Larmet omkring oss är öronbedövande. Ida Linde sitter på en av de långa bänkarna i avgångshallen på Centralstationen i Stockholm. I högtalaren mässar en röst om avgångsändrade tåg. Och längre bort har ett spelförlag satt upp tv-skärmar för att lansera en produkt lagom till jul.

I höst har hon gett ut romanen ”En kärleksförklaring”. Den handlar om en liten familj som bor i ett stationshus, någonstans i norra Sverige, där väntsalen och resten av inredningen finns kvar, men tidtabellerna för länge sedan slutat gälla.

– Jag fick idén till miljön från en igenbommad station, som jag brukade åka förbi. Det är intressant med miljöer som haft en funktion de inte längre har, men som man ändå måste förhålla sig till.

– Min mamma bodde förresten i ett nedlagt slakteri ett tag. Det var vitt kakel vid skrivbordet och en stor köttkrok över pingisbordet.

Modern i romanen, den frånskilda Eleonore, är en matematiker född i Tyskland, som efter en akademisk karriär på kontinenten får ro att skriva den vetenskapliga bok hon alltid velat skriva först när hon köpt stationen där tågen rusar förbi.

Men den riktigt stora resan är den som Eleonores döttrar Silja och Sontag gör. Romanens ramhandling är nämligen deras magiskt realistiska resa – rätt ut i rymden.

De är utsända på ett uppdrag man bara anar konturerna av. Har stora hjälmar på sina huvuden och den ena av dem – den suicidala Silja – vill hela tiden ta av sig sin. Medan systern, genom att berätta historien om mamman och systrarnas uppväxt på jorden, försöker hålla henne kvar i livet.

Ida Lindes prosa är stundtals väldigt vacker, och på sina ställen tätt komprimerad. Hon suckar lite när jag säger att det som andra författare kanske skulle ta tio sidor på sig för att få sagt, som en av bokens scener där någon håller på att drunkna, klarar hon av på sådär en halv i sin 150-sidiga bok.

– Jag har skrivit allt jag vet i den här boken, det finns ingen ”gåta” som jag uteslutit för att vara störig. Det har ibland sagts att jag skriver besynnerligt, den här gången försökte jag dröja i texten så länge jag kunde för att försöka förstå vad man kan ha menat med det, och då blev det den längsta bok jag skrivit.

– Jag blev nog till som människa först när jag lärde mig att skriva, säger hon på sitt drastiskt exakta vis. Det är mitt sätt att tänka, att vara i världen.

Hon berättar att hon inte minns så mycket från barndomen, utom just stunderna när hon suttit och skrivit.

– Det är bilder av ett köksbord, papper och penna, gröna köksluckor. Och den där starka känslan av att kunna skriva fram en annan verklighet, som kändes lika giltig som den här.

Ida Linde är uppvuxen i Umeå, men bor i dag i Rissne längs tunnelbanans blåa linje.

– Den biografiska kopplingen till boken är väl att jag är både dotter och mamma med egna barn.

Det slår mig först nu, när du säger det … Det uppenbara att den där rymdresan som döttrarna gör också skulle kunna ses som en symbol för det där ögonblicket när man måste släppa ifrån sig sina barn, för att de ska ut i vuxenvärlden?

– Ja …

Du skriver någonstans i boken att ”det varit poängen från början, att de skulle lämna henne”. På något sätt känns det väldigt hårt, och sant?

– Du får gärna läsa det så.

Till vardags undervisar hon författaraspiranter på Nordens författarskola på Biskops Arnö, och hon berättar att den kommande generationens skrivande människor som hon möter om dagarna, 90-talisterna, ”generellt sett har ett mindre komplicerat förhållande till jaget” än dagens författare. Och kanske på grund av sin nätvana är vana vid att ”experimentera med olika identiteter” i texten.

Men hur är det med hennes egen generation, som den här intervjuserien har handlat om? Hon drar lite på svaret, säger att det knappast är avgränsade årtiondesindelningar som definierar en författare. Utan mer vilka avgörande händelser man hunnit ana följderna av innan årtiondet är slut, som Palmemordet.

– Vi tillhör en generation som rest mycket och flyttat runt, många är skilsmässobarn som fått åka fram och tillbaka mellan föräldrarna, det skulle vara konstigt om inte det fick genomslag i litteraturen.

– Vi har också varit med om ”upplösta gränser” i det stora, Berlinmurens fall, konsekvenserna av kriget på Balkan.

De teman som Ida Lindes och de andra 1980-talisterna gestaltar i sina romaner må vara tunga, förtvivlade. Men stilistiskt och språk­energiskt sett är de allt annat än fjättrade.

Jag tänker att de liksom gör en praktik av slutsatsen som matematikern Eleonore i Ida Lindes roman kommer fram till i boken som hon skriver i det där stationshuset: ”Att världen är stor och att man vid vissa välsignade tillfällen kan röra sig fritt i den”.