Kort efter Stig Claessons död gick det rykten om att någon tänkte skriva en bok om honom. Men Nils Claesson ville bli först med en bok om sin far som han alltid kallade Stig och som var mest känd som Slas men som aldrig själv kallade sig Slas.

- Det kom upp saker när jag tömde Stigs lägenhet och hans ateljé vid Nytorget. Jag blev som precisionsbombad med madeleine­kakor, säger Nils Claesson.

Stig Claesson. Konstnär. Författare till över åttio böcker. Beundrad. Folkkär. Mytomspunnen. En söderkis med känsla för landsbygden.

Framför allt ville Nils Taki Claesson - Taki efter mamma som var född i Kanada - berätta något sant om sin far, säger han när vi träffas på Chic konditori intill Maria­torget på Söder, ett konditori med ett namn som hans far kunde ha hittat på. Han ville också ta fram sin mor ur glömskan, hon som nu varit död i tjugotvå år.

Detta är den enkla förklaringen till att han ger ut "Blåbärsmaskinen" bara drygt ett år efter det att Stig Claesson dog sjuttionio år gammal. Nils Claesson själv fyllde femtio i september förra året.

Stig Claesson hyllades ordentligt i eftermälet. "En otroligt skön kille." "Djup insikt om det outgrundliga hos människan." "Underbar som vän." "Humor och värme." "En rebell och sanningssägare."

- Folk var extremt respektfulla. Och det kanske man ska vara när någon just har dött, säger Nils Claesson.

- Men jag tycker inte att det gagnar Stigs konstnärskap att bara komma med såna där hyllningar. Det finns en risk för att han förvandlas till en arketyp, en Söderfigur som Cornelis Vreeswijk. En sorts frikyrka dit alla kommer med sina sociala problem för att tända små ljus vid graven …

Det fanns helt enkelt mycket med Stig Claesson som hans äldste son var arg på.

- Och mycket som förtjänade en större publik än en terapisoffa. Så jag bestämde mig för att skriva den här boken.

Stig Claesson var missbrukare under hela sitt liv, säger sonen. Men han använde inga tyngre saker.

- Han körde med den svenska stilen, ungefär som Christer Pettersson. Uppspritad starköl, Rohypnol. Men han var periodare. Det var inte så att han alltid var full. I en missbrukarfamilj reglerar en persons tillstånd hela familjen. Alla vaktar på den personen. Alla är hela tiden skraja. När han är glad är alla glada. När han är ledsen är alla ledsna. Det handlar om ett väldigt övergrepp på sin omgivning.

Så du fick ett kanske alltför stort ansvar, som det äldsta barnet?
- Ja, man får ta ett stort ansvar för saker som man inte kan hantera. Jag har ett råd till alla som befinner sig i en liknande situation som min: flytta hemifrån så fort ni kan.

Nils Claesson var sjutton när han flyttade hemifrån. Hans föräldrar skilde sig först långt senare.

- Väldigt sent. Man växte upp med frågan "ska de inte göra det någon gång?".

Hade ni en bra far-son-relation?
Nils Claesson stelnar en aning. Han gör klart att han redan blivit provocerad av en liknande fråga i en radiointervju. När han nu ändå svarar sväljer han vid ett tillfälle lite extra.

- Bra? Dålig? Man har en far. Jag tyckte nog att Stig var bra på håll, jobbig på nära håll. Han var jobbig mot dem som var honom nära. De sista åren tog jag hand om honom väldigt mycket. Vi besökte många mottagningar. Sahlgrenska, Karolinska. Jag fick en annan relation till honom. När ens föräldrar blir gamla blir man förälder till sina föräldrar. "Har du ätit nu?" Man måste betala räkningar, städa, kasta gammal mat som luktar illa.

Men hade ni en bra relation när du växte upp?
- Ibland. En gång gjorde han en heroisk insats när han talade med rekton i min skola om en lärare som mobbade mig. Men Stig var oberäknelig, egotrippad, knäpp. Han kunde inte se skillnad på barn och vuxna. Jag tror att det är en av orsakerna till att han var så bra på sagor. När jag var åtta nio år frågade jag honom en gång vad jag skulle läsa. Han satte Dostojevskijs "Anteckningar från ett källarhål" i handen på mig. "Det här är en riktigt bra bok", sa han. Morsan bara skakade på huvudet.

Jag återvänder till "Blåbärs­maskinen":

"Stig hade en idé om att man skulle bevaka sina barn på håll och bara ingripa om det verkligen behövdes --- Stig tyckte om att inbilla sig att han var kompis i stället för farsa."

Nils Claesson konstaterar också i sin bok att Stig Claesson visserligen ville att hans tre barn skulle finnas i närheten, "men samtidigt vara ett huvud kortare, gärna som ett garnityr" till honom själv.

Och han berättar om en viss elakhet från sin fars sida, om hur Stig formligen mobbade sin hustru, hur han avfärdade hennes sallader som "kaninmat", hur han skickade sin revisor för att förhandla med henne efter skilsmässan i stället för att lösa problemen själv, hur han kunde ryta något om att det inte skulle vara någon taffelmusik när sonen spelade piano.

"Stig kunde vara mycket modig och visa civilkurage, men när det kom till privata saker var han en liten man."

- Det var alltid bra att ha Stig lite på avstånd. Brevkontakt eller telefon var bäst. Vi umgicks. Men det kunde bli lite jobbigt, säger Nils Claesson på Chic konditori.

Han varken kan eller vill, tror jag, dölja sin beundran för en far vars prosa präglat men inte kvävt hans eget sätt att skriva.

Men samtidigt, du lämnar ut Stig ganska ordentlig?
- Jag ville vara tydlig i min bild av Stig. Det innebar naturligtvis att lämna ut honom. Det innebar också att släppa fram ett helt spekt­rum av känslor inför honom som jag ­burit på: ilska, beundran, vänskap, irritation och en stor förundran över hur han blev som han blev.

Ibland när han skrev sin bok kände sig Nils Claesson som en insider i maffian som informerar polisen, eller en spion eller en förrädare, säger han.

- Men jag tror att det var nödvändigt att skriva min sanning.

Han ger ett exempel. En av orsakerna till att han i slutet av 1980-talet flyttade från Söder var att en ostaffär på Hornsgatan hade satt upp ett stort porträtt på Stig Claesson inne i butiken.

- Jag skulle köpa ost en dag och så glodde ett porträtt på Stig rakt ner på mig, ett porträtt med guldram, ett sånt som man brukar sätta upp på ayatollor och kungar. Redan då började jag fundera på att skriva något om honom. Jag tror att det är bra att lämna ut Stig. Han var en komplicerad person, han var aldrig någon mysgubbe.

Och på samma sätt som Nils Claesson kände det som en plikt som son att ta hand om Stig under hans sista tid tycker han att han hade en plikt mot sig själv att skriva boken om Stig.

- Man väljer inte riktigt själv vad man skriver. Det kommer ut. Det vill fram.