Jag hade börjat mitt arbete hos Fredrika-Bremer-Förbundet, en licentiat från Uppsala som gått i flickläroverket vid Sveaplan. Det var en utbildning som inte gjort skillnad efter kön, det vill säga inte fått mig att förstå att det var något fel att vara kvinna, att det var en brist. Men, se, det lärde mig Simone de Beauvoir.
Några talgdankar hade läsningen av idéhistorikern Asta Ekenvalls ”Manligt och kvinnligt” tänt, men sedan kom ”Det andra könet” (utgåvan från 1973 som är en förkortad version). Och då begrep jag hur uselt det var att tillhöra detta andra kön, hur kvinnor systematiskt sattes åt sidan, hur vi inte föddes till kvinnor utan blev det, det vill säga från vaggan till första menstruationen och första träffen skolades in i en kvinnoroll som för alltid skulle placera oss på andra planet, för alltid beroende av män.
Sedan kom det andra böcker, det här var 1970-talet, och en ny amerikansk kvinnorörelse gjorde oss medvetna – och därmed handlingsförmögna. Ännu litet senare gick jag till källan – Fredrika Bremer själv – och upptäckte en lika skarp som optimistisk analytiker av kvinnors och mäns belägenhet.
Mina intryck av de Beauvoirs verk var alltså 35 år gamla, jag behövde förstås friska upp dem. Nu finns också hela verket på svenska, ett storverk utfört av Adam Inczèdy-Gombos, Åsa Moberg och Eva Gothlin. Under några heta sommardagar strövläste jag den bamsiga volymen (800 sidor).
Och visst, det gamla intrycket består: att födas till kvinna och sedan bli det är ingen lyckträff. Genom hela verket löper misogynin och en känslokyla som möjligen är självklar för franska intellektuella. Det är ingen läsning för unga osäkra flickor, men heller inte för dagens kvinnor mitt i livet.
Visst går det att vaska fram viktiga sanningar om könen, om mannen som norm, om kvinnans bestämmande biologi. Kanske också en del om attraktion och behovet att behaga. Mycket av detta är i dag allmängods, delvis till följd av läsningen av ”Det andra könet”. Det är en svaghet som drabbar grundtexter som Nya testamentet, deklarationen om de mänskliga rättigheterna och Beauvoirs kvinnobibel – man tycker sig kunna dem.
Hur kunde det komma sig att denna bok blev en sådan formidabel förändrare? tänker jag under läsningen. Resonemang och exempel är begränsade till en fransk borgerlighet under första delen av 1900-talet. Det är i den klassen kvinnorna är sysslolösa, har som enda uppgift att behaga en man antingen som hustru eller som älskarinna – och på det sättet skaffa sig försörjning.
de Beauvoir skriver ”kvinnan” alternativt ”kvinnor”, men det gäller alltså inte alla kvinnor i alla tider och på alla platser.
Detta medger hon då och då i en sats, men mig stör denna våldsamma egocentricitet till den egna klassen ändå.
Fascinerad och förbryllad blir jag av hennes sätt att blanda litterära figurers erfarenheter och karaktärer med verkligt existerande kvinnors. Tolstojs Natasja ur ”Krig och fred” har samma auktoritet som journaler för en kvinnlig patient på någon psykiatrisk klinik. Och visst är vi många som tycker oss känna Anna Karenina, grubblar över henne, ömkar hennes öde. Men hur typisk är hon? Och är hon inte främst en konstnärlig produkt?
Dessa litterära hänvisningar är naturligtvis en stil, en form av bildningsshow: Se här vad jag har läst! Den blir också tids- och klasstypisk. I dag glömda författares hjältinnor ställs vid sidan av de överlevande klassikernas. Inte fel i det. Vi gör likadant i dag fast det väl nu är vanligare med film- och såpareferenser än romanditon, en Sarah Jessica Parker eller Lisbet Salander kan tänkas i samma text som Fröken Julie eller Madam Flod.
I ”Det andra könet” lyser emellertid en gestalt med sin frånvaro: madame Bovary. Ju längre jag läste, desto ivrigare sökte jag efter henne, men nix, ingen Emma Bovary. Varför? Varför anför inte Simone de Beauvoir den litterära gestalt som i sin person förkroppsligar den patriarkatets förljugna kvinna som är huvudpersonen i ”Det andra könet”?
Självklart har de Beauvoir läst Flauberts roman, så vad kan förklaringen vara? Ju mer jag letade, desto tydligare stod det för mig att Madame Bovarys historia berättar det Simone de Beauvoir vill säga – och att Flaubert gör det på ett rakare, råare sätt, han är helt enkelt bättre.
Emma får inte plats i ”Det andra könet”, därför att hon skulle ha skuffat undan Simone själv.
Emma Bovary fascinerar men hon är inte sympatisk. Det är inte heller den ”kvinna” de Beauvoir skildrar. Hon är frigid, hysterisk, ytlig, oförmögen till större utblickar. Sådana kvinnor finns säkert – och fanns måhända i riklig mängd runt Simone de Beauvoir i 30- och 40-talens Frankrike.
Men att så många läsare/läsarinnor skulle ha känt igen sig förefaller mig ändå egenartat. Det var trots allt främst utbildade, intellektuella kvinnor som gjorde ”Det andra könet” till Den Stora Boken.
Gjorde de som Simone de Beauvoir själv, identifierade sig inte med de ”kvinnor” som boken handlar om? Såg de kanske med samma kallsinne och lätta förakt som författaren på sina medsystrar, alla de där hopplösa hemmafruarna med sin ängslan för åldrandet och sina små bjudningar?
Eller än värre – är ”Det andra könets” framgång ett utslag av kvinnlig offermentalitet? I så fall finns en direktlinje till dagens debatter, som alltför ofta har en slagsida: Kvinnan är det passiva offret, oförmögen att göra något åt sin situation.
de Beauvoirs pillrande på vår masochistiska punkt – ingen vacker bild, men så ser jag ”Det andra könet” 60 år efter dess utgivning.
Finns det då inget som kan försona mig med boken som väckte mig för så länge sedan? Jo, det Simone de Beauvoir har att säga om flickors förhållande till sina kroppar, om hur den unga kvinnan reagerar inför sina kroppsliga förändringar.
”... det tycks henne som om hon delas i två”, hon ser sig i spegeln och ser ett obekant ansikte, ett nytt, vackert ansikte; där står hon och ser sig som ett objekt, någon som ska förföra och förföras.
Det är det ena synsättet, självförälskelsens. Ett annat är överspändhet, som går över i sjuklighet och självskadebeteende. Det är, menar Beauvoir, så mycket svårare för en flicka än för en pojke att lämna barndomen och gå in i vuxenblivandet.
De här kapitlen har skrivits av en kvinna som under åtskilliga år var lärare för flickor just i puberteten. De andas också inlevelse och en varmare känsla än vad Beauvoir består de vuxna kvinnorna. Här skriver inte den kallhamrade intellektuella utan en kvinna som vill hjälpa. Hjälpa de unga kvinnorna själva att förstå, fast ännu mer få deras omgivning att se vad de är med om.
Flickor är invecklade på ett alldeles eget sätt – det måste ni begripa. Detta är Beauvoirs budskap.
I dag står flickorna inte bara framför spegeln, de lägger ut sig på nätet, tar kontakter och testar gränser. De skär sig, de äter lugnande piller, de klär sig ”utmanande” för att använda ett gammaldags ord. Undersökning efter undersökning talar om för oss att unga flickor är en grupp som mår dåligt, de känner sig hårt pressade i en ständig tävlan om att duga. Samtidigt visar skolresultat att flickor lyckas bättre än pojkar, att de satsar mer på att utbilda sig. De borde alltså se på framtiden med självtillit. Ändå gör de inte det.
Här förenas Simone de Beauvoirs familjeflickor från 1930-talets Frankrike med Britney Spears-generationen.
Det är nedslående – och litet skämmigt för oss som tyckte att ”Det andra könet” ryckte okunnighetens slöja från våra ögon. Vi glömde alldeles att vi en gång varit 12 år på det 13:e. För visst gör det stundom ont att vara kvinna men det gör ännu ondare att bli kvinna.