”Hon tog upp en cigg, satte den mellan läpparna och skrynklade ihop paketet med ena handen och såg för bråkdelen av en sekund ut att slänga det på gatan, men hon insåg att det hade räckt, att det var precis det enda som behövdes för att ge snutarna rätt att ingripa.”

Textavsnittet är hämtat ur Klas Östergrens kommande roman ”Den sista cigarretten”. Att cigarrettrökning och nedskräpning används som exempel på ultimata provokationer gentemot ordningsmakten är helt i sin ordning. För det är den statusen som cigarretten har fått. Smutsig och provocerande.

Att rökning innebär ohälsa, till och med livsfara, är inte huvudproblemet, skulle så vara fallet hade en rad yrken, livsmedel och fritidsaktiviteter varit lika förkastade som cigarretten. Det är lukten. Cigarrettröken, eller bara förnimmelsen av den, har blivit det främsta hotet mot civilisationens övergripande mål – det luktbefriade, friska och rena samhället.

Kanske har cigarretten redan från födseln varit dömd att för evigt glöda i motvind. En oönskad lillasyster till cigarren. Ett misstag.

Från att länge ha levt en tynande tillvaro som fattigmanssubstitut till cigarren – man plockade upp kastade cigarrstumpar, tog till vara dess orökta blad och rullade om – nådde den sin första popularitetstopp mot andra hälften av 1800-talet. Brittiska soldater i Krimkriget hade kommit på att man kunde hälla ner de allierades turkiska piptobak i förbrukade pappersrör för krut, tända på, inhalera och för en stund ägna sig åt annat än att slakta ryssar eller vårda persedlar. När soldaterna efter freden vände hemåt med den nya vanan i ränseln, spreds cigarretten i hamnar, på ölsjapp och bordeller, och småningom också hos den framväxande skaran konstnärs­bohemer med smak på utanförskap.

Där fanns också en kort tid när de högre klasserna stal sig några minuters avkoppling från det jäktiga jetsetlivet med en cigarrett, men den har alltid varit folkets rökverk.

Cigarren har alltid kunnat ståta med framgångsrika tillskyndare, till exempel Sigmund Freud, Wins­ton Churchill och Fidel Castro, och senare Bill Clinton – det råder dock oklarhet i om den senare använde cigarren som den var tänkt – men cigarretten har i stället synts i framför allt underklassens händer. Allra högst i kurs stod den under 1950- och 1960-talet då upphöjda stjärnor från Audrey Hepburn till Humphrey Bogart och Marlon Brando ofta sågs posera med en cigarrett mellan pek- och långfinger. Men så symboliserade de också den mystiska spänningen, och det blev aldrig elegant på allvar. Cigarretterna förblev tobaksrökningens jeans – snygga men billiga och sjaviga.

James Dean gjorde cigarretten till rebellens attribut nummer 1. Hans tycks ständigt ha haft en cigarrett i mungipan, och se hur det gick för honom. Tittade noga gjorde i alla fall rockmusikerna, i deras jakt på något lika snyggt som fult blev cigarretten den perfekta accessoaren. Men i dag syns knappt ens pop- och rockmusiker posera med en cigar rett. Livsfara från bruk av en så löjligt svag drog som nikotin förslår inte, det anses inte ens snyggt längre.

Kanske var det därför en elegant som Morrissey, enligt ihärdiga ögon­vittnen, sågs hukande tjuvröka bakom en högtalare på Hultsfredsfestivalens scen 2004.

Cigarrettrökarna i dag förenas snarare av den stilla lilla protesten. Mig äger ingen.

Höstens kanske mest talande bild för cigarrettprovokation kom när Charlotta von Zweigbergk nyligen avbildades i Expressen med anledning av hennes bidrag i en ny antologi; hon satt i skräddarställning med en tänd cigarrett i handen. Ute i skogen, där ingen kunde störas av lukten.

Recension av Klas Östergrens roman ”Den sista cigaretten” kommer på fredag.