Alltför stroppig och övertygad om Augustelektorernas smak, gratulerade jag Åsa Linderborg till årets pris redan i samband med nomineringarna i höstas.
Aldrig kunde jag tänka mig att en samling svenska bokläsare skulle välja fiktion framför trygg och verifierbar biografi. Men så har nu hänt. Särskilt skönt är det att årets pris går till en roman som inte har väckt så mycket uppståndelse som somliga andra, utan mer smugit förbi löpsedlar och invektiv.
För Carl-Henning Wijkmarks pärla till roman borde verkligen ha fått del av det mediala rampljus som nog mest har ägnats åt tjafs. "Stundande natten" handlar om döendet, den mänskliga värdigheten och humanitetens dystra diagnos i vår tid. I en sal på terminalvården låter Wijkmark oss möta fyra män och den personal som är satt att underlätta deras färd från de levandes skara till de dödas. Det är en koncentrerad roman, ofta drömlik då minnets fantomer fladdrar förbi på en vind av morfin och skuld. Den förtjänar all uppmärksamhet.