Unni Drougges roman hade havererat. 100 sidor in i berättelsen kunde hon inte komma vidare och hon lade ner. Men för två år sen tog hon upp den igen och fick en idé. Varför inte lägga upp den på en blogg och låta läsarna skriva färdigt berättelsen? Nyligen kom så konsekvensen, boken ”Karriärmammans dotter”, av Unni Drougge, flankerad av åtta medförfattare ur hennes läsekrets.
– De var oerhört engagerade, brann för berättelsen och vi jobbade i någon form av team. I retur engagerade jag mig i deras texter, och gav dem en intensiv skrivarkurs, säger Unni Drougge.
I våras släpptes också ”Under trottoaren”, en ungdomsroman av Pernilla Glaser som hon visserligen skrev själv på en blogg, men där hennes läsare hela tiden fick ta ställning till vart berättelsen skulle ta vägen genom att rösta på ett av två alternativ.
– De var väldigt tydliga i sina val, 70 procent röstade på samma förslag i princip varje gång, vilket fick mig att känna en väldig trygghet. Jag vågade mer med mina karaktärer, som jag inte tror att jag hade gjort utan deras reaktioner. Det var befriande att lägga över makten i händerna på läsarna, säger hon.
Unni Drougge är noga med att poängtera att ”Karriärmammans dotter” inte är en del av hennes författarskap.
– Nej, det är snarare en ömsesidig kärleksförklaring och ett sätt för mig att hylla deltagarkulturen som finns på internet. Även om nätet innehåller en massa skit, så finns där en välvilja och hjälpsamhet. Slänger du ut en fråga på Twitter, Facebook eller i din blogg, vilken fråga som helst ... ”hur lagar man en sprucken toaholk?” då kommer du att få en massa tips om det, säger Unni Drougge.
Gemensam problemlösning på internet, crowd sourcing, är i sig inget nytt. Inom tidningsvärlden finns en rad exempel där man har använt sig av digitala plattformer för att inte bara nå ut till sina läsare utan också få dem att hjälpa till i arbetet genom att redan i researchstadiet bidra med sina egna dokument, berättelser och bilder. Devisen: Ju fler som slår sina huvuden ihop, desto mer klokhet och bättre slutresultat. Men frågan är huruvida ett sådant arbetssätt kan överföras på romanskrivande.
Det brittiska förlaget Penguin Books genomförde redan 2007 ett försök till en kollektivt skriven roman, ”A million Penguins”, men trots att 75 000 personer tog del av historien, och 15 procent av dem registrerade sig som medförfattare, var det i slutändan framför allt två personer som bidrog till själva berättelsen. Penguins egen analys var att det kanske inte var ett genombrott för det traditionella romanskrivandet, snarare något annat, ett performance.
Den ensamma författaren som sitter och värker fram sin roman har dock utmanats från andra håll. Sedan tidigare finns författarpar som exempelvis Sjöwall och Wahlöö, Roslund och Hellström, paret Coelho Ahndoril. James Patterson, som nu säljer fler böcker än någon annan levande författare, skriver sina deckare i ett rasande tempo med hjälp av ett antal medarbetare.
Vem som skriver vad är oklart, men det är Pattersons namn som står på bokryggarna. James Frey, som vållade het debatt och fick göra avbön för ett par år sedan när det uppdagades att hans succédebut ”Tusen små bitar” inte var så självbiografisk som han hade låtit påskina, har tagit det kollektiva skrivandet ett steg längre. Han har en 30-mannastab av unga författartalanger som skriver hans böcker, mot en liten penning samt procent på eventuellt sålda böcker.
Och nyligen släpptes också ”No rest for the dead”, en deckare som skrivits av inte mindre än 26 bästsäljande författare tillsammans, varav Alexander McCall Smith är en. Författarna har gemensamt satt ihop historien och därefter turats om att skriva kapitlen.
Men är då detta kollektiva berättande något nytt? Både ja och nej. Det finns många exempel om man blickar bakåt i historien: Rapsoder i antikens Grekland som ändrade och lade till i de muntligt framförda berättelserna, folksagor som gick från mun till mun, Alexandre Dumas (”Greven av Monte Cristo”) vars skrivarverkstad med assistenter skrev ned hans idéer. Och trots att Arthur Conan Doyle tog livet av sin Sherlock Holmes tvingade läsarnas missnöje honom att återföra honom från de döda.
– I viss mening har författarskapet alltid varit mer kollektivt än vad man tror. Men de senaste 200 åren, ända sedan vi fick idén om ett ensamt geni som skulle stå i kontakt med en högre makt, har man verkligen försökt trycka tillbaka all form av kollektivt berättande, säger Torbjörn Forslid, docent i litteraturvetenskap.
– Innan dess fanns en hantverkstanke som jag tycker att vi börjar se mer av nu, som skrivarskolorna till exempel. Litteratur är inte längre bara geniets berättelse, det är hårt arbete och något som man kan lära sig. Och även om ensamt fortfarande ses som ”fint” och kollektivt som ”fult”, så börjar vi se en statusförskjutning.
Att synkronisera olika skrivstilar verkar dock vara svårare än att samarbeta kring innehåll. Unni Drougge fick ägna mycket tid åt bearbetning och redigering.
– Det var betydligt bökigare än om jag hade skrivit själv, och faktiskt ingenting som jag skulle rekommendera att ge sig på mer än en gång. Generellt tror jag att ju fler kockar, desto sämre soppa, säger hon. Pernilla Glaser däremot, som ju skrev själva texten själv, kan mycket väl tänka sig liknande projekt i framtiden.
– Det är lite som ett jam. Man kliver in där med sin saxofon, börjar tuta och ser vad som händer. Man får bjuda på att varje blogginlägg kanske inte är asbra. Men det spelar ingen roll, det kan ändå bli ett fett jam.