Nuria Amat från Barcelona konstaterar att hon härstammar från ett bibliotek och ett sinnessjukhus. Biblioteket var hennes fars, och utgjorde kanske den största samling katalansk litteratur som funnits. Sinnessjukhuset låg mitt emot och flickan i hennes tionde roman ”Det mest privata” ser det ständigt genom sitt fönster.
Författaren är säker på att galenskap smittar, liksom god litteratur. Men litteraturen har sin egen geografi, säger hon. Nationalism är farligt för konsten.
Bokmässans tema spansk litteratur är ett lite ohanterligt begrepp. Språket är världens fjärde största efter engelska, mandarin och hindu. Det talas och skrivs i över tjugo länder. Och i Spanien delar det utrymmet med en rad minoritetsspråk varav fyra är officiella: katalanska, baskiska, galiciska och occitanska.
Nuria Amat skriver på spanska, trots att katalanska är hennes modersmål. Något som retar en del.
– Den katalanska regeringen är väldigt katalanistisk just nu, säger hon. De betalar enorma summor för att lansera katalanska författare. Förra året var Katalonien tema på Frankfurtmässan. Då samlade de bara de författare som skriver på katalanska. Det är som att ha tjeckoslovakisk litteratur som tema utan att räkna in Kafka. För att han skrev på tyska.
Men själv tycker hon att det är bättre att skriva litteratur på ett språk som inte är hennes modersmål.
– Jag måste uppfinna spanskan medan jag skriver. Avståndet till språket är kreativt. Se på Beckett eller Kafka.
De europeiska och latinamerikanska modernisterna är hennes familj på ett mycket konkret vis. James Joyce, Virginia Woolf och Juan Rulfo befolkar romanerna. Och när hon översätter Emily Dickinson gör hon vad hon vill med texten, lägger till och drar ifrån tills ”Amor infiel. Emily Dickinson” är en fusion av dem båda.
– Nu översätts den tillbaka till engelska igen, skrattar hennes översättare Marika Gedin som hjälper till att översätta under intervjun.
Ja, Amat hittade sin flock hos författarna. Efter att henne mamma dött när hon bara var två år, började hon tala sent, först vid fyra.
– Jag har sökt efter ett språk, en röst och en tillhörighet. Men med ”Det mest privata” går jag ut ur biblioteket och in i sinnessjukhuset.
Amats prosa har också rört sig över kontinenterna. Hon har bland annat skrivit en bok om Colombias inbördeskrig. Men nu arbetar hon med en Barcelonaskildring som utspelar sig under spanska inbördeskriget 1936–39. I centrum står en kvinnlig anarkist. Också Trotskijs mördare Ramón Mercader spelar en viktig roll.
– Det var på grund av honom jag började på romanen. Han var en släkting till mig. Men vi talade aldrig om honom. Inte ett ord.
Medan Nuria Amat skriver sin första bok om Spaniens blodiga historia, så har hennes landsman basken Bernardo Atxaga skrivit sin sista, ”Dragspelarens son”, som kom på svenska i våras.
Den innefattar hela Spaniens moderna historia. Trettiotalets politiska urladdningar, den fyrtioåriga diktaturen under Franco, den baskiska nationalismens återväxt under sjuttiotalets omstöpning och demokratisering.
– Fram till nu har det känts viktigt att minnas och berätta. Men nu får det räcka. Att glömma kan också vara viktigt.
Jag frågar hur den regionala nationalismen mår just nu i Baskien.
– Det är svårt att hitta kärnan i konflikten. Baskerna slåss bland annat för att Baskien ska vara en viktig plats i Europa. För att vara ett kraftcentrum. Vi vill inte vara Portugal. Du vet, i änden av allt, där det inte går några plan eller tåg.
– Men sen slåss vi också för att få leva. För vårt språk, vår mat. Att vara en minoritet är alltid ett problem, även om det förstås är ett mycket större problem under en diktatur. Du är alltid utanför paradiset.
Nu skriver han istället böcker med mycket svart humor. Fast fortfarande på baskiska.
– I ett lingvistiskt system som ser ut som ett solsystem så är engelskan solen. Baskiskan är en liten asteroid 100 000 ljusår bort. Men det finns liv där. Och en baskisk författare kan ha fler läsare i Baskien än en marockansk författare har i hela arabvärlden. Dessutom finns det ju rymdskepp, översättare, som färdas oerhört snabbt. När jag skrivit klart tar det bara åtta månader, sen når boken solen.