Jonas Thente känner av stämningen på mässgolvet.
Hon springer förbi en monter och ropar upprymt till någon eller ingen särskild: ”Nu börjar det!”
För det gör det. Fast än så länge är hallarna på Svenska mässan i Göteborg ganska tomma. Man kan utan problem gå åt vilket håll man vill och till och med höra vad man själv tänker.
Och man tänker att den kommersiella delen av bokmässan är som en trädgård av köttätande växter – varje art med specifika sätt att locka besökare. Vanligast är att pråla med ett frestande färggrant överdåd, medan andra formar sig till mer sparsmakade strutar att falla in i.
Det finns till och med sådana där väldigt stora som lockar till sig asätare genom att stinka av ruttet kött. Amorphophallus titanum.
Själv strövar jag helst i trädgårdens skuggiga utkanter, där mer oansenliga arter växer.
Så här i mässans gryning sliter de med att skruva ihop bord och packa upp kartonger. De har inga snitsiga uniformer eller professionella leenden, som de där stora montrarna är fulla av. Söndagskavaj eller kofta är det snarare som gäller, fast plaggen just nu ligger i något hörn medan bäraren svär över det nyinköpta bokstället av järn tillsammans med montergrannen som fiskar upp en ask plåster ur en Adidasväska.
Hade inte dessa mer blygsamma företrädare för den svenska bokkulturen funnits här, så hade bokmässan knappast gått att skilja från den strömlinjeformade bokavdelningen i vilket varuhus som helst.
Men klockan tickar stadigt in besökare. Grupper av bibliotekarier med namnet på sitt bibliotek tryckt på tygväskan. Bakrusiga journalister, möra efter onsdagskvällens särskilda pressförfest. Tyska allvarsmän och -kvinnor i alla genrer och svenska tv-kändisar (C-listan) som har fått en eller annan kokbok eller livscoachguide spökskriven åt sig.
Volymen i hallen kommer att tillta, med ett crescendo på söndagen när monterinnehavarna lärt sig hantera högtalarsystemet och bygdepoeterna konkurrerar med den svenska författarkårens mest kända ansikten. Antikvariatshandlarna kommer muttrande att gräva i kavajfickorna efter växelpengar och författarsällskapens representanter kommer att hårdbevaka varandra från respektive minimonter. De i de mer mysteriösa montrarna – tantrasexet, de religiösa dårfinkerierna och han som varje år säljer vykort och bordstabletter med jultomtemotiv – skall hålla humöret uppe.
Men nu börjar det, som hon ropade. Och hon lyckas ta ett hoppsasteg med kartongen innan hon försvinner in i labyrinten.