I det ryska språket finns två ord för den som ”viskar” – ett för den som viskar av rädsla för att bli hörd (sjeptjusjtjij), ett annat för den som viskar bakom folks ryggar genom att informera myndigheterna (sjeptun).
Det berättar den engelske professorn och författaren Orlando Figes i sin nya bok ”De som viskade – tystnad och terror i Stalins Sovjet”.
Han får en kick av gamla arkiv. Företrädesvis ryska, där han kan hitta uppgifter som ingen annan stött på förut.
Och så gillar han att skriva böcker. Journalistik blir för ytligt. Men den akademiska världen och den kollegiala avundsjukan kan han vara utan.
– Nu när jag är 50 så struntar jag i vad de säger. För tio år sedan hade jag nog blivit sårad. Nu kan jag leva med att de kritiserar mig för att jag lyckas nå en bred läsekrets, säger Orlando Figes.
Han pratar intensivt. Ibland drar han efter andan och då lyckas man peta in en fråga. För Orlando Figes gäller verkligheten. Tillsammans med människorättsgruppen Memorial i Ryssland har han intervjuat över tusen personer, bantat materialet till omkring 450 och sedan använt sig av de mest representativa berättelserna i The Whisperers (De som viskade) som utkom i England för två år sedan och nu är aktuell i svensk översättning.
Dagböcker, foton, privata arkiv, försök till memoarer, utskrivna intervjuer – Orlando Figes har fångat det ryska vardagslivet från 1920-talet fram till Stalins död 1953. Han har närgånget men respektfullt frågat om känslor, om tankar som få vågat uttala högt på många, många år.
– Vi hade inte kunnat göra researcharbetet tidigare än vi gjorde, mellan 2003 och 2006. Inte senare heller. På 90-talet vågade människor inte berätta. Nu är tyvärr hälften döda och resten försvagade av ålder.
Sista kapitlet, ”Minnen”, omfattar åren 1956–2006.
– Familjebilder där mannens ansikte suddats ut är inte ovanliga. De personer som arresterades under Stalintiden, oftast helt utan orsak, förträngdes av familjemedlemmarna. Det handlade om att inte ställa frågor, att gå över till andra trottoaren om man mötte någon person vars släkting hämtats av polis. Och det gällde att försöka bygga upp en ny bakgrund för att kunna komma in på skolor, söka jobb eller överleva. Man måste komma ihåg att folk trodde på det sovjetiska systemet. Och att alla var rädda, säger Orlando Figes och fortsätter:
– Mormödrar och farmödrar är de verkliga hjältarna i boken. Under Stalintiden tog de hand om barnbarnen när föräldrarna arresterades eller förvisades till olika läger. De räddade ofta sina barnbarn från att hamna på barnhem. Och ”the grandmothers” vågade ha en avvikande åsikt, tänka på ett annat sätt.
Att Orlando Figes blev intresserad av det ryska samhället var mest en slump. Han är uppvuxen i England, bor i dag med sin familj i Cambridge och undervisar vid universitetet i London.
– När jag var student hade jag en lärare, en skotte som var en kvinnokarl och gärna tog en öl. Han ifrågasatte om jag – när jag var bakfull, eller efter gräl med min kommande fru, verkligen ville ägna min tid åt någon som filosofen Hegel? Han menade att det var mycket bättre att då ägna sig åt ryska bönder. Och jag köpte hans resonemang, säger Orlando Figes som fick stipendium, lärde sig ryska och började resa till dåvarande Sovjet.
1984 befann han sig i Sovjet, i ett av arkiven där det gällde att försöka få ut så många dokument som möjligt i lagom takt för att inte bli utkastad.
– Inte fick man tala med arkivarierna heller. Min räddning var att jag på den tiden rökte, hade med mig cigarretter från England och i hemlighet kunde ta ett bloss på herrtoaletten med de anställda. Och på så sätt få tillgång till information, berättar Orlando Figes och fortsätter:
– Alla knep är väl tillåtna! På internationella kvinnodagen köpte jag en gång ett helt fång blommor på en marknad. De gav jag till den kvinna som förestod ett KGB-arkiv. Det gav resultat.
Annars är det samarbetet med den modiga människorättsgruppen Memorial, nyligen belönad med EU:s Sacharov-pris, som varit avgörande för arbetet med ”De som viskade”.
– Vi fortsätter och har ett projekt i gång för nästa bok. Det handlar om 10 000 kärleksbrev som under 15 års tid skickades mellan en man och en kvinna i Gulaglägret. De är inte censurerade och innehåller fantastisk information. Jag ska bara hitta formen för boken. Tyvärr är mannen död och kvinnan lider av alzheimers, så de kan inte fylla in luckor eller förklara för mig.
Orlando Figes böcker har översatts och kommit ut i ett tjugotal länder. Men inte i Ryssland. ”De som viskade” hade förläggare och förlag, men ströks från listan. Politiska skäl, säger författaren. Ekonomiska, säger förlaget som nyligen blivit uppköpt.
– Det är snack. Jag har fått mitt förskott, översättningen vår i hamn. De skulle bara trycka och få ut boken.
Men nu har ett annat förlag, samma välgörenhetsorganisation som betalar översättningen, bestämt sig för att ge ut ”De som viskade”.
– Förmodligen blir det en liten upplaga som inte någon kommer att upptäcka. Men jag vill ge röst åt alla de som dött och lidit, och vittnesdokumenten vi fått fram är unika. När någon i Ryssland säger: ”Vi behöver inte läsa en bok som en utlänning skrivit. Vi vet vad vi varit med om”, då reagerar jag. ”Skriv själv då”, är mitt svar, säger Orlando Figes.