För något år sedan låg Hanne ­Richardt Becks roman ”Max, Viggo & Vita” (”Om så det gælder”) på de danska bästsäljarlistorna. Samtidigt drog filmen ”Flammen og citronen” en halv miljon danskar till biograferna.

I Norge är det just nu storfilmen om motståndshjälten Max Manus som slår rekord. Vad Richardt Becks roman har gemensamt med storfilmerna är att de gräver i den egna ockupationshistorien. Men där filmerna är hjälteskildringar, överdrivna eller ej, komplicerade Richardt Beck sina huvudpersoners motiv för att delta i sabotageverksamheten – var det antifascism, lek med elden eller närmast psykopatiska drag som dominerade?

I Finland gick vid samma tid filmen ”Raija 1918” (”Gränsen 1918”) på bio – en inopportun och rak skildring av efterspelet till inbördeskriget 1918 och en berättelse om övergrepp, klasshat och latent rasism. Till sin tendens påminner den mer om Richardt Becks roman: att komplicera snarare än heroisera. Likafullt kan man se en linje i de övriga nordiska ländernas kultur: ett behov av att bearbeta den egna närhistorien och de berättelser som ligger strax under ytan av det allmänna medvetandet.
Och i Sverige?

I sina bästa stunder har den historiska romanen inte bara varit ko­stymskådespel utan också lyckats säga något om historien som sådan, om hur då hänger ihop med nu – och om hur människor sitter fast i sin tid. Det är inte svårt att hitta exempel på historisk-dokumentära romaner som lyckats visa på sammanhang som binder det nära förflutna samman med nuet, som till exempel Don DeLillos roman om Kennedymordet, ”Vågen” (1988). Den sortens romaner kan ta sig mycket olika uttryck – så kan James Ellroys thrillersvit ”En amerikansk myt” (1997) och ”Sextusen kalla” (2001) läsas på det sättet. En helt annan sorts bok, W G Sebalds ”Austerlitz” (2001), drivs av en liknande besatthet av att fixera hur minnet och minnesförlusten av and­ra världskrigets stora katastrofer fortfarande påverkar och driver människor.

Det har alltid varit den sortens böcker som fängslat mig person­ligen. Och det tycks som om det under senare år skett en förtätning av romaner som vridit och vänt på smärtsamma, halvt förträngda nittonhundratalsminnen. Så sker till exempel i irländska bästsäljare av Roddy Doyle och Dermot Bolger – och i Sebastian Barrys Booker-nominerade ”A Long Long Way” (2005). Den tog upp det faktum att många irländska soldater stred för Storbritannien under första världskriget – samtidigt som brittisk militär slog ned upprorsförsöket i Dub­lin 1916. Ett typiskt exempel på ”sådant man inte talar om”.

Men det märkliga är att i en tid när historieintresset länge legat på topp är de närhistoriska romanerna på svenska ganska få. Det ges fortfarande ut goda historiska romaner, till exempel av Agneta Pleijel eller Malte Persson, fast då om det avlägsnare 1700-talet. Nittonhundratalet ligger i någon sorts tankeskugga. Som om det som skedde då inte format vårt nu. Som om vi till skillnad från våra grannländer skulle vara immuna mot vår historia. När sådana berättelser gestaltats har det oftast varit på film eller i tv – inte minst i Mikael Marcimains två teveserier ”Lasermannen” (efter Gellert ­Tamas reportagebok) och ”Upp till kamp”. Eller i Klaus Härös spelfilm om tvångssteriliseringar på 40-­talet, ”Den nya människan”.

Men nyligen utgavs en svensk bok som kommer nära den sorts roman som irländare och amerikaner ägnat sig åt. Jag tänker på Anne-Marie Ljungbergs ”Mörker, stanna hos mig”, en berättelse om en av de där skugglika händelserna under svenskt 1900-tal: svenska högeraktivisters bombning av tidningen Norrskensflamman i Luleå 1940, som kostade fem människor livet.

Ljungbergs roman är inte en episk actionhistoria: precis som Richardt Beck lägger hon sig nära sina huvudpersoner, i det här fallet attentatsmännen själva, särskilt journalisten Vilhelmsson. ”Mörker, stanna hos mig” är närmast ett kammarspel där huvudrollerna spelas av män i mörka överrockar på vintriga Norrlandsgator och unkna stadshotell. Och i all förtrolighet bestämmer sig dessa män för det oerhörda: att spränga en tidning och en småbarnsfamilj i bitar.

– När jag var yngre framstod histo­rien om Norrskensflamman som ett slags tomrum eller mörker, säger Anne-Marie Ljungberg när jag ringer upp henne.

– Det kunde ta sig uttryck som att ”man inte skulle prenumerera på Norrbottenskuriren”, där en av attentatsmännen arbetade. När man talade om saken, så skedde det ofta i form av rykten som att det ”nog var kommunisterna själva som tänt på”. Alla hade glömt vilka de ansvariga var. Jag blev nog lite besatt av händelsen och talade gärna med äldre människor jag mötte på ka­féer om vad de mindes av saken. Jag läste också allt som fanns i olika tidningars pressarkiv från tiden.

Men du valde att skriva en roman, säger jag, inte en historisk fackbok?

– Det intressanta var inte att utpeka de ansvariga vid namn. Det viktiga var att försöka fånga ett samhällsklimat – hur kan sådana överväganden ta form inuti en människa, under vilka omständigheter sker det – snarare än att fråga sig vem det är som tänker så. Det är bara romaner som klarar sådant.

– Jag tycker om böcker som söker sig till sådana mörker. Men på sistone har det varit ont om den sortens dokumentärromaner – det är nog mest ungdomsböcker som gett sig på det, som Annika Thors ”En ö i havet”. Den svenska romanen är inåtblickande: jag skulle vilja se fler som sökte sig utanför me­delklassmiljöerna och det intima. Men man kanske ska påminna sig att Hjalmar Söderberg, som verkligen lyckades fånga sin egen tid, också sågs som en narcissist.

En av de svenskspråkiga romaner som vågat utmana en sådan samhällelig tystnad är Kjell Westös ”Där vi en gång gått”, en roman om de finlandssvenska kretsarna i Helsingfors överklass – och arbetarklass – under åren kring inbördeskriget och fram till andra världskriget. Det svenska deltagandet i inbördeskriget är något vi talar tyst om också på vår sida viken. Westös roman öppnade det mörka rummet – och belönades med Finlandiapriset 2006.

– Jag har lite svårt med det där med genregränser, säger Westö. Den gamla sortens kostymdramer känner jag inget behov av. Jag hoppas i stället på en ny historisk roman.

- Jag läste Stendhals ”Rött och svart” under en tågluff på 1980-­talet. Den utgavs på 1830-talet, men huvudpersonen Julien Sorel kändes som en helt samtida streber. Romaner kan skära genom tiden på det sättet.

– Romaner är fiktion, påhitt. Den saken hamnar i skymundan i dag, gränsen mellan det fiktiva och den egna biografin har blivit så suddig. Jag har inget emot det självbiografiska i sig, det bra skrivna är alltid det bra skrivna. Men romanen som plattform för privata hämndaktioner, eller som en ytlig rapport i real­tid från Stureplansnatten ... nej.
Westö säger att när man väl börjar rota i epoker förändras ens syn på vad som var nu och då. Man får en annan bild av hur nuet hänger ihop med närhistorien.

– Fiktionen hör till de samhällsläkande krafterna – man kan behandla svåra, konfliktfyllda skeenden i fiktionens form, vilket i sin tur oftast kräver enormt mycket research – en väldig ansträngning för att sätta sig in i andras perspektiv som verkar nonchaleras av många samtida författare. Fiktionens försvinnande i dagens roman gör att det känns som om hela verkligheten smalnar av.

Till sist vänder jag mig till Dermot Bolger, vars senaste roman, ”Family from Paradise Pier” (2005), kretsar kring irländsk stalinism och fascism och hamnar såväl i inbördeskrigets Spanien som i Sibiriens fångläger. Han låter förvånande lik Kjell Westö:

- Jag tycker det är intressant att samma författare som låg i framkant när det på 80- och 90-talet skapades en ny samtidsroman i dag skriver historiska romaner. Det gäller såväl Roddy Doyle och Joseph O’Connor som mig själv. Det verkar vara en tendens som tar sin början runt sekelskiftet. Vi var flera som samtidigt tyckte oss se att det förflutna inte var ett tomrum, utan en duk där delar målats över, historier som inte fick berättas, och som nu behövde fyllas i.

Tittar man i backspegeln finns det gott om hål att fylla igen i bilden av Sveriges nittonhundratal. Rasbiologi, flyktingkatastrofer, svenska atombombsprogram, DC 3-­spio­nage och Wennerströmaffärer. Eller hemligt Natosamarbete och skum vapenexport. Men kanske framför allt det man inte direkt kan urskilja. Sådant man inte vet att man vet.

Många av de numera klassiska romanprojekten från nittonhundra­talet hittade sin energi i sådana tystnader – där fann Vilhelm Moberg sina utvandrare och P O Enquist sin Baltutlämning. Men romaner är inte heller retroaktiv journalistik. De handlar, som Ljungberg säger, om att fånga ”under vilka omständigheter” oerhörda saker sker.
Gå bortom kostymdramerna. ”Make it new.”