Salman Rushdie går tillbaka till 1500-talet för att koppla samman öst och väst i ”Förtrollerskan”, en sprudlande fantasi, väl grundad i historien. Romanen har liknats vid en dröm, en dröm om såväl magiska kvinnor som ett möte mellan öst och väst, islam och kristendom.
Fast först och främst är han ute efter att berätta en historia, inspirerad av gamla berättelser som ”Tusen och en natt”. Han säger sig sedan länge ha fascinerats av både Medicis hov i Florens och den indiske stormogulen Akbars hov i Sikri.
Romanen, som nu ges ut i svensk översättning, sysselsatte Rushdie under tio år. Även om han under tiden skrev ”Ursinne” och ”Clownen Shalimar” läste han en väldig massa historia om renässansens Florens och mogulriket i Indien. Det kom som en överraskning, en upptäckt, att finna hur de två samtida epokerna på avstånd speglade sig i varandra.
– Givetvis var det två olika kulturer med skilda religioner. Men jag fann ändå anmärkningsvärda likheter, kulturellt och politiskt. Machiavellis realpolitik reflekterades i Akbars hov. Renässansens idéer om humanism fanns även hos en härskare i Indien som börjat tänka på relationen mellan individ och samhälle. Även om Akbar var en tyrann drömde han om fred och frihet.
Salman Rushdie tar emot DN i ett bokfyllt rum hos sin agent på Manhattan. Genom fönstren skymtar Central Park mellan skyskraporna. New York är numera hans hem även om han också har en bostad i London och reser mycket fram och tillbaka.
– Båda städerna känns som hemma och det gör även Bombay när jag åker dit. Men jag har tagit över alla mina böcker till New York och jag antar att där man har sitt bibliotek där bor man.
Författaren ger ett avspänt intryck. Klädd i jeans och kavaj lägger han fötterna på bordet och låter den utlovade intervjutimmen dra över tiden. Rushdie påpekar att han inte är ute efter att säga något specifikt om dagens motsätningar mellan västvärlden och islam. Och betonar att han inte gillar didaktiska romaner. Böcker som skriver folk på näsan gör honom irriterad. Man måste ge romanläsaren ett eget utrymme.
Men han inser förstås att det han själv varit med om – den iranska fatwan, hans symbolvärde som brobyggare mellan öst och väst – gör det ofrånkomligt att hans senaste roman kan tolkas i dagspolitiska termer. Och, tillägger han, mogulimperiet under Akbar den store är ju ett av de bästa exemplen som finns på ett upplyst islamiskt styre.
Under historiestudierna kom idén om en resa för att binda ihop två världar som knappast hade någon kontakt med varandra. Även om fåtaliga resor gjordes från väst till öst vid denna tid säger Salman Rushdie att han inte kunnat finna något om en individ som reste från öst till väst. Han bestämde sig för att låta en kvinna – den ljuva Qara Köz – företa sig resan till Florens där hon först ses som förtrollerska, sedan som häxa.
Joyce Carol Oates beskrev romanen som en lyckad bladning mellan ”historia” och ”postmodernistisk magisk realism” i New York Review of Books.
Även om det förvisso är menat som beröm är inte Salman Rushdie särskilt förtjust i att han ofta räknas in som magisk realist. Termen är problematisk därför att folk gärna ser ”magisk” men glömmer bort ”realism”.
– Jag lärde mig tidigt att det fantastiska är ointressant om det inte är grundat i det realistiska. Det blir bara vimsigt. Men rätt använt kan det fantastiska intensifiera och belysa det verkliga.
I ”Förtrollerskan från Florens” öppnar fantasin dörren för ett möte mellan öst och väst som skulle kunna inträffa även om Salman Rushdie skyndar sig att säga att han inte är optimistisk. Hans berättelse handlar om ett ”ljust ögonblick i världens historia”.
– Men det är just ett ögonblick. Det fanns anledning att antyda ett annalkande mörker. Och om vi nu ska jämföra brett mellan då och nu så är det helt klart att vi i dag lever i en mörk tid, förklarar han.
Hans egna hopp om en ”islamisk reformation” har inte infriats. Och mot slutet av romanen låter också Salman Rushdie Akbar den store filosofera om vad som ska komma:
”Framtiden skulle inte bli vad han hoppades utan en uttorkad, ovänlig, fientlig plats där människor skulle hanka sig fram bäst de kunde och hata sina grannar och krossa deras gudstjänsthus och mörda varandra igen i det återuppflammande hetsiga gräl som han hade sökt få slut på för alltid, grälet om Gud. I framtiden var det hårdheten, inte civilisationen, som skulle härska.”
Men även om han må vara pessimistisk om världen är Rushdie nu nöjd med sin egen tillvaro. Det finns inget särskilt vid horisonten och det är lovande. De kontrakterade förpliktelser han haft mot Random House, förlaget i USA, är nu uppfyllda i och med att han lämnat in manus till ”Luka and the fire of life” som kommer nästa år.
– Jag tror att de mest kreativa perioderna i en författares liv kommer när man inte vet vad som ska göras härnäst, säger han.
Vad Salman Rushdie i alla fall vet är att han nu ska slutföra manus till filmatiseringen av ”Midnattsbarnen” – hans hyllade allegori över det moderna Indien – så att inspelningen kan starta under ledning av den indisk-kanadensiska regissören Deepa Mehta.
Färdigskrivna ”Luka and the Fire of Life” kan ses som en uppföljare till ”Harun och sagornas hav”, barnboken han skrev till sin äldste son, då 11–12 år gammal. I dag har han en yngre son i samma ålder som tycker att det är väldigt orättvist att inte också han fått en bok. Nu kommer den.
Med nästa roman är det dock annorlunda. Det finns en idé. Men Salman Rushdie säger att han skriver långsamt och att han uppnått en ålder då det gäller att tänka på vad han verkligen vill göra. Det är inte som när han var 25. Det finns ett begränsat antal böcker kvar.
Kanske är det dags att skriva dramatik. Han säger att det på sitt sätt är märkligt att han blivit 62 år och aldrig skrivit en pjäs. Han gillar ju att gå på teater. Han medger att det även finns lite gamla skådespelardrömmar.
Det måste han väl efter att i småroller ha uppträtt först som sig själv i ”Bridget Jones dagbok” och sedan som Helen Hunts gynekolog i hennes film ”Then she found me”. Nu finns en större utmaning med ett erbjudande från Deepa Mehta att vara med i en kommande film om kriminella indiska gäng.
– Det verkar bli något av en indisk Tarantinofilm om hur det uppstått en indisk maffia i Vancouver. Medlemmarna är alla sikher och de är specialiserade på heroin och beställningsmord. Intressant. Och jag har förstås alltid velat spela en indisk gangster. Men vet inte om jag vågar.
Salman Rushdie har ju visat att han tycker det är självklart att högt och lågt kan blandas i kulturlivet. Ingen tänker bara höga tankar. Intresset för populärkultur – och kanske också hans tidigare äktenskap med den indiska supermodellen Padma Lakshmi – har bidragit till att han stämplats som ett partydjur som gillar att frottera sig med celebriteter. Det där tycker han förstås är orättvist. Något som nyhetsmedier hittat på för att sälja tidningar. Men en författares tillvaro kan lätt bli solitär och han är en social människa som gillar att träffa folk och ha trevligt.
– Sedan tror jag inte att bra romaner kommer till i elfenbenstorn, skrivna av känsliga esteter som sitter i eleganta rum och tänker på själen. Man måste ut i världen, besöka olika rum, leta upp även allt nonsens som rör sig i folks huvuden.
Han undrar om det är ett uttryck av puritanism när författare inte ska få ha roligt. Det verkar ha blivit värre. En generation tillbaka klagade ingen på Norman Mailer när han skrev om boxning eller Marilyn Monroe. Rushdie säger att kändisfaktorn är hanterligt. Det går ändå inte att jämföra med filmstjärnor och rockmusiker. Han kan gå på gatan utan att någon bryr sig.
Vad Salman Rushdie kan se som problematiskt är att hans berömmelse delvis vilat på något obehagligt, och då är vi osökt inne på fatwan, dödsdomen som ayatolla Khomeini utfärdade för att romanen ”Satansverserna” påstods vara hädisk mot islam.
Rushdie höjer först ett ögonbryn i förvåning när han får höra att frågan fortfarande utlöser gräl bland Svenska Akademiens ledamöter. Sedan säger han att förvirringen nog snarast tilltagit under de 20 år som gått. Han minns hur han då blev besviken över att så många fann det svårt att enkelt svara på frågan om det är rätt att döda en författare som skrivit en bok. Ja eller nej borde vara nog.
Rushdie var inte beredd på att vissa av hans kritiker, i stället för att ge ett rakt svar, förlorade sig i argument hämtade från sociologin, antropologin eller i synen på invandring. Men visst, det var ändå många som fattade principen.
Under kontroversen kring de danska Muhammedteckningarna var västvärldens respons snarare än svagare. Han säger att han inser att redaktörer tar olika beslut om vad som ska publiceras varje dag. Men när det finns ett hot om våld ändras situationen och därmed borde alla tidningar i världen ha publicerat teckningarna.
– Hot om våld kan inte mötas med undfallenhet. Det leder bara till mer våld. Det är oroande att så många som valde att inte publicera lutade sig mot respektargumentet. De var bara rädda och när rädslan kallas för respekt visar det att vi blivit fegare.
I vilket fall hävdar Salman Rushdie att han ser historien om fatwan som ett avslutat kapitel för egen del. Med ett vänligt småleende på läpparna säger han att han faktiskt är hoppfull att den dagen ska komma när han ger en intervju och frågan om fatwan aldrig kommer upp.