På bokmässan i Göteborg möter han alla läsare som länge undrat vem han är och hur han ser ut.
– Det är lite kluvet att läsarna ska veta vem jag är. Jag vill ju inte solka ner serierna. Att läsarna ska tolka in saker som inte finns där bara för att de sett mig på bild. Och jag liknar ju inte alls den namnlöse mannen. Och min fru liknar på intet sätt den namnlösa kvinnan, förklarar Sven-Bertil Bärnarp.
Och när man frågar vem han är säger han:
– En man som inte riktigt förstår hur gammal han är. Jag som varit medelålders så kort tid har plötsligt blivit pensionär. När min fru sa att hon var över 60 var min första tanke ”men hon kunde ju vara min mormor”. Men det är ju inte riktigt sant. Vi har ju varit gifta i 35 år och har fyra döttrar tillsammans. Nu sitter vi i samma rum och jobbar ihop. Jag ritar, först med blyerts, sedan med tusch. Därefter får Anna Greta ta över och scanna in serien i datorn och färglägga. Vi har det väldigt trevligt.
Från början är han grafisk formgivare, utbildad på Konstfack i Göteborg. Men Sven-Bertil Bärnarp har arbetat som journalist i många år, i Stockholm. 2001 föddes idén om att rita en serie. Att skildra något som inte tidigare fanns – stillsam lycka, förmedla viss existentiell oro, berätta om två människor utan särskild begåvning eller ambition som är nöjda ändå.
– Jag tycker om livet och har ingen dold agenda med det jag gör. Jag går ingens ärenden och drar ingen lans för de lite äldre. Det jag gör är inte självbiografiskt, mannen och kvinnan är inte vi. Men visst lånar jag idéer från vårt liv. Framför allt samlar jag på intryck när jag är ute. Fångar en kroppsrörelse, ritar av vägmärken bakifrån. Jag har alltid skissblocket i fickan.
Det tog några år, sen testade Dagens Nyheter Sven-Bertil Bärnarp först som gästtecknare och sedan i augusti 2007 blev Medelålders Plus ett dagligt inslag. Året efter belönades serien med det prestigefyllda Adamsonpriset av Svenska Serieakademin.
Hans ambitionsnivå är hög. Sven-Bertil lämnar en seriestripp om dagen, möjligen två om han ska resa bort, som nu till bokmässan.
– Man kan aldrig göra sju en dag. Det tar tid att tänka och rita. Jag lämnar mina serier var fjortonde dag till DN. Så jag kan vara väldigt aktuell. Men det är jag inte så ofta, säger han och påminner sig om att han häromdagen faktiskt hade med företeelsen spikmattor i serien.
Annars kan det vara att saker och företeelser som ligger långt tillbaka i tiden får nytt liv.
– Det bästa för kreativiteten är att vara sysslolös. Då är det alltid någon som knackar en på axeln och frågar om man kommer ihåg en händelse. Det är associationerna som föder bilderna.
– Man är som en upptäcktsresande i en okänd djungel, förklarar Sven-Bertil Bärnarp filosofiskt.
Han får reaktioner hela tiden. Små hälsningar från lyckliga läsare. I rosa kuvert eller som ett noga utvalt vykort.
– Vi är kanske inte många som gläder 84-åringar. Det är väldigt trevligt att få brev som tackar för det man gjort, men inte kräver något i gengäld. Möjligen undrar de om jag har satt in en övervakningskamera i deras hem och avlyssnat samtalen …, säger Sven-Beritl Bärnarp.