Österrikiska Christine Nöstlinger var den första som fick Astrid Lindgren Memorial Award, hon delade det med den amerikanska bilderbokskonstnären Maurice Sendak år 2003.
– Priset gladde mig oerhört, jag hade aldrig räknat med att få det. Det betydde också mycket finansiellt, säger Christine Nöstlinger.
Hon kan inte komma på något speciellt som hon gjort för pengarna, ett lantställe hade hon redan.
– Pengarna ger ändå en viss trygghet, fast nu med bankkrisen vet man inte förstås, säger hon.
72-åriga Christine Nöstlinger är fortfarande högst produktiv, även om hon säger att hon slagit av på takten med ålderns rätt.
– Att arbeta hör till mitt liv. Jag försöker skriva två böcker om året, just nu håller jag på med andra delen av en barndeckare, ”Pudding-Pauli rührt um” heter den.
Christine Nöstlinger har själv barnbarn, men de bor i Antwerpen.
– Jag tror att de läser mina böcker, men jag frågar inte, det är lite väl påfluget, säger hon.
Brittiske Philip Pullman delade år 2005 priset med japanska bilderbokskonstnären Ryoji Arai. Philip Pullman sa då nöjt att han skulle köpa whisky för pengarna.
– Det har jag faktiskt gjort också – nåja, för en del av pengarna i alla fall. Men jag och min fru har länge velat grunda en fond som ska kunna ge pengar till olika goda ändamål som rör barn, miljö, humanistiska och kulturella frågor. Med priset fick vi möjlighet att göra det.Fonden heter Belacqua Charitable Trust (efter Lyra Belacqua, huvudpersonen i Philip Pullmans trilogi ”Den mörka materien”, som består av böckerna ”Guldkompassen”, ”Den vassa eggen” och ”Bärnstenskikaren”. Vi förlorade förstås en del pengar på finanskrisen.
– Det är svårare att arbeta nu, för jag får så mycket mera post, e-post, förfrågningar om att prata på konferenser, skriva artiklar, läsa andra människors böcker (och berömma dem), vara domare i tävlingar… det är svårt att säga nej, men jag vet att om jag inte gör det så kommer jag aldrig att kunna skriva någon mer bok.
Brasilianska Lygia Bojunga fick priset år 2004.
– Prispengarna går oavkortat till den läsfrämjande stiftelse jag grundade, Cultural Foundation Casa Lygia Bojunga.
– Jag arbetar mycket mer än jag brukade! Före priset var jag författare, och 2002 startade jag mitt bokförlag. Och nu, efter priset, arbetar jag med stiftelsen dessutom …
Australiska Sonya Hartnett, förra årets pristagare, har renoverat sitt hus, köpt en ring åt sin syster och en del annat smått och gott. Men större delen av prissumman sparar hon tills det perfekta huset dyker upp.
– Jag tror inte att mitt skrivande har ändrats sen jag fick priset. Sedan i somras har jag skrivit klart min senaste ungdomsroman, ”Butterfly”, och ytterligare en roman för barn i tolvårsåldern. Och jag har äntligen skrivit den bilderbok jag har velat skriva i tjugo år.
– Priset har betytt så mycket för mig! Folk skriver artiklar och universitetsuppsatser om mitt författarskap, och jag behandlas med betydligt större respekt än barnboksförfattare brukar bli behandlade med i Australien.
– Ibland när jag skriver blir jag rädd för de förväntningar folk kan ha på mig. Men så tror jag inte Astrid hade velat att jag skulle känna!
- Jag blev uppfostrad till ödmjukhet, så jag har svårt att vara stolt över mig själv. Men jag lär mig långsamt, tack vare Astrid.
Amerikanska Katherine Paterson, pristagare år 2006, grundade en fond för utbildning och litteraturfrämjande.
– Vi har givit pengar till National Children’s Book and Literacy Alliance i USA, men också till Haiti, Kenya och Gaza. Vi skulle ha stött Banco del Libro om de inte hade fått ett eget pris!
Enkät: Jan Lewenhagen och Lotta Olsson