I ett universum utan absoluta värden ... finns det bara ett ankare att hålla fast vid ... och det ankaret är traditionen”, skriver skräckförfattaren H P Lovecraft (1890–1937) i ett av sina brev. Han beskriver en tid av osäkerhet, en tillvaro stadd i förändring, ett samhälle som ifrågasätter både kulturella och sociala normer, en existens utan tydliga sanningar.
I en sådan tid, menar Lovecraft, söker människan sig bakåt, försöker förstå sig själv med hjälp av historien. Nu talar Lovecraft om en avgränsad del av mänsklig verksamhet – han intresserar sig för sagor, sägner, myter, legender; sådana berättelser som överförts från generation till generation, som berättats vid lägereldar och runt matbord i hundratals år. Lovecraft beskriver ”tradition” som ett känslomässigt arv från våra förfäder, en samlad existentiell erfarenhet som måhända är betydelselös ur ett kosmiskt perspektiv men ur ett lokalt och pragmatiskt betyder allt: ”vi har ingenting annat som kan skydda oss från denna förödande känsla av övergivenhet och tiden och rymden.”
Lovecraft skrev i opposition till industrialismen och kapitalismen – och den kommersialisering och masskultur som följde i dess spår. Han betecknas av folkloristen Timothy H Evans som en försvarare av traditionella värden och värderingar, omåttligt stolt över sitt engelska ursprung – ”unmixed English gentry”. Med utgångspunkt i legender och folkliga föreställningar, religiösa symboler, ockulta riter och den speciella atmosfären i gamla hus försökte han frammana traditionen och det förflutna. Evans skriver i artikeln ”A last defense against the dark” att skräcklitteratur ofta har sitt ursprung i känslor av osäkerhet relaterade till kulturella förändringar, föreställningar om att vi, våra samhällen, våra övertygelser och kulturella sedvänjor är hotade av krafter utanför vår kontroll. Det kan handla om sekularisering, modernitet eller multikulturalism. I det läget söker människan sig till sina rötter, i form av uråldriga föreställningar om ont och gott, rätt och fel, ljust och mörkt – tillbaka till en tid då tillvaron var enklare, tillbaka till något som uppfattas som äkta, rent och begripligt.
Det är liksom lättare att hantera hot i form av en vampyr eller en demon än den sortens diffusa hotbilder som vi lever med i dag – ekonomisk kollaps, miljöförstöring, kärnkraftsolyckor.
Det känns alltså helt logiskt att intresset för Lovecraft blomstrar just nu, i en tid som av exempelvis sociologen Zygmunt Bauman betecknas som ”rädslans tid”, en tid som präglas av en känsla av att leva under ständigt hot. Bauman talar om olika sorters hot – både naturen och andra människor kan vara farliga. Det finns också, menar Bauman, en tredje zon där hoten inte är alltigenom naturliga eller alltigenom mänskliga. De är varken–eller och samtidigt både–och.
Lite som i en Lovecraftnovell, tänker jag, där hoten kommer både inifrån och utifrån i form av demoner, gastar och diverse andra varelser men också finns nedlagt i människan, som en grundläggande existentiell osäkerhet. Vem är jag? Är jag säker på att jag inte är monstret?
Intresset för Lovecraft manifesteras i två nyöversättningar av ett urval skräcknoveller. Både Vertigo förlag och Hastur förlag publicerar Lovecrafts noveller i höst – tragikomiskt nog exakt samma urval fast i olika översättningar. I ”Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter” som Hastur ger ut finns dessutom en text där Lovecraft reflekterar över sitt skrivande, ”Anmärkningar om att skriva fantastisk litteratur”. Lovecraft beskriver sin drift att åstadkomma illusionen av ett åsidosättande av tidens, rummets och naturlagarnas begränsningar och hävdar att tiden är det mest genomgripande dramatiska och obevekligt fruktansvärda av allt som finns i universum.
Ja, tiden är fruktansvärd, eller snarare det faktum att tiden – vår tid, min tid – är begränsad. Allt kommer att ta slut.
Den föreställningen utmanar vår egen skräckmästare John Ajvide Lindqvist i flera av sina romaner. I ”Hanteringen av odöda” vaknar nyligen avlidna till liv och i ”Människohamn” återvänder de döda på flakmoppe, sprängfyllda av Smiths-citat. Gränsen mellan liv och död, mellan människor och andra varelser – zombier, som i ”Människohamn” och vampyrer, som i ”Låt den rätte komma in” – upphävs och ifrågasätts.
Ajvide Lindqvist är nu inte ensam om att använda sig av övernaturliga element och folkliga föreställningar i sina romaner. Johan Theorin är ett annat exempel. Han låter Alvarets älvor och troll ta plats i ”Blodläge” som delvis kretsar kring folktro och lokala legender. Också ”Cirkeln”, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens hyllade ungdomsroman, är till bredden fylld av ockulta föreställningar och uråldriga profetior. Så har vi förstås Åsa Schwarz och Johannes Källström samt ett nystartat seriemagasin, Utopi, som beskrivs som ett episkt magasin för skräck, fantasy, mystik och äventyr.
Samtidens törst efter det mystiska, det ockulta och det kusliga tycks vara stor. För att vi söker spänning och adrenalinkickar? Eller för att vi längtar efter trygghet, ordning och tydlighet?
Jag tror på det senare – på att skräcklitteraturen fungerar som tröst i en föränderlig värld, rädslan som en relation till något äkta, något som känns på riktigt. Behovet är inte mättat. Det är nog faktiskt omättligt, precis som människans förtvivlan och rädsla. När kommer den första romanen med ett troll, en vätte, eller varför inte Näcken i en av de ledande rollerna? Det är ett gratis tips från mig – gräv i vår egen tradition, väck liv i en gammal demon eller hetta upp någon folklig föreställning. Älvor och troll – det vill jag ha efter snart ett decennium av vampyrer.