Om jag bara får välja en enda bok som ska ges ut på nytt, så är det denna. Nej, jag menar inte ”Muminpappans memoarer”, det är ju en helt annan bok. Tove Jansson hade den märkliga egenskapen att hon omarbetade flera av sina böcker, strök och skrev om, ändrade och redigerade.

Det kan man inte säga något om. Författare får göra hur de vill. Men hur sjutton kunde hon stryka ett stycke som detta:

”Jag hade hunnit fram till min egen begravning när havet beslöt sig för att kasta av sig sitt tak. Det skickade femhundratusenbiljoner arga grå vågor in mot land, och isen sprang sönder i vilt dansande flak. Varje gång jag försökte kravla opp på ett av dem vände det sig på kant och dunkade mig i huvudet, tills jag uppgav allt hopp om att nånsin hinna bli berömd. Men just då kom den allra största vågen dånande in genom viken. Den knuffade undan isflak och småvågor som en stor, myndig poliskonstapel, kom rakt fram till mig, tog mig under armen och slängde mig långt opp iland.”

”Muminpappans bravader” är glad och sprallig. ”Memoarerna” är tuktade för yngre läsare.

Men det är ju en missuppfattning! Barn behöver inte begripliga böcker, de behöver roliga böcker – och ”Muminpappans bravader” är ett sprudlande infallsfyrverkeri.

Länge trodde jag att Tove Jansson hade nedkallat alla smådjurs förbannelse över den som kom på idén att ge ut den ursprungliga ”Muminpappans bravader” igen, men så är det inte.

Jag vill ha en bibliofilutgåva av Tove Janssons Muminböcker (i guldsnitt, med en liten fris med marscherande hemuler), en annoterad upplaga med lärda fotnötter av forskarna, med långa Talmudliknande diskussioner om varför Tove Jansson egentligen valde just en silkesapa första gången, eller varför hon bytte ut den mot en igelkott i en senare upplaga.

Det borde finnas en print-on-demand för oss galningar också, så att vi fick beställa våra favoritböcker i precis det format vi ville ha dem.