Det är inte helt otroligt att hon får sin önskan infriad, eftersom romanen utspelar sig i London och Paris, och inget annat svenskt är närvarande än den hastigt nämnde författaren ”Mooberg”.
Romanen är en modern äventyrsberättelse om en grupp människor som snurrar kring skådespelaragenturen The Agency i London, ledd av den karismatiska Semolina Pritchard. En annan Semolina nämns i Beatlessången ”I am the walrus”, i raden ”Semolina Pilchard, climbing up the Eiffel Tower”. Och Eiffeltornet spelar mycket riktigt roll i romanen, liksom andra Beatles-angelägenheter syns som små lämningar och inspirationer till karaktärer och skeenden romanen igenom; som Paul McCartneys märkvärdiga ex-fru Heather Mills.
”The Agency” är den sorts roman som man ogärna sammanfattar på ett par rader, eftersom den är så rik på uppslag och bihandlingar. Jag tänker Zadie Smith, men Sisela Lindblom själv säger att hon hade George Eliots 1800-tals-roman ”Middlemarch” i huvudet.
Försöksvis kan man säga att den unga sekreteraren Lindsay ger sig ut på ett drastiskt otrohetsäventyr i Paris med den undersköne skådisen Lloyd Khan, samtidigt som hennes chef Semolina är i samma stad för att knyta den egensinniga, eventuellt super-snobbiga, regissören Sofie Shaparov till agenturen.
Alla är ute efter något, i andra människor, i den romantiska staden, i konsten. Men en glimt av den sortens möte som beskrivs i de på bröllop så ofta citerade raderna ur Korintierbrevet; om den osjälviska kärleken, dyker ändå upp mot slutet.
– Det finns mycket i romanen som behandlar narcissism, något jag funderar över, som finns i vår tid och hos mig själv. Det är svårt att få till levande möten när man är väldigt upptagen av sina egna projekt. Jag tror att jag känner igen de dragen hos mig själv som en utvecklingsgrej, att jag hade mer av det där när jag var yngre. Att det var svårt att förstå att relationer var på riktigt.
Har du blivit mer autentisk med åren?
– Ja! Eller nej, jag vill förresten inte säga så. Om jag pratade med mig själv som 23-åring skulle säga att ”vafan säger du?” Men jag var väl ganska upptagen av vem jag skulle bli, och vilka möjligheter jag skulle ha att skapa, och det kanske inte gick att kombinera med kärlek.
Här börjar Sisela Lindblom göra motstånd mot mina följdfrågor. Hon säger att hon inte är så förtjust i att vare sig läsa sådana intervjuer eller att prata om sig själv på det sättet. Jag blir förvånad, eftersom jag inte tänkt dra ur henne något uppenbart genant, mer att hon ska säga något allmänt om narcissism och relationer, låta innerlig och analytisk.
Men så fungerar inte den här intervjun, ska det visa sig. Kanske tar hon ämnena på tillräckligt stort allvar för att inte leka deep thoughts-leken. Hon återkommer också ofta till sina erfarenheter av den så kallade väskdebatten, som bröt ut efter ”De skamlösa”, och som kom att kretsa kring huruvida det är rätt eller fel för enskilda kvinnor att köpa dyra väskor.
– Diskussionen hamnade helt fel i det här att det skulle ha varit ett angrepp på kvinnor. Jag var ute efter konsumismen på ett mer abstrakt plan och kom till biblioteksträffar laddad med Zygmunt Bauman och tänkte att vi skulle prata om offentlighet och det livstilsspråk jag var så arg på, som jag försökte spegla genom magasinsvärlden i romanen.
Men det blev en fråga om vilken prisnivå du kunde tänka dig för ett väskinköp?
– Ja, jag blev ju en position i en debatt, och det var jobbigt.
Sedan lägger hon till:
– Fast också bra, utvecklande, utmanande.
En viss typ av språk i samtiden ledde henne alltså vidare till handlingen i ”De skamlösa”. Också i ”The Agency” har språket öppnat berättelsen för författaren.
– Det är som att tjuvlyssna på sitt eget material, jag letar i språket efter handlingen.
En papperslös pojke dyker upp som bifigur i den övremedelklasslyxiga europeiska miljön. Varför?
– Jag ville få med hur privilegierade de här människorna är, att de bara ser en städerska i ögonvrån när de är upptagna av sitt i hotellets frukostmatsal. Det är så konstigt, när man reser ska man glömma bort allting, bara hålla sig till sina drömmar om vad det där landet är för något, möjligen vandra runt i Paris och fundera över den skandalösa Dreyfusaffären – samtidigt som det pågår en sådan fruktansvärd asylpolitik i modern tid, på samma plats.
Ett annat ekonomiskt öde står regissören Sofie Shaparov för, en lätt maskerad Sofia Coppola. Varför är hon med?
– Coppola fascinerar mig för att hon inte tycks utgå från någon plikttanke i sitt skapande, och för att hennes förutsättningar för skapandet, inte minst ekonomiska, är så perfekta. Det var kanske nödvändigt för henne att ta bort alla de där lagren av ”måsten” kring franska revolutionen för att bli den hon är, en kvinnlig auteur. Det har jag själv alltid velat vara.
Du är utbildad skådespelare. Skådespeleriet måste stå i rätt skarp kontrast till längtan efter totalt inflytande över den kreativa processen?
– Ja, som skådespelare måste man vara begåvad på att balansera längtan efter påverkan med förmågan att inte hindra andras processer, och kunna ge sig hän till hela gruppens idéer. Jag var nog inte så himla bra på Scenskolan, men jag höll på att hitta något innan regisserandet tog över. Jag vill gärna jobba med skådespelare som känner ansvar för idéerna. Det är nog det jag tycker bäst om med teater – att man får tänka tillsammans med andra.
Vad skriver du på nu?
– En radiopjäs, som heter ”Krönikörer”. Den handlar om det här med positioner och om hur man ska få en plats att berätta.
Du rör dig ofta kring mediekritik, eller kritik av samtidens neuroser, som du både gestaltar och kritiserar: Kan du inte bara strunta i de ämnena, som ett motstånd mot det du inte gillar? Skriva om medeltiden i stället?
– Jo. Dit kanske man kommer. Men ”The Agency” handlar ju inte om medier, snarare om kulturens status. Egentligen borde man gå ännu djupare in i det där språket om konst och kultur. Ta ”Pluras kök” och ”Stjärnorna på slottet”; i de där vinosiga samtalen återkommer de så ofta till sina positioner i förhållande till varandra. Och man borde skriva ner hur ofta ord som är förknippade med ekonomisk framgång används i SVT:s ”Kulturnytt” när de pratar om till exempel Fotografiska museet. Ibland är det som om konstens enda berättigande vore just pengar och status.
– Ett annat spår i romanen är romantisering och objektifiering. Inte främst hur människor ser ut, eller hur man åtrår det vackra, utan hur våra fantasier om till exempel skådespelare ser ut, och hur nära vi vill ha dem. Apropå ”Stjärnorna på slottet”, till exempel.
Inte nära alls. Jag klarar inte av att titta på det programmet.
– Intressant! Nu är det din tur att berätta lite.
Jag blir nervös. Det finns en oro i programmet som jag inte tycker är kittlande, utan bara jobbig. Som att någon när som helst kan få något pinsamt ämne slängt i ansiktet, på ett sätt som i alla fall jag själv inte hade mått bra av att hantera i tv.
– Så känner jag nog också, fast jag tycker att de skapar dramatik. Programmet suger liksom ut det sista ur konstnärsromantiken och Dramatenromantiken. Men kan man förhålla sig till de där sakerna genom att vägra, genom att säga att ”jag tittar inte, så det finns inte”?
Du tänker på det där om att skriva om medeltiden i stället?
– Ja, det är inte något uppmärksamhetssökande drag hos mig som söker upp de där ämnena. Jag tänker att det är mitt uppdrag som författare, att öppna mig för världen. Då blir det på gott och på ont.