Det var författaren Bengt V Wall som sprängde min litterära sexvall. Det inträffade i mitten av 1950-talet då han under de sista åren i realskolan var min lärare i svenska, en lärare av det där slaget man långt efteråt tillskriver en livsavgörande betydelse, ungefär som när andra minns dagen de blev frälsta. Det innebar i Bengt V Walls fall en paradoxal torrhet. Till skillnad från andra lärare med akademiska eller litterära framtidsdrömmar såg han oss inte som en obildbar hop. Han hade den borne pedagogens koncentration på ämnet.

Saken blev inte sämre av att Wall även hade ett inte föraktligt rykte som erotiskt frispråkig författare. Nu var denne fyrtiotalist min lärare och öppnade porten till en värld som jag vagt anade men inte kände. Tegnér är nog bra, men inte i den åldern. Åt den intresserade kunde han ge ”privata” råd utanför kursplaner och läxläsning. Tolstoj och de andra ryssarna, Maupassant och de svenska modernist­poeterna. Men glöm inte Fröding och ”En morgondröm”!

Knappast ett lästips inom ramen för den tidens kanon.

Därför blev jag lycklig när jag läste Siri Hustvedts senaste roman, ”The summer without men”, på svenska i höst, och fann att bokens huvudperson, Mia Fredricksen, under en personlig kris gör upp en lista på ”galna” poeter och nämner Gustaf Fröding i sällskap med Torquato Tasso, Edgar Allan Poe, Friedrich Hölderlin, Antonin Artaud, Paul Celan, Randall Jarrell, Edna St Vincent Millay, Gérard de Nerval, Ezra Pound, Georg Trakl, Anne Sexton, Robert Lowell, Sylvia Plath och ytterligare ett dussin moderna diktare.

Fröding alldeles självklart apo­stroferad i samma andetag som några av världslitteraturens största namn! Vilken äreräddning av en författare som visserligen redan under sin livstid fick heta ”vår mest folkkära poet” men som under de hundra år som förflutit sedan hans död inte sällan behandlats som ett svårskött pastorat.

Han har beundrats för sin virtuosa verskonst, älskats för sina folkliga genrebilder och till och med tagits till nåder efter sina backanaliska utsvävningar på bordellen och i rännstenen; som om vi visste att den fumlige skalden innerst inne föredrog de naturliga och skojfriska Värmlandstöser han mötte under sina besök hos systern på Slorudsborg utanför Arvika framför de glädjeflickor han lärde känna redan under gymnasietiden i Karlstad. Parnassens svarta får.

Inte desto mindre har bilden av Fröding, som Jesper Högström nyligen konstaterade i ett roligt reportage på Expressens kultursida (19/7), aldrig fått samma litterära och offentliga status som bilden av August Strindberg och Selma Lagerlöf. Vad beror det på?

Dags att återvända till ”En morgondröm”, den första svenska dikt utanför den rent pornografiska sfären som anmälts till åtal i ett sedlighetsmål. Den trycktes i samlingen ”Stänk och flikar” 1896 och blev trots (eller på grund av) frikännandet föremål för en hätsk debatt. Av de sex sångerna var det slutet på den fjärde och hela femte sången som omfattades av åtalet. Det är här Fröding iscensätter den samlagsscen som följer på en paradisisk skildring av ett lyckligt folk som lever i frihet, ”ett naket folk, för stolt för ok, för rent för dräkternas sköko­dok”. Fjärde sången förbereder läsaren på vad som ska komma:

Och som knoppen av Ariens ros

en vår

sina skylande blad från pistillerna

slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med

skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

Därefter överger Fröding den pastorala tonen för en realism som fortfarande kan läsas som ett djärvt bidrag till den svenska sexualitetens historia:

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenta floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

Vi behöver inte moralisera över den störtflod av bigotta verop som strömmade över Fröding och hans erotiska dikt. Opinionen vände ju till hans försvar. Nyanserade bedömningar saknades heller inte hos skaldens vänner. Det intressanta är snarare den ambivalens som levt kvar i synen på Frödings författarskap. Siri Hustvedt har upptäckt något vi blundat för.

I de dagboksanteckningar av Olof Lagercrantz som publicerats i år, ”Vid sidan av”, hittar jag en passus från den 25 november 1956. Lagercrantz återger ett samtal med Erik Lindegren: ”Vi talade också om Fröding, om versspelet som spelade så tomt ibland men om medkänslan i annat. Vi kom överens om att den erotiska diktningen är förfärlig och Erik yttrade sig nedsättande om ’Flickan i ögat’. Den är underbar, sade han, om man bara bortser från vad det står i den. Han sade också med ett flin att Hallström egentligen hade alldeles rätt då han till Bertil Malmberg sagt att Fröding gick vilse och såsade ned sig i det erotiska och i erotiska bekännelser. ’Morgondrömmen’ tyckte vi båda är outhärdlig.”

Två modernistprofeter som dömer ut Frödings dikt – där gömmer sig en av nycklarna till hur Frödingbilden kolporterats vidare till vårt århundrade. Han var inte modern.

Från samma period är porträ­ttet i Olof Lagercrantz bok ”Svenska lyriker” (1962), där det heter att många Frödingdikter ”inte har nått fram till livet”; till dessa hör det erotiska huvudstycket: ”I ’En morgondröm’ får det perfekta samlag som där skildras en kväljande likfärg över sig genom att det inte dragits in i den sinnlighetens magiska trollkrets som ensamt kunde ha gjort det meningsfullt och vackert.”

Kväljande? Jag skulle hellre tala om något sakligt, och det borde räcka som påminnelse om det meningslösa i att försöka artbestämma Frödings samlagsskildring. Den har naturligtvis lästs på otaliga sätt, även pornografiskt. Jag vill hävda att Fröding var modern, väl medveten om att detta inte betyder samma sak som att vara modernist i konstnärlig bemärkelse. Men även där är gränsen svårdragen.

Fröding måste läsas historiskt för att hans diktning ska bli möjlig att förstå. På samma sätt som Selma Lagerlöf länge sågs över axeln som en berättare som utan större litterär medvetenhet förde vidare vad hon lyssnat till som barn, tycks Fröding uppfattas som ett naturbarn som av en lycklig slump kunde rimma och skriva ”vad folk i allmänhet väntar sig av en poet” (Lagercrantz).

Fröding var i själva verket på alla punkter medveten om vad han gjorde. Hans radikala kritik av det sexuella hyckleriet var ett livslångt projekt. Hans dröm om befrielse inte olik Ibsens krav på att kärleken och äktenskapet måste inneslutas i sanning och uppriktighet. Och i likhet med den beundrade Ibsen hamnade han i ståndpunkter som inte alltid var förenliga med varandra – och heller inte kunde vara det i en epok med oklara gränser mellan elitism och demokratisk övertygelse.

Det innebar för Frödings del skarpa kast mellan ålderdomliga versformer och ett friare skrivsätt i de sena dikterna. Men även mellan äckel och ömmare känslor i skildringen av de prostituerade kvinnor han återkommande skriver om. Litteraturvetarna vill gärna förstå vad som är sanning och lögn i denna ombytlighet. Sanningen är väl att vi inte vet.

Det är där, i denna motsägelsefullhet, som Fröding framträder som den moderna människa han var. Vi är inte bättre, inte klokare.