Terézia Mora pendlar mellan två skilda språkvärldar – den exakta tyskan och den yviga ungerskan. Så har det varit i hela hennes liv.

– Under min uppväxt var jag den enda som talade ungerska. Alla and­ra i familjen talade tyska, säger författaren vars debutroman ”Alla dagar” nu kommer på svenska.

När ”Alla dagar” kom ut i Tyskland fick Terézia Mora både beröm och utmärkelser, kritikerna gillade särskilt hennes sätt att handskas med språket. Vad få kanske visste var att Terézia Mora just hade börjat skriva på tyska – tidigare hade ungerskan varit hennes språk.

– Men mitt litterära språk är tyska, säger hon.

Hon växte upp på landsbygden utanför staden Sopron, alldeles nära den österrikiska gränsen och sju mil söder om Wien. Området var flerspråkigt. Ungrarna var i majoritet, det fanns också tyskspråkiga och kroater.

Beskrivningen av hemmiljön låter smått kaotisk – tv:n stod på med högtyska från Österrike, familjemedlemmarna talade sinsemellan en tysk dialekt, alla utom Terézia Mora som höll sig till ungerskan.

– Jag talade ungerska eftersom mina kamrater i byn gjorde det. Det var först när jag träffade min man som jag också började tala tyska.

Tvåspråkigheten gör att hon även anlitas som översättare, Peter Esterhazys tegelsten ”Harmonia Cae­lestis” står på meritlistan och nu håller hon på med en annan ungrare – en författare med filosofiska ambitioner.

– Boken tar nästan kål på mig, suckar hon.

Skälet är att ungerskan i jämförelse med tyskan ter sig oprecis.

– Det gör att jag hela tiden måste tolka och som översättare hatar jag det, säger hon.

I det egna pågående romanprojektet kommer tvåspråkigheten till pass.

– Det är egentligen två böcker i en och i den ena skriver jag på ungerska, den som handlar om en ungersk kvinna. Det är ett helvete. Det finns dagar då jag börjar skriva på ungerska och märker att det inte är ungerska, det är tyska.

Och varför två språk?

– Det är ett experiment för att se vad som händer med texten. Mitt språk sätter gränserna för min värld.

Boken är del två i trilogin om östtysken Darius Kopp. Den första delen utkom 2009 och Terézia Mora beskriver Kopp som raka motsatsen till Abel Nema, den märkvärdiga huvudpersonen i debutromanen ”Alla dagar”.

– Kopp är en person som hankar sig fram och alltid klarar sig medan Abel Nema är den supersensible högt begåvade östeuropén, säger hon.

Denna känslighet, säger hon, paras ofta med ett lika typiskt öst­europeiskt mindervärdeskomplex.

– Det betyder att du blir dödligt förolämpad när du träffar en tysk som inte vet allt om ungersk kultur. Men varför skulle han egentligen göra det, frågar hon sig och gör en antydan om de uppträden hon själv ställde till med som nyanländ student i Berlin för 20 år sedan.

Inte mycket talade för att just Terézia Mora skulle flytta till en storstad, läsa på universitetet och skriva romaner.

– Du kommer från en liten ungersk by, du är flicka och växer upp i en icke-intellektuell familj, du är skilsmässobarn och fattig. I Ungern är en författare en man som kommer från Budapest, konstaterar hon.

Man kommer att tänka på Herta Müller och hennes uppväxt i en rumänsk by. Terézia Mora har hört det förut.

– När min första bok kom ut sade man ”Herta Müller” och jag ville se vad hon skrev, berättar Terézia Mora.

Hon började läsa ”Hjärtdjur” – och började gråta.

– Jag kan inte läsa den boken, varje mening tar fram saker som jag försöker hålla ifrån mig för att jag ska fungera i vardagen, säger Terézia Mora och sträcker upp armarna i luften för att visa hur hon jublade när Herta Müller fick Nobelpriset för två år sedan.

Vi befinner oss i den arbetslokal som Terézia Mora delar med sin man. Ett gemensamt allrum paras med två långsmala arbetsrum. Lokalen ligger i en stor tegelbyggnad som kallas Der Fabrik, här låg en gång en knappfabrik – en typisk Berlinmiljö med andra ord.

”Alla dagar”, som nu kommer på svenska och som Terézia Mora ska presentera på bokmässan i Göteborg, utspelar sig i det man förmodar är 90-talets Berlin.

Vi följer det unga språkgeniet Abel Nema på hans odyssé genom en lätt kaotisk stad och mötena med vinddrivna existenser. ”De stater som höll er i ett järngrepp har spottat ut er i världen”, säger Tibor, en av de få som lyckats få fast mark under fötterna.

Abel Nema har flytt krigets Balkan och Terézia Mora säger att de händelserna berörde henne djupt – det som skedde var så nära och under 90-talet mötte hon många unga människor från det forna Jugoslavien som kommit till Berlin för att studera.

– De kunde inte ens åka hem på besök, en ung man kunde bli inkallad till något slags armé, vars handlingar han inte ville vara delaktig i. Samtidigt kände man sig helt igenom som en förrädare eftersom man höll sig borta från kriget, vilket ju var det enda riktiga, säger Terézia Mora.

”Alla dagar” kom ut 2004, det innebär att hon i Göteborg ska tala om en bok som har sju år på nacken. Terézia Mora ser inte det som något problem.

– Boken är mig fortfarande mycket nära, säger hon.