Om jag var tolv år i dag skulle jag dyrka Stephenie Meyers böcker om den bräckliga high school-eleven Bella och den långe och perfekt stilige vampyren Edward ("Om jag kunde drömma", "När jag hör din röst", "Ljudet av ditt hjärta" och "Breaking Dawn").
För när jag var tolv år var allt som hade med sexualitet att göra oerhört skrämmande och fascinerande - som ett vampyranfall.
Men.
I massor av bloggar ropar nu även vuxna läsare ut att de kärat ned sig i den bossige vampyren Edward.
Nu räknar de, liksom många unga tjejer, dagarna tills filmatiseringen av den första boken kommer (i mars 2009, tror jag).
Jag känner mig utanför.
För vad får ni ut av läsningen? Ni som annars uppskattar romaner med ett levande språk, nyanserad personskildring, oväntad intrig, charm och sensualism? Jag hittar inget av detta. Men jag hittar moralism, sexism och våldsam adjektivsjuka.
Omvänd mig gärna! Ge mig ett vampyrbett så att också jag får blöda av (läs)lust!
Så här är handlingen i de första två böckerna: Sjuttonåriga Bella Swan flyttar från Phoenix till sin frånskilda pappa i den regntrista byhålan Forks i Washington. Bella förälskar sig handlöst i sin klasskamrat på high school, den gudomligt vackre, superstarke och tankeläsande vampyren Edward Cullen. (Edward är för evigt sjutton år. Det har han varit sedan år 1918.)
Det är litet oklart om Edward allra helst vill ligga med Bella eller om han allra helst vill supa upp hennes blod.
Han vill nog bådadera. Men han kontrollerar sig och "segrar över köttet" (som en god mormon, Stephenie Meyer är mormon).
Familjen Cullen accepterar Bella men en annan vampyrgrupp får vittring på Bellas blod. Det är förstås farligt för en ung kvinna att älska en man som får behärska sig våldsamt för att inte suga blodet ur henne. Så i bok nummer två, "När jag hör din röst", inser Edward att han och hela familjen utgör ett hot mot Bellas liv. Därför överger han henne och den sorgsna Bella får "zombie-status".
Ett ytterligare problem för Bella och Edward är att en mycket god vän till Bella har blivit varulv. Varulvar är vampyrernas värsta fiende.
Språket i böckerna är korrekt (och ytterst adjektivrikt som sagt), men alldeles platt. Intrigen kunde vara skriven av en dator. Ett exempel: Bella blir inte uppbjuden på skolbalen i början av den första romanen. Alltså förstår varje läsare att hon blir balens drottning i slutet av boken.
Jag har inte läst bok nummer tre och inte heller nummer fyra, som ännu inte är översatt till svenska."Ljudet av ditt hjärta" sålde så oerhört bra i USA att den petade ut Harry Potter från topplistorna. Och när fyran, "Breaking Dawn" ,började säljas i Sverige en augustidag 2008 var det en lång kö klockan nio på morgonen utanför engelska bokhandeln i Stockholm.
Varför blir då inte jag kär i Edward?
Kärlek tycker jag ju om. Odödlighet fascinerar mig. Vampyrer eggar min fantasi.
Vampyrböcker som jag gärna rekommenderar är "Den fjortonde bruden" av Meredith Ann Pierce och "Tuck Everlasting. En saga om odödlighet" av Natalie Babbitt. Anne Rices vampyrbok är fortfarande en höjdare. Att "Låt den rätte komma in" av John Ajvide Lindqvist blivit populär tonårsläsning gläder mitt bibliotekariehjärta. Pierce, Babbitt, Rice och Ajvide Lindqvist har, till skillnad från Stephenie Meyer, ett språk som lever.
För om jag skulle konstruera en enda lång mening av många typiska Meyermeningar från "När jag hör din röst" blir det så här:
"Jag drunknar i Edwards gyllene blick när hans ljuva andedräkt smeker mitt ansikte i ett överväldigande välbehag och hans röst vibrerar av innerlighet medan han håller armen ömt om min midja och hans gudomliga ansikte förvrids.
För djupt i mitt hjärta vet jag att det var kärlek som gav någon makten att knäcka mig när jag gick för att möta mitt öde med min framtid vid min sida medan det känns som om mitt hjärta skulle spränga bröstkorgen med ett svindlande ryck."