Först följde franska tidningar filminspelningen. Sedan kom intervjuerna med Noomi Rapace och Michael Nyqvist och när tidningen Le Parisien recenserade filmatiseringen av Stieg Larssons ”Män som hatar kvinnor” fick Tom Hanks och Hollywoodproduktionen ”Änglar och demoner” finna sig att bli nedtryckt längst ner på sidan.

Med 552 kopior distribuerade till landets biografer inför pre­miä­ren i onsdags var den första Millen­niumfilmen årets hittills största filmhändelse i Frankrike. Men så har också fransmännen köpt 3 av de 13 miljoner exemplar som Millenniumböckerna hittills sålts i över världen.

Om Henning Mankells böcker om Kurt Wallander skapade trenden har Stieg Larsson befäst svenska deckares särposition på den franska bokmarknaden, där ”polar suédois” (svenska deckare) blivit ett begrepp.

– Trilogin har utnyttjat att den nordiska deckargenren redan var väl etablerad i Frankrike, konstaterar Raphaël Nakle, som arbetar i bokhandeln Librairie de Paris vid Place de Clichy.

Här ligger deckarna i travar på ett alldeles eget bord. Stieg Larsson och Camilla Läckberg med sina för den franska marknaden så karaktäristiska svart-röda omslag och så Sjöwall–Wahlöö i nyutgåva, som säljs under vinjetten ”Den svenska deckarens grundare”.

– Jag tycker själv mycket om Sjöwall–Wahlöös väldigt realistiska sida, kommenterar Raphaël Nakle som också är förtjust i Jens Lapidus.

– Hans andra bok är på gång på franska. Men han säljer inte lika bra för hans böcker är inte som folk väntar sig att en svensk deckare ska vara.

Vad väntar sig då de franska läsarna när de försjunker i en blodig intrig med granskog och grådisiga betfält som fond?

– Samma sak som i Millennium: den där särskilda, väldigt långsamma rytmen och en författare som blottlägger levnadsvanor och samhälle.

Deckarfantasten Agnès Chenut som står vid bokbordet och fingrar på isländske Arnaldur Indriðasons senaste ger en annan förklaring.

– Det jag älskar i de svenska deckarna är den där dunkla och obehagliga miljön. Den där mörka sidan måste väl ha med klimatet att göra?

Så skrattar hon stort.

– Jag tycker mycket om italiens­ka deckare också, men de är allt mer färgglada!

– Ja, de svenska deckarna är verkligen mycket, mycket svarta, konstaterar Hélène Fischbach, programansvarig för den årliga deckar­festivalen i Lyon, som gästats av både Karin Alvtegen och Theodor Kallifatides.

För henne har exotismen spelat en stor roll i läsarnas vurm för svenska deckare. Och att samhällskritiken i många av böckerna riktar in sig på Sverige stöter inte bort franska läsare, menar hon.

– Den franska deckaren har också alltid varit väldigt social. Därför känner de franska läsarna sig lätt hemma.

Hélène Fischbach konstaterar dessutom att den franska deckargenren under lång tid haft svårt att förnya sig och därför lämnat fältet öppet för böcker utifrån som haft större förmåga att fånga upp vår tids frågor.

– Det som många uppskattar med Mankells böcker är den globala dimensionen, att historierna inte hela tiden utspelar sig i författarens land eller hemby. Det känns mer modernt.

Att svenska deckare lyckats lyssna av sin samtid tror även Marc de Gouvenain, som översatt Millennium, är en av förklaringarna till framgången.

– Millennium är extremt samtida och dessutom överförbar till andra länder, konstaterar Marc de Gouvenain som också är ansvarig för den särskilda deckarserie, Actes noirs, som bokförlaget Actes Sud skapade i samband med att Stieg Larssons böcker skulle komma ut.

– Handlingen utspelar sig i en samtida stad som är Stockholm, men det hade lika gärna kunnat vara Bryssel eller Berlin.

Finns det inte risk för att det går inflation i svenska deckare? Helt klart har många franska förlag velat surfa på den svenska deckar­vågen.

– Alla förlag har velat ha ”sin” svensk. Med både bra och mindre bra resultat, menar Hélène Fischbach.

Risken finns naturligtvis att läsarna blir besvikna och tröttnar.

Hon ser också en ny, yngre generation franska deckarförfattare som börjar ta plats. Kanske det om några år i stället är den franska deckarvågen som sköljer över den svenska kusten.