Det finns författare som berättar mycket om sig själva utan att skriva självbiografiskt. Siri Hustvedt är en av dem. I hennes romaner – genombrottet kom med ”Vad jag älskade” – återkommer de skandinaviska rötterna och intresset för konst, filosofi och psykologi. Intressen som vävs in i berättelser om kärlek, förlust och ensamhet.
Allt detta finns i ”Sorgesång”, hennes nya och fjärde roman. Nu sitter hon på förlaget i Stockholm för att prata om den, lång och elegant i byxor och tunn kofta. Det finns mycket att prata om. Som emigration då och nu och ärren efter den stora depressionen som fortfarande skaver hos bokens huvudpersoner i dagens New York, ett par generation efteråt.
– Det kommer från min faders historia, säger Siri Hustvedt. Han växte upp i en del av USA som helt ruinerades under depressionen. Vi kan se samma sak nu, i dagens ekonomiska depression eller recession, att det är människorna på samhällets botten som blir mest lidande. De här jordbrukarna, som inte var rika från början, blev extremt fattiga under depressionen.
– För många var det också en förödmjukande upplevelse. Som min far sade: Vissa klarade sig, andra inte. Vi klarade oss inte. Och det präglade honom för resten av hans liv.
”Sorgesång” är också en bok om att förlora en förälder. Berättarjaget är psykoanalytikern
Erik Davidsen som just har förlorat sin norskfödde far. Bland faderns tillhörigheter hittar han och hans syster ett mystiskt brev och något som liknar ett detektivarbete sätter i gång.
– Romanen bottnar i min upplevelse av att förlora min far, ett slags inskription av ett sorgearbete. Det finns olika sorters förluster. Att förlora en gammal förälder är inte lätt, men det är ingen tragisk förlust. Jag ville utforska känslorna kring en vanlig förlust.
Hennes far finns bokstavligen med i boken: när Erik Davidsen läser sin fars dagboksanteckningar är det Siri Hustvedts fars anteckningar från 1930-talet och framåt vi läser. Han gav henne tillåtelse att använda dagboken strax före sin död.
– Jag tror att han var glad. Han ville det. Troligen förstod han min impuls bättre än jag själv: att jag ville bevara något nära av min far. Jag ville att han skulle tala i boken. Och det gör han. Hela boken genomsyras av idén av att bevara och återvända till livet.
Bortsett från några resor (bland annat till Minnesota där Siri Hustvedt själv växte upp) utspelar sig handlingen i New York. Erik Davidsen har sin mottagning i hemmet i Park Slope i Brooklyn (samma bostadskvarter där Siri Hustvedt och hennes man Paul Auster bor) och tillbringar dagarna med sina patienter. På kvällarna är han ensam – väldigt ensam – och fantiserar om Miranda från Jamaica som just har flyttat in i en lägenhet i huset.
Att skriva om en psykoanalytiker föll sig naturligt; för Siri Hustvedt är det den perfekta berättarrösten för en berättelse som till stor del tilldrar sig på ett inre plan. Psykologi och psykoanalys har länge intresserat henne och när hon skulle skriva boken gjorde hon ytterligare research och studerade – till den grad att hon till slut skrev godkända testprov för att bli godkänd som psykiater.
– Det bästa som jag gjorde var att ställa upp som volontär för psykiskt sjuka patienter. Jag hade en skrivarkurs med dem. Varje vecka gick jag dit, hade en grupp med tonåringar och en grupp med vuxna. Att vara nära människor på sjukhuset blev en djupgående och intressant upplevelse. Det hjälpte boken också och fick mig att förstå hur hårt det kan vara för en psykolog att arbeta med patienter varje dag.
– En annan sak jag gjorde var att gå på föreläsningar om neurovetenskap. Där träffade jag Mark Solms, som är hjärnforskare och psykoanalytiker. Han bjöd in mig till en diskussionsgrupp med psykoanalytiker och neurologer, ibland kunde människor som höll på med artificiell intelligens också vara med. Det var fascinerande. Vi vet mer om hjärnans neurobiologi i dag än för tjugo år sedan, men många mysterier återstår.
I romanen går Erik Davidsen på sådana tvärvetenskapliga möten där experter från två skilda områden – psykologi och neurologi – för inspirerande diskussioner. I verkligheten kan det vara ganska vattentäta skott och hätsk stämning mellan dessa discipliner. Med kognitiv beteendeterapi som tidens melodi och en generös utskrivning av psykofarmaka tycker vissa att psykoanalysen har spelat ut sin roll. Men det gör inte Siri Hustvedt.
– Vad man än tycker om Freud och den freudianska revolutionen så har det förändrat hur vi ser på oss själva. Och psykoanalys fungerar. Inte för alla, men för många av oss. Det försöker man visa fysiologiskt i dag – till exempel gör man en hjärnröntgen före och efter terapi. Och då syns förändringar i hjärnan efter terapin.
Men är det verkligen dit vi vill komma, ett samhälle som hela tiden söker biologiska och mätbara förklaringar? Då känns terapi tryggare, även om den kan upplevas som daterad.
– Man kan inte reducera en människa till neuroner, svarar Siri Hustvedt. Jag har just skrivit klart en bok som kommer ut i början av nästa år, en neurologisk memoarbok om en epileptisk sjukdom jag haft. Där utforskas den här frågan om kropp och själ. Var drar man gränsen? Min känsla är att det behövs ett elastiskt eller töjbart perspektiv på allt detta. Annars fastnar man.
I sin kommande bok, med titeln ”The shaking woman”, utgår hon från sin egen sjukdom för att skriva om medicinsk historia och hur man ger diagnoser, om neurobiologi, psykoanalys och filosofi. Siri Hustvedt har också under hela sitt liv haft svåra migränanfall. För drygt ett år sedan skrev hon några långa artiklar i New York Times om hur hon lärt sig leva med sin migrän – artiklarna finns fortfarande att läsa på nätet – och ställer bland annat frågan om en människa kan förklaras som en samling nervceller.
– I en av artiklarna använder jag en metafor som är tacksam att använda: man kan säga att Vermeers ”Kökspigan” är en målarduk och färg. Men det säger inte särskilt mycket om målningen. På liknande sätt fungerar reduktionistiska formler om hjärnan. Visst, vi är våra kroppar, såvida du inte tror på andar och det övernaturliga. Men att tala om neuroner ger oss inte särskilt mycket om den mänskliga erfarenheten.
Säger Siri Hustvedt och brister ut i ett av sina stora skratt. Så gör hon under hela intervjun, skrattar plötsligt och väldigt charmerande. Vi talar om terapeuter i allmänhet och i populärkulturen i synnerhet. Faktum är att Gabriel Byrnes karaktär i tv-aktuella ”In treatment” påminner en del om Erik Davidsen i ”Sorgesång”; de är duktiga i sitt arbete, har trassliga privatliv och måste diskutera risken med motöverföring med en egen terapeut.
Uppenbarligen finns en stor nyfikenhet på terapeuter, hur de arbetar och inte minst deras privatliv.
– Det är en ovanlig form av kommunikation där den andra personen blir en fascinerande närvaro. Men bakom den personen finns en blank yta. De berättar inte om sina barn och äkta makar och vad som händer i deras liv, det är inte poängen. Men det händer saker!
Skilsmässor, otrohet – psykoterapeuter är inte undantagna det verkliga livet.
Inte heller författare är undantagna livet. De förlorar sina föräldrar och några skriver böcker om det som en del av sorgearbetet. För Siri Hustvedt är varje bok en del av ett större landskap som håller på att utforskas, bit för bit.
– Nu håller jag på med en roman skriven av kvinna som är helt annorlunda än mig och mina tidigare karaktärer. Du försöker alltid göra något annat och upptäcker sedan att du upprepar sig själv, dina fixeringar kommer alltid vara dina fixeringar. För mig handlar det om vilka vi är och vad vi är – jag kommer aldrig att ge upp och jag kommer aldrig att hitta svaren.