I helgen dog den nederländske författaren Harry Mulisch i Amsterdam. Han var en av de där imaginära Nobelpristagarna i litteratur – de som aldrig hinner få priset, men som alltid dyker upp i gissningarna. Själv brukade han tala om sitt författarskap i lätt avfärdande tonfall och formuleringar. Att skriva var för honom en lika prosaisk sysselsättning som att äta eller gå på toaletten.

Men ändå: amerikaner brukar ofta – men alltmer snedleende – tala om ”den stora amerikanska romanen” som en sorts den nationella litteraturens heliga gral. Européer talar knappast om en motsvarande stor europeisk roman, eftersom vi redan från början vet att Europa är en alltför splittrad företeelse att skildra ens i tusen romaner.

Men kanske är Harry Mulisch den som kommit närmast en sådan märklig bok. Det är hans stora, drygt 800-sidiga roman ”Upptäckten av himlen”, som publicerades 1992 och kom i svensk översättning 2004. Romanens tema är minst sagt svart. Gud har sedan länge givit upp hoppet om människan och kräver tillbaka det kontrakt, det vill säga förbundstavlorna, som han en gång skrev med Moses. I detta syfte skapar Guds hantlangare änglarna en pojke som skall bli den som återlämnar kontraktet.
Så ser kärnan ut, i en roman som myllrar i väg åt de mest oväntade håll.

Harry Mulisch själv brukade se sig som ett slags förkroppsligande av det europeiska 1900-talets fasor. Hans mor var judinna och hans far arbetade för nazisterna under det senaste världskriget. Ofta bearbetade han detta förhållande i sina böcker, som i till exempel den nämnda ”Upptäckten av himlen”. På svenska finns också romanen ”Siegfried – en svart idyll”, i vilken en författare som liknar Mulisch i förtroende får höra berättelsen om Adolf Hitlers och Eva Brauns son, samt ”Överfallet” – en thrillerartad historia från det av tyskarna ockuperade Nederländerna.

Svart var han, Harry Mulisch, men samtidigt lättläst och tillgänglig och med en bred och hängiven läsekrets.

Han blev 83 år.