Man säger det inte rakt ut. För man vill förstås framstå som om man respekterar att andra har åsikter som man själv inte delar. Uppfattade man det som att man skulle sakna den respekten vore man ju i praktiken motståndare till både yttrandefrihet och demokrati.
Ändå är det där inte riktigt sant. Blotta misstanken att en författare skulle ha haft anknytning till en högerextrem rörelse under sin uppväxt kan göra denne till en icke-person för dem som sätter tonen i kulturdebatten. Per Landin har bestämt förnekat anklagelsen i en debatt 1997 (DN 23/9).
Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” utkom 1992. Ingen annan debutant i den så kallade fina litteraturvärlden har blivit så haussad sedan – jag undrar om man inte får gå till Tomas Tranströmers ”17 dikter” (1954). De första dagarna visades Aktuelltreportage på fem sex minuter. Dessutom var det, ej att förglömma, en rättmätig hyllning. Jag har inte samma intresse som Teratologen för de sanslösa, ja, huvudlösa grisaktigheter som den boken så omsorgsfullt redovisar. Men jag känner inte till särskilt många svenska författare efter Magnus Dahlströms debut med samma hårda krabbklo.
Ett par dagar senare uppstår det ett rykte. I tonåren skulle Teratologen ha gjort en del dumheter på en kyrkogård. Men den var knappast det som var problemet. (Jean Genet var tjuv en bra bit upp i åren. Tänk att ett franskt förlag av Gallimards typ av den anledningen skulle ta sin hand från författaren!) I mina ögon är den enda förklaringen till att Norstedts bröt med Teratologen – liksom att Bonniers sa sig vara lika ointresserat av att ha kontakt med honom – att det florerat ett annat rykte. Någon gång i tonåren skulle han ha varit löst anknuten till en högerextrem grupp.
Det är ju bara en gissning från min sida, men jag föreställer mig alltså att de allra flesta människor som över huvud taget vet vem Per Landin är också uppfattar honom som höger. Och då inte heller höger på det där lite mer civiliserade sättet som Carl Rudbeck är höger.
Det medför i sin tur att man inte har behandlat hans böcker med det allvar de förtjänar. Synd, tycker jag. För under de senaste tio femton åren är det väl så att man oftare finner kärleksfullt genomförda böcker inom den så kallade facklitteraturen än i skönlitteraturen? Visst uppskattar jag P O Enquists ”Ett annat liv” och Hassan Loo Sattarvandis ”Still”. Och jag har så klart inte läst allt. Det är ändå underligt att jag har så svårt att komma på en svensk roman från senaste decenniet som – vad gäller skrivaktens allvar och en liksom i stunden född nyansrikedom – kan matcha fackböcker som Kristian Petris ”Fyren”, Peter Englunds ”Den oövervinnerlige”, Fredrik Strages ”Fans” och Per Landins ”Slottet som försvann”.
Det är över tio år sedan som Torgny Lindgrens ”Hummelhonung” och Klas Östergrens ”Med stövlarna på” kom. Om än Jan Kauris ”Ut ur skuggorna” utgavs postumt 2002 på Lejd, skrevs den tidigare – för att i år efter år bli refuserad. Så på senare tid är det som om författare som skriver om något som de inte hittat på själva känner sig mer engagerade.
Men så kan det väl inte vara?
Jaha, men vad är det då?
Jo, så här tror jag.
Oftast när det gäller böcker som man bugar för i offentligheten, kommer jag inte ifrån känslan av att när den som skrivit boken i fråga har gjort det i första hand därför att man vill ha en bok skriven. Man vill fortsätta att vara ett namn. Det vill säga: Man vill bibehålla den aktning som man visas som författare – faktiskt även av människor som inte är ett dyft intresserade av litteratur.
Det finns ingen som tänker så uttryckligen. Men det beror nog bara på att ens låga motiv undviker man verkligen att tänka på. Kanske med ännu mer vaksamhet än när det gäller traumatiska minnesbilder.
Men det måste ju finnas ett skäl till att man skriver böcker som man inte riktigt vill skriva, men som man ändå vill ha skrivit. Jag tror att det finns något hämmande med begreppet roman. Romaner kan väl se ut lite hur som helst, kan man väl tycka. Det är inte samma stränga formella gränser som det i alla fall förr i världen var i Eurovisionsschlagerfestivalen. Gränserna är inte ens formulerade, det ligger mer i psyket, i de föreställningar som du gör dig när du ska påbörja skrivandet.
Jag kan så väl återkalla minerna hos vissa av mina vänner som någon gång under de senaste tjugo åren lite hummande har avslöjat att de faktiskt har börjat på en roman. Säg att jag har varit med om det sju eller åtta gånger. Nästan samtliga var då redan etablerade i kulturvärlden. Men de hade alltså ännu inte skrivit just en roman. De hade oftast ett bistert uttryck. Och de såg definitivt inte ut att se fram emot det.
Om du inte är en åldrad Beckett, en åldrad Duras eller en åldrad Blanchot, kan du inte komma ifrån att en roman har en viss minimilängd.
Jag tror att själva längden kräver en ganska speciell personlighet. Inför varenda liten skitmening som du skriver måste du behålla samma genuina intresse för vad som står där. Det finns inga transportsträckor. Inga mittemellanställen i en roman där det som inträffar kanske inte är viktigt, men som har känts nödvändigt att ha med. Bara för att det inte ska hända alldeles för mycket. Folk dricker plötsligt kaffe och någon pratar om att man skaffat ett nytt elbolag. Det som man som läsare kanske inte tänker på är att sådana där lugna, lite händelselösa partier är det svåraste att skriva. För du måste så att säga vara där. Du måste känna och se allt som personerna vid köksbordet känner och ser.
I sommar har jag läst sju böcker av Per Landin. Det kan tyckas överambitiöst då jag bara tagit på mig att recensera den senaste, ”Dietrich Eckarts onda öga”. En bok som har gått nästan spårlöst förbi. Orsaken är väl bara att jag tyckt det vara roligt att läsa dem på nytt.
Ändå måste jag erkänna att när det gäller ”Münchhausens äventyrligheter” från 1994 finns det en privat anledning till att jag har läst den rent av en tredje gång. Det är naturligtvis en sådan – trots att denne ser mina brister som människa – solidarisk läsare som jag själv vill ha den dag jag inte längre finns.
I den bokens porträtteras sju tyska, sinsemellan extremt olika 1900-talsförfattare som i förordet ges epiteten ”vilsegångna och vilseförda, undanstoppade och föraktade”. Och där lyckas han få mig att tro mig om att verkligen se de guldkorn som han vaskar fram genom sin läsning av dessa för mig dittills oftast helt okända författarskap. Inte nog med det. Han uppsöker de platser där de har levat, talar med vänner och anförvanter. För att begripa sig på en alldeles för uppriktig, snabbt djupt alkoholiserad proletärförfattare, Werner Bräunig, bosätter han sig ett tag i Halle, vars luft påpekas ha varit den sämsta i hela DDR ”på grund av närheten till de stora kemikombinaten i Buna, Schkopau, Leuna och Bitterfeld”.
Då jag i våras tog upp marginaliseringen av Landins författarskap med Åsa Linderborg minns jag att hon sa något som fastnade: ”Nä. Det är inte det att jag uppfattar honom som höger. Det är inget problem. Det är det där att han liksom döljer att han är det. Och då känns det skumt på något vis.”
I ”Dietrich Eckarts onda öga” upptäcker jag för första gången ett par passager när jag ser någonting i den vägen. I det första kapitlet skildrar han ett författaröde som – just som öde – det nog är svårt att inte intressera sig för: Gustav Frenssen. Ett namn som jag aldrig tidigare har stött på. Som en gång inte bara var sin tids mest läste tyskspråkige författare. Länge ett aktat namn av personer som Nathan Söderblom och Selma Lagerlöf. Och 1912, bara drygt tio år efter sitt genombrott med ”Jörn Uhl”, enligt en artikel i Dagens Nyheter ett sannolikt Nobelpristagarval. När Landin kommer in i det bevarade arbetsrummet i byn Barlt räknar han till femton tyska utgåvor bara av detta epos, som han senare beskriver:
”Den yttre handlingen i ’Jörn Uhl’ återger en nordtysk bondsons liv från pojkåren till mannaår. Man får följa hans kamp med jorden och sig själv, hans kärlekar och krigsäventyr, hans arbete vid plogen och hans obändliga kunskapsbegär. Och efter många svåra upplevelser av självmord och barnasängar i släkten, felslagna skördar och ekonomiska skuldbördor återvänder han till fädernesjorden, mätt av erfarenheterna och med tillit till Guds goda vilja. Men detta ger ingen riktig föreställning om själva den episka urkraften eller om det myller av händelser och människoöden som avtecknar sig mot den vida horisonten. Ett skäl till Frenssens stora popularitet var hans folkliga anslag, hans alldeles naturliga sätt att slå en brygga till de många, på ungefär samma sätt som en predikant stämmer till andakt i sin församling. Han beskriver människornas öden med en nästan biblisk pregnans. ... Tungt dånar vind och vatten mellan hus och ladugårdsplaner och man får en känsla av att berättelserna skulle kunna ticka på som ett gammalt skeppsur i all oändlighet – och aldrig ta slut.”
Det känns lite på samma sätt som då jag läste Olof Lagercrantz bok om Joyces ”Odysseus”. Den utgör en så kongenial och koncentrerad återgivning, att själva kongenialiteten och koncentrationen i sig inger ett slags ilning.
Men nu slutade författarskapet inte så trevligt. Frenssen dog vid 91 års ålder strax före krigsslutet. De sista åren kunde han angripa regimen för att den inte gick tillräckligt långt i eliminerandet av debila och krymplingar. Kapitlets absolut sista mening upplever jag därför som generande tillrättalagd: ”När jag tittade ut över landskapet genom tågfönstret tänkte jag att det nog var bäst att låta honom ligga kvar där bakom hasselsnåren och björnbärsbuskarna, gömd av naturens krafter som han så ofta beskrev.”
Ironi är något som jag sällan använder mig av. Dessutom har jag nästan löjligt svårt att till vardags begripa ironi. Jag brukar skylla på att jag är för mycket norrlänning för det. Så det är möjligt att jag har fel då jag fattar det som att Landin ogärna, om det nu över huvud taget inträffar, använder sig av det stilmedlet.
Det är därför jag på en gång stöts av detta påstående. Att sluta en text om en författare med att påpeka att man, när man sitter på tåget på väg från dennes hemby, tycker att det nog vore bäst att låta honom ligga kvar där i graven, känns konstruerat. Det är svårt att tänka sig att Landin på allvar menar det.
Vad jag förstår är det ingen, förutom Landin själv, den modernistiske författaren Arno Schmidt på sextiotalet samt två tyska böcker från 1997 och 2002, som över huvud taget har behandlat Gustav Frenssens böcker efter andra världskriget.
Själv kan jag inte uppfatta det som annat än ett lite hjälplöst försök att anpassa sig till rådande konsensus. Och det är väl inte heller omöjligt att det är detta ganska psykologiskt förståeliga fenomen som ligger bakom Åsa Linderborgs känsla av att Landin döljer något, att det är något ”skumt” med hans böcker?
Har man väl blivit klar över att det kan vara så, kan man ta ännu ett steg. För visst är det ungefär på samma sätt rimligt att kulturintresserade i dag reagerar som igelkottar när något sådant som Gustav Frenssens öde kommer på tal?
Det är inte bara så att man håller borta tanken på att det i alla fall hypotetiskt sett i framtiden skulle kunna visas ett intresse för något som man själv har gjort. Dessutom anar man hur känslokall man som avliden allt eftersom lär bli behandlad. Om jag talar för mig själv, så inte hör det till vanligheten att jag har blivit upprörd på allvar när jag övertygats om att bilden som jag gått och haft av en kung eller kanske en skald varit uppåt väggarna fel.