Han kallades under åtskilliga år "Världens störste finansman" alternativt "Fursten i den första globala finansstaten". För att sedan i ett huj i stället bli kallad "Historiens störste svindlare" - ett epitet som länge kom att leva kvar.
Om denne mångbottnade man har just en ny bok kommit ut: "The Match King: Ivar Kreuger, the Financial Genius Behind a Century of Wall Street Scandals" av den amerikanske historikern och finansmarknadsexperten Frank Partnoy.
I amerikansk och brittisk affärspress har Partnoys bok om Kreuger höjts till skyarna, inte minst för att den på många sätt har bäring på dagens internationella finanskris som tvärt vänt en drygt decennielång högkonjunktur i sin absoluta motsats.
Affärsmagasinet Business Week kallar boken en lika fängslande historia som bitter påminnelse om att varje ekonomisk högkonjunktur rymmer sina uslingar. Det känns särskilt aktuellt nu på 2000-talet som redan upplevt att en rad finansfurstar i såväl USA som Europa har avslöjats som supersvindlare, nu senast Bernard Madoff, investmentbankiren som i mars dömdes till livstids fängelse för att ha blåst tusentals investerare på 170 miljarder dollar.
Financial Times prisar Partnoys skildring av hur Kreuger under något decennium före sitt förmodade självmord 1932 faktiskt skapade en lång rad av de finansmarknadsverktyg som han trugade på en häpen och beundrande marknad men som efter hand blev allmänt accepterade: B-aktier utan rösträtt, participating debentures eller förlagsbevis (ungefär skuldebrev med utdelningsmöjlighet), preferensaktier, konvertibla aktier, aktieoptioner etc.
Tidskriften The Economist välkomnar att Partnoy ger en osedvanligt levande bild av Kreugers komplexa personlighet: hur denne tillbakadragne och medieskygge man agerade mest i det tysta när han byggde upp sitt gigantiska finansimperium - men också kunde etablera nära personliga relationer med exempelvis Greta Garbo och USA:s president Herbert Hoover.
Det stämmer väl överens med vad Kreuger själv svarade när han 1929 gav en av sina ytterst sällsynta intervjuer och då tillfrågades om vad som var nyckeln till hans framgångar: "Silence, silence and silence".
Wall Street Journal berömmer Partnoys bok för att den visar att Kreuger inte bara var en innovativ och skrupellös finansman utan också en verkligt betydande industri- och byggnadsentreprenör. Utbildad till ingenjör vid KTH och med lång praktik i USA introducerade han kring 1910 i bland annat Sverige och Tyskland den nya byggmetoden med armerad betong och skapade på så sätt en av världens ledande byggnadsfirmor.
På svensk mark har detta resulterat i en rad arkitektoniska landmärken, exempelvis Stadion, Danvikshospitalet, NK-huset och den avancerade grundläggningen till Stadshuset. Samtidigt köpte han undervärderade fastigheter och tomter i centrala Stockholm och konsoliderade dessa i det 1915 grundade Fastighetsbolaget Hufvudstaden. Och under hela 1920-talet investerade han mycket stora summor i många av de största börsnoterade bolagen.
Mest känd är nog Kreuger ändå som "Tändstickskungen", epitetet som inleder titeln på Partnoys bok.
Först köpte han upp, slog samman och utvecklade praktiskt taget all tändstickstillverkning i hela Skandinavien inom koncernen Svenska Tändsticks Aktiebolaget (Stab, numera Swedish Match). Sedan satsade han på att via förmånliga jättelån till utländska regeringar köpa och muta till sig en lång rad monopol på produktion och försäljning av tändstickor.
I första världskrigets förlorarmakt Tyskland, men också i "segrarmakten" Frankrike, trädde sålunda Kreuger in med välkomna lånetransaktioner - här agerade svensken som ett slags dåtida Internationella valutafonden på egen hand.
Resultatet var att 1930 drev Kreugerimperiet 250 tändsticksfabriker i 43 länder, hade monopol i 25 länder och producerade tre fjärdedelar av alla tändstickor som såldes i världen under det "gyllene tjugotalet" då var och varannan människa rökte, ofta till tonerna av amerikansk jazzmusik.
Ett sådant åskådningsexempel för teorin om kapitalets inbyggda koncentrationstendenser hade knappast ens Marx eller Lenin kunnat drömma om.
Det var också ungefär här som det oundvikliga fallet ner i avgrunden började.
Efter börskraschen på Wall Street 1929 ökade visserligen Kreuger farten på sin finansiella låne- och investeringskarusell. Men amerikanska och andra investerare och långivare började efter hand kräva tillbaka sina pengar och till slut kunde Kreuger inte uppfylla sina åtaganden.
Det finansiella pyramidspelet vändes till slut mot Kreuger själv.
Han försökte och lyckades nästan tubba svenska Riksbanken och statsminister C G Ekman att ställa upp med en sista jättekredit motsvarande halva den dåvarande svenska valutareserven. Men Riksbankens egen utredning avslöjade att Kreuger hade falskdeklarerat sina tillgångar.
Och den 12 mars 1932, nyss fyllda 52 år, tycks Kreuger inte ha sett någon annan utväg än att använda en pistol mot sig själv i ett hotellrum i Paris.
Det var då Ivar Kreuger i folkmun och elitmedier i ett slag förvandlades till "Historiens störste svindlare".
Samtliga ovan nämnda finanspublikationer drar paralleller till de senaste årens svindelaffärer i framför allt USA. Men de påpekar också att det var först efter Kreugerkraschen, och till stor del på grund av den, som USA under president Franklin Roosevelts Nya Giv skapade de instititutioner och lagar för reglering av finansmarknaden som lever kvar än i dag. Och att Wall Street och andra länders aktiebörser har lagt sig till med de flesta av Kreugers finansmarknadsinstrument.
På svensk mark kan man förstås också tillägga att åtskilliga av Kreugers svenska investeringsobjekt, som Swedish Match, Ericsson, Boliden och SCA har visat sig vara minst sagt värdebeständiga.
Skribenten av dessa rader har en indirekt personlig anknytning til Ivar Kreuger.
Min mor var 1929-30 kökspiga i hans paradlägenhet på Villagatan 13 i Stockholm, en av Kreugers många bostäder i Europas och USA:s storstadsmetropoler. Då och då beordrades den ansenliga kökspersonalen att anordna middagar för 10,20,30, 40 eller fler personer. Det brukade ta många timmar, ibland dagar, att förbereda och tillaga de furstliga rätterna samt duka och göra allt propert.
Fast ibland var hela arbetet förgäves. Nämligen när "herrn" behagade ringa från exempel Paris eller London några timmar i förväg och meddela att middagen var inställd. Då blev det lika mycket arbete med att ta tillvara all den goda maten och snygga till våningen tills "herrn" behagade komma hem.