Förra söndagen gjorde (29/1) gjorde Nathan Shachar en lång genomgång av August Strindbergs karaktärsmord på alla dem som gick honom förnär. De var många – nästan alla – som plötsligt upptäckte att avståndet mellan att närma och förnärma inte var längre än mellan pennspetsen och papperet.
Men Strindbergs vrede var inte så irrationell som Nathan Shachar låter förstå. Bland annat skriver han att Strindberg och Oscar Levertin, hans ”värsta fiende”, inte hade någon personlig kontakt och att det inte heller utväxlades brev. Tvärtom tog Levertin redan 1884 kontakt när Strindberg var i Schweiz, antagligen med ett av dåtidens vanliga smickrarbrev. Strindberg visar sig redan ha läst hans debut, ”Från Rivieran” och svarar: ”Ni, Herr Levertin, som är den enda med stor talang af Det Unga Sverige […]!” Året efter har han läst Levertins tredje samling ”Konflikter” och skriver från Paris ”Kära Levertin! Nu har Sverige fått en författare och nu tillhör jag det förflutna. Det var fan till berättelser […]” Dagen därpå skickar han ett lika entusiastiskt brev om boken till Heidenstam. Berömmet är ovanligt, Strindbergs entusiasm flödar i breven, men sällan över hans samtida kollegers arbeten.
Shachar skriver, med stöd hos John Landquist, att Levertin som kritiker var balanserad i sina omdömen om Strindberg. Men inte heller det är riktigt sant.
Det var först i och med nittiotalisternas övertagande av Svenska Dagbladet 1897 som Levertin klev fram som dominant kritiker, när Strindberg publicerade ”Inferno” och inledde sin skönlitterära ”Drömspels”-period. Den hade Levertin svårt att förstå sig på. Visserligen erkände han utan förbehåll Strindbergs geni, men han jämförde varje gång den yngre med den äldre och den senare höll då inte måttet. Ofta hyllade han Strindbergs temperament och konstnärlighet, men böckerna var ständigt ofullkomliga, slarviga och vittnade om hans undermåliga karaktär. Berömt är hans omdöme om ”Dödsdansen”: ”[…] ohyggligare och, hvad värre är, ledsammare drama har aldrig Strindberg åstadkommit. […] denna ’Dödsdans’ är en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla.”
Strindberg hade skäl att känna sig sviken. På ett liknande sätt kan man se att de flesta som Strindberg gav sig på antingen vid något tillfälle hade distanserat sig från honom eller hotat hans ställning.
De som framför allt kom att bli måltavla för hans stålpenna var vännerna och kollegerna från det radikala åttiotalet. Den period då striderna stod som hetast och hans ställning var som mest omstridd: Leffler, Agrell, Benedictsson, Geijerstam, Levertin, Heidenstam, Warburg, Carl Larsson, Ellen Key. De som hade markerat avstånd till hans kvinnosyn efter Giftas-åtalet eller infört nittiotalets glädjeestetik på bekostnad av åttiotalets naturalism. Han avverkade dem systematiskt.
Psykologiskt är han och lär förbli en gåta, en gränslös och outtröttlig vivisektör som aldrig mättnade på offer. Kanske drevs han av sin egen skicklighet, av sin intuitiva känsla för andras svagheter – det krävs begåvning för elakheter som biter. Beskrivningen av Carl Larssons ”hopljugna karaktär” hade grund i konstnärens anpasslighet och vilja att vara till lags.
Men han hade också sedan länge hängt upp sitt eget innanmäte till beskådande: ”ett urtaget hjärta/Som dinglar där på sin krok”. Något han också klagade på gång, på gång: ”Det fins intet så rått yrke, så beröfvadt all finkänslighet som detta! Om du visste huru lifvet ter sig när man såsom författaren måste göra, klädt af sig naken på ett torg, huru man som en vampyr får suga sina vänners, sina närmastes, sitt eget blod! Husch! Och gör man det ej, så är man ej författare! Och -- hur ensam man blir!”
Hans värsta övergrepp byggde ändå inte bara på känslan för Gustaf af Geijerstams mjuka punkter – en överdriven entusiasm parad med ganska stor självupptagenhet men svag auktoritet – utan också på att Strindberg kunde spegla sig själv i honom. Geijerstam låg ofta nära Strindberg i ämnesval och i politisk radikalism. Det är en känsla av intellektuell intimitet som Strindberg vämjs över tills han måste beskriva den som homosexuell. Typiskt är att han mitt i nidskrivandet i ”Svarta fanor” plötsligt lägger in en episod ur sitt eget liv. Obehaget och förvirringen hos Geijerstams karikerade alter ego, Lille Zachris, är densamma som Strindberg själv vittnat om för egen del i dagboksform.
Vi kommer aldrig att få veta vilken psykologisk formel som förklarar Strindbergs handlande. Än mindre finns det något facit. Därför måste hans beskrivningar betraktas som en estetik.
I Lena Einhorns artikel (DN 9/1) citerar hon Leif Zern som i antologin ”Om Strindberg” kontrasterar Ibsens objektivitet mot Strindbergs subjektivitet. Men en naturalistisk dramatiker kan inte vara subjektiv – både Fröken Julie och Jean talar ur Strindbergs fantasi. Just som Hedvig, Gregers och Hjalmar inte är mer ”verkliga” eller mindre Ibsen. Snarare handlar det om den känslomässighet som Strindbergs texter skapar, den som Einhorn beskriver som ”ofiltrerad”. Redan före nittiotalets nyromantik hade han förverkligat Wordsworths berömda program: ”dikt är det omedelbara uttrycket av kraftfulla känslor” (”the spontaneous overflow of powerful feelings”). Alltså inte personliga känslor – både det omedelbara och det kraftfulla finns i texten, inte människan bakom den.
När Ibsens hjältar pressas av 1800-talets ideal om självbehärskning och uppföranderegler tills deras hemligheter och vantrivsel spräcker ytan, är Strindbergs karaktärer rov för sina känslor och rovdjur mot andras. Varje verk är arena för en maktkamp.
Med 1900-talet blev varje människa en värld, befolkad av blinda varelser i dunkelt uppror. Uppfyllda av våra egna motstridigheter uppfattar vi Strindbergs intensitet som genuin. Det anses, nu som då, vara ett tecken på äkthet att texterna uttrycker brist på kontroll i sin form, sitt snabba tempo och genom sina markörer av verkliga förlagor. Samma upplevelse som i dag väcks av Karl Ove Knausgård, Maja Lundgren och Carina Rydberg.
Samtidigt skapar det, som Nathan Shachar framhåller, ett moraliskt problem när människor ser sig själva och ses av andra som utlämnade. Hur väger man konstens värde mot dess skada? För Strindbergs del kan man misstänka att vilka förbannelser som än har och kommer att ösas över honom så är han nöjd. Redan till ”Röda rummet” 1879 valde han Voltaires motto: ”inget är så obehagligt som att hängas i tysthet.” Som vore han vår samtida.
David Gedin är forskarassistent på litteraturvetenskapliga instutionen på Uppsala universitet och styrelsemedlem i Strindbergssällskapet.