Tomas Bannerhed är en av vårens mest uppmärksammade debutanter med ”Korparna”, en fågeltät roman om en ung pojke på 1970-talet. När Bannerhed väljer sommarlitteratur packar han gärna naturnära läsning.
– Jag brukar läsa naturskildringar. Gunnar Brusewitz har gett ut så mycket, honom blir man aldrig färdig med. På sommaren kan man sitta i en trädgårdsstol och ta in fågellätena, man blir ett med texten på ett annat sätt. Jag läser fälthandböcker också, som ”Den svenska floran”. Vi brukar vara på Gotland, och då kan man ta promenader och plocka blommorna man just läst om och försöka artbestämma och leka naturvetare.
Men det finns annat än naturromantik i Tomas Bannerheds bokhög.
– Jag ska också läsa färdigt Beate Grimsruds ”En dåre fri” som jag börjat på och tycker verkar lovande.
Efter kritikerhyllade ”Korparna” har Tomas Bannerhed så smått börjat skriva på nästa verk.
– Men jag arbetar väldigt långsamt. Det blir prosa, men genre vet jag inte riktigt. Den kommer inte att bli lika tjock som ”Korparna”, en så stor satsning orkar jag inte med just nu.
Beate Grimsrud finns även på Åsa Mobergs sommarläslista. I våras gav Åsa Moberg ut romanen ”Kärleken i Julia Anderssons liv”, och i september kommer ”Väninnorna och jag”, där Moberg diskuterar vänskap med ett gäng kvinnliga kompisar. När Åsa Moberg svarar i telefon sitter hon precis bredvid sin stapel påbörjade böcker, som hon tänkt ägna sommaren åt att läsa ut.
– Beate Grimsruds ”Å smyge forbi en øks” på norska ligger här i högen. Jag läste ”En dåre fri” och blev så vansinnigt förtjust. Och överst har jag Maurice Gilliams ”Elias eller kampen om näktergalarna”, en klassiker från 1936. Jag har alltid ambitionen att läsa några äldre böcker, jag tror att man får insikter i vår historia och nutid av det.
Men några särskilda sommarläspreferenser har Åsa Moberg inte.
– Nej, jag läser jämt. Jag har ibland fått klagomål på det, att jag bara försvinner in i en bok.
Förutom att hon föreläser och planerar höstens schema jobbar Åsa Moberg också med ett nytt bokprojekt under sommaren.
– Jag skriver varje dag en liten bit på en bok som ska handla om kärnkraften. Jag har skrivit tjugofem sidor hittills, och om jag berättar om den för alla jag pratar med så måste jag få den färdig!
Christine Falkenland ska däremot ha sommarlov. Hon skriver nästan aldrig ett ord på somrarna, berättar hon. Läser gör hon heller inte lika mycket på sommaren, men ett projekt hon har är att läsa om klassiker.
– För någon vecka sedan lånade jag Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov”. Det slog mig hur många böcker man läst när man var ung, kanske för ung, och jag tänkte att det kan vara dags att läsa om de där ungdomsförälskelserna som Hermann Hesse och Dostojevskij med nya ögon. Sådant jag uppfattade som lite långtråkigt när jag var ung är nu den stora behållningen. Jag fastnar mer för resonemangen än för handlingen.
I slutet av sommaren kommer Christine Falkenlands nästa egna roman, ”Avundens bittra besvikelse”.
– Den består av brev från den första hustrun till den andra. Jag ville undersöka avundsjukan. Svartsjuka betraktas som någonting halvt ädelt, men avunden är bara förkastlig.
Förra året kom serieskaparen Liv Strömquists uppmärksammade album ”Prins Charles känsla”. I höst kommer nya boken ”Ja till Liv”, som är uppbyggd som en abc-bok med en serieberättelse för varje bokstav.
– Bokstaven a handlar till exempel om arbetslinjen. Jag håller på att göra färdigt den sista serien just nu.
Precis som Åsa Moberg har Liv Strömquist inga särskilda sommarläsvanor, utan fortsätter som hon gör hela året om: med att ständigt ha en hög påbörjade böcker samtidigt på nattduksbordet.
– Jag har just fått upp ögonen för Elin Wägner och läser hennes ”Väckarklocka” som är helt fantastisk. Den är skriven just efter andra världskrigets utbrott, och hon var en väldigt aktiv pacifist. Hela rörelsen var helt förtvivlad över att det brutit ut ett nytt krig, och boken har en känsla av att världen är fruktansvärd och att allt har gått åt helvete. Men det är ingen deppig bok, den är fylld av energi. Härnäst ska jag läsa Wägners ”Norrtullsligan”.
Carina Burman är i höst aktuell med ”Djävulspakten”, en biografi om Gösta Ekman den äldre. Dessutom kommer essäsamlingen ”Folk jag aldrig mött”. Båda böckerna är just färdiga för tryckeriet, och Carina Burman har så smått givit sig in på nästa, hemliga projekt.
– Jag har påbörjat en ny roman som är i ett så tidigt skede att jag inte vill prata om den. Förutom det ska jag träffa barnen och vara på landet och puttra omkring och lukta på lavendeln.
Carina Burman har som tradition att varje sommar plocka ihop en bunt fyra-pocket-till-priset-av-tre i bokhandeln.
– Jag väljer sådant jag under det senaste året tyckt att jag borde läsa men inte hunnit med. Årets bokhög ska jag köpa i dag, och jag tänkte bland annat skaffa Sigrid Combüchens ”Spill”.
– Sedan brukar jag också botanisera i bokhyllorna på sommarstället där det samlas konstiga böcker. Och jag gillar att läsa om. Förra sommaren blev det Stig Trenters och H-K Rönbloms deckare. Jag läser deckare som andra slötittar på tv, säger Carina Burman.
Malte Persson är inne på samma slumpspår – att läsa vad som råkar hamna i ens väg. Den senaste månaden har han tillbringat i Grekland där han skrivit, semestrat och läst böcker han sprungit på i diverse bokhyllor.
– I Grekland hittade jag Jonathan Franzens ”Freedom” och ett par grekiska dramer. På flyget hem läste jag en John le Carré-deckare.
Som sommarläsprojekt har Malte Persson dock något betydligt tyngre.
– Jag håller på med Goethes ”Wilhelm Meisters Lehrjahre”. Det är en ganska långrandig bildningsroman. Jag läser den på tyska, och då blir den ännu mer långrandig, fast jag gillar den ändå på något sätt.
I våras kom Malte Perssons diktsamling ”Underjorden”, med sonetter om Stockholms tunnelbana. Men något specifikt nytt skrivprojekt har han inte att ta sig an i sommar.
– Det blir aldrig som man tänkt sig. Har man tänkt skriva en science fiction-roman kanske det blir en sonettsamling i stället. Bestämmer man sig för att läsa Goethe kanske man i stället tittar på tv-serier.