Sedan dess har jag försökt läsa igenom hans författarskap. Vilket inte är så enkelt som det låter. Hans böcker är mycket svåra att få tag på antikvariskt, trots den internetservice som numera finns på Rönnells. De tillhör den typ av böcker som ägaren av boken ogärna gör sig av med. Min vän Kristian Petri fick vänta i över tio år på att få tag på Anders Österlings översättning av Raymond Radiguets ”Greve d’Orgels bal” från 1924.
Vad är det då som har gjort att jag har fastnat för Olle Strandbergs reseskildringar ”Tigerland och Söderhav” (1954), ”Jambo!” (1956) och den postuma ”Lättjans öar” (1958)?
Det handlar naturligtvis om tilltalet. Det där svårfångade, snudd på omöjliga att beskriva som finns i varje ordval en författare gör. Självsäkerheten, den där strunta-totalt-i-vad-läsaren-tycker-om-dig som nog präglar all livsduglig (och, vad vet man, kanske odödlig) litteratur. De precisa iakttagelserna. Det där som gör att du känner att du befinner dig där. Om det så är Tahiti, Haiti eller Macao. Och inte minst, ekonomin: aldrig för många ord. Aldrig så där som en sydamerikan, om han inte heter Borges eller Sábato, som suggererar fram en pärlemorglans åt varje rotborste. Så till den grad att du både kommer att hata rotborstar och pärlemor.
Nej, Olle Strandberg skriver en påtagligt oaffekterad prosa. Han har en fullständig tillit till den situation han beskriver. Han behöver inga överdrifter. De situationer han beskriver är tillräckligt dramatiska i sig. Att höja rösten, eller för den del, att sänka den för att söka en sorts skräckstämning. Det är något som han håller sig för god för.
Den författare han mest påminner om är inte heller andra svenska reseskildrare, må de så ha samma klass som Otto Nordenskiöld, Eric Lundqvist, Sven Barthel och John-Eric Elmberg. Jag tänker snarare på Ryszard Kapuscinski.
De har en på samma gång obesvärad och omutligt hård syn på det som de är med om. Dessutom är det som om de, på något nästan onaturligt sätt, var i fullkomlig avsaknad av känslan av dödsskräck. Jag uppfattar mig själv som en synnerligen dumdristig person som har gjort både det ena och det andra. Men jag minns när jag träffade Ryszard Kapuscinski på ett hotell i Graz. Vi satt med var sin whisky framför den stora eldstaden och han berättade om hur han blev jagad av en mordpatrull från El Salvador. Mina egna historier, hur i mina ögon dramatiska de än var, blev ju då och där så bleka att de skulle förefalla löjliga. Jag hade i alla fall vett nog att överhuvudtaget inte ta upp dem, i stället med ett litet leende smutta på whiskyn och bara lyssna.
På samma sätt som Kapuscinski instinktivt, utan någon ideologisk överbyggnad, tar parti för den förtryckte och inte skräder orden när det gäller den oftast men inte alltid vite förtryckaren, reagerar Strandberg.
Redan 1950 tar han sig illegalt in i det då blott ett år gamla röda Kina. Inspirerad av Gustav Vasa som låg gömd i ett hölass, gömmer han sig under ett lass av kålrötter. Han har naturligtvis ingen aning om var han befinner sig, men lyckas – troligen genom en medfödd charm – att hanka sig fram mellan olika bondbyar. Efter några dagar blir han dock upptäckt av en pluton ur Röda armén. De bjuder honom på en cigarrett och skyldrar gevär. Och han tänker så klart på att det är ju så här det brukar gå till. En sista cigarrett, som han girigt andas in. Men det visar sig att de skjuter salut. Han blir välkomnad, bjuden på olika ungkommunistiska fester.
Och just i beskrivningen av det röda Kina och det av fransmännen förödda Indokina, kan man inte låta bli att associera till Jan Myrdals senare reseskildringar från dessa områden. De må vara bespottade i dag, när vi tror oss om att sitta med facit i hand.
Men om du bara gör det enkla tankehoppet att det var du som fört pennan, tror jag inte att du förblir lika stursk. Du kan ju bara se det som du ser.
Det vill säga: det som dina värdar vill att du ska se. Den bästa beskrivningen av hur du som godtrogen och artig svensk, låter dig förvandlas till ett propagandavapen är den orättvist bortglömda Lars-Åke Augustssons ”Maoismen i Sverige”, där han självkritiskt återger sina minnen från en Albanienresa som ska resultera i en reportagebok.
Den återhållsamma vreden gentemot den amerikanska och franska kolonialismens förödande inverkan på livet för människorna i som han, och inte bara han, inbillade sig det paradisiska Stilla havet gör att tanken svindlar lite. Det här är skrivet för sextio år sedan, långt långt innan någon började tala om Coca Cola-kulturens nivellering av världen.
Men ändå. Trots allt. Hur illa det än ser ut för Strandberg och hans skeppskamrater. Vi befinner oss inte i ett kindergarten, milt uttryckt. Hur det än är, alltid samma goda humör.
Ett smittsamt gott humör. Ja, det är kanske det som mest karaktäriserar dessa böcker. Personligen har jag under de senaste veckorna varit ganska deprimerad. Men bara jag öppnar någon Olle Strandberg-bok (som jag kanske läser om för andra gången på en månad), så vips blir jag på gott humör igen.
En avgörande anledning är att han är så rolig. Och det är faktiskt svårt. Hur många gånger har jag läst en bok som jag tycker är rolig, som jag plötsligt brister ut i skratt under läsningen? Inte många. Under fem.
Jag är alltså svårroad. Om någon försöker vara rolig blir jag bara äcklad. Det måste komma spontant. Just i stunden. Fångad som en fågel eller åtminstone en fjäril i handen. Och Olle Strandbergs böcker är – säkert utan att han själv ens har tänkt på det – roliga, ja dråpliga.
Enbart vid ett tillfälle, på sid 203 i ”Tigerland och Söderhav”, försöker han att vitsa till det. (Jag avskyr vitsar.) Det är när han beskriver sin och den sköna Tetuanus ande, när han som en Robinson levt ensam på en ö och mot slutet av vistelsen drabbats av mässling, som ”natten då vi irrade omkring i bara mässlingen”.
Det är en skönhetsfläck. Det tror jag faktiskt att Strandberg, som förolyckades i en dykolycka 1956, i dagsläget skulle hålla med om.
En av mina närmaste vänner arbetar i hemtjänsten. Av honom får jag veta att Olles änka, Majken Hofmann-Torkeli, fortfarande lever i högönsklig välmåga. Så jag tar förstås kontakt med henne och bestämmer en tid när jag kan komma på besök.
Hon tar emot mig i en ljus, vackert möblerad trea på Gyllenstiernsgatan. Det är faktiskt nästan omöjligt att tro att hon skulle vara född 1916. Hon är alltså 95 år. Spontant skulle jag gissa på 65, kanske 70. Och under denna eftermiddag när vi talar om gamla tider, samtidigt som vi dricker champagne och äter chips, återkommer ibland känslan av overklighet. Det här kan väl inte inträffa hösten 2011, vi måste ändå kunna tänka oss att det är åttiotal.
För vi sitter här och talar om fyrtiotalet och dess teaterscener, som om det bara var för ett litet tag sedan. Majken arbetade som pianist och dansös i Karl Gerhards revyer. Tydligen blev hon och Olle presenterade för varann av Toivo Pawlo. Men hon hade då redan sett honom vid ett antal tillfällen stående under en gatlykta och läsa utanför den teater som hon då arbetade på, i hörnet Bryggargatan-Drottninggatan.
När jag ser fotografier av Majken som ung förstår jag Olle. Hon har samma skälmskt flickaktiga air som Audrey Hepburn och Shirley MacLaine.
Hon delade Olles bekymmerslösa syn på livet (och pengar). Något som kanske är detsamma som ett uppriktigt intresse för nuet. Hur framtiden kommer att gestalta sig är det väl ingen som på fullt allvar anser sig veta.
Efter några timmar kommer vi in på en liten detalj i Lars Ulvenstams förord till den postumt utgivna ”Lättjans öar”: ”Naturligtvis undslapp sig Olle som andra människor en osanning någon gång, till exempel då han vill få oss att tro, att han hängande i knäna under det lilla sportplanet puffar fram landningsstället med händerna.” Det visar sig att jag och Majken är ungefär lika upprörda över detta påstående:
”Olle ljög aldrig! Varför skulle han det? Det han var med om var väl tillräckligt dramatiskt som det var!”
Anledningen till att jag, som ju inte alls kände Olle, reagerade likadant, beror på ett mycket enkelt faktum. Om du har varit med om dramatiska situationer, sådant som är väl värt att berätta, blir du mycket varsam med sanningen. Du vågar dig inte ens på att (i alla fall medvetet) överdriva. För om det skulle komma fram att det som du har sagt var en ren osanning eller kanske bara en smula överdrivet, så rasar på ett ögonblick värdet på alla dina andra berättelser. Det är som om en schweizerfranc plötsligt skulle vara lika mycket värd som en yen.
För det som verkligen har inträffat, låt säga andra världskriget, har en annan nimbus, ett annat allvar, än det som är påhittat, säg George Orwells 1984.
Innan jag går ger hon mig sin senaste diktsamling ”41 och 1” från 2002. Hon säger att det bara är nedtecknade feberdrömmar från en sjukdomsperiod. Visst, det kan vara en övertolkning av mig. Men jag kan inte annat än känna av en valfrändskap, en likartad lugn-och-allvars-ton som i de sena verken av hennes kvinnliga generationskamrater, en Ulla Olin, en Anna Rydstedt, en Solveig von Schoultz. Samma småleende begeistring inför det som man råkar se: ett antal askars grenar om kvällen. Eller ”vågorna av rönnbär”.
Det finns något att lära sig där.
Slutligen skulle jag helt enkelt vilja anbefalla någon förläggare att ge ut Olle Strandbergs böcker på nytt. När han dog hade han redan översatts till ett par språk, han var på väg att nå internationell berömmelse. Och det fina med böcker är att det aldrig är för sent.
Om en nyutgivning av Olle Strandbergs böcker skulle bli aktuell bör man absolut inkludera Rune Hassners fotografier i ”Jambo!” och ”Lättjans öar”. Under dessa resor gjorde Strandberg och Hassner varandra sällskap. Ja, i den sistnämnda boken (som alltså Strandberg aldrig hann slutföra) har Hassner skrivit ett par av kapitlen, bara för att fylla ut luckor i berättelsen. Dessa fotografier känns inte illustrativa. Snarare är de en organisk del av böckerna, som droppar av Noilly Prat i en Dry Martinis gin.