Egentligen ska ju böcker bara innehålla text. Jag har alltid haft rätt svårt för serier eftersom det kommer en massa störande bilder i vägen för texten. Böcker är språk, och bilderna ska komma av sig själva i huvudet när man läser. Bra text reder sig själv.

Men det finns undantag. Jag kan förundrat försjunka i monsterstora bilderböcker nästan hur länge som helst, storögd som ett barn. Särskilt fotoböcker med djur eller natur som jag aldrig skulle få se även om så jag fnattade runt hela jordklotet.

Vilket jag inte gör. Jag är måttligt road av att resa, just på grund av att man inte ser så mycket som man har tänkt sig. I stället har man sovit dåligt eller blivit allergisk mot något oväntat eller tittar åt fel håll just när den bästa vyn uppenbarar sig. Eller också regnar det den dagen. Visst kan man ha tur, men resor är helt enkelt fundamentalt opålitliga och dessutom dyra. Som tur är finns det högvis av fotoböcker för mig och mina gelikar att läsa hemma i soffan, inte bara ersättningar för resor jag aldrig kommer att göra, utan även från andra tidsperioder och fantasivärldar.

Mest förvånad blir jag av det jag redan tycker mig känna till. Skogskyrkogården, där traskar jag ju runt stup i ett eftersom jag bor i närheten, och allra mest är jag förstås där under allhelgonahelgen när det är magiskt vackert med alla ljus. Inte behöver jag väl se Skogskyrkogården på bild, eller veta mer om den?

Och så blir jag ändå sittande i timmar med både Peter Hannebergs ”Världsarv” och ”Liv och död på Skogskyrkogården” av Maj Sandin och Nils Carmel, och fastnar just på det jag redan sett hundra gånger men kanske inte just på det viset. Så det spelar ju ingen roll om man reser eller inte: böckerna behövs ändå.