– Men det är den inte alls, säger Kerstin Ekman med en viss hetta när vi talar om hennes roman, och om Hjalmar Söderbergs, i hennes Stockholmshem på Villagatan, ett hem bortom det riktiga hemmet i Roslagen. Trappan knarrar. Hon bjuder på kaffe och bulle.
– ”Doktor Glas” är en våldsam känslobok. Det börjar ju med att Glas skriver om hur avskyvärd pastor Gregorius är, och då vet han inte någonting om våldtäkten. Glas avskyr den där personen, och det är detta som gör mordet möjligt. Glas blir en mördare. Det är inte genom intellektuella överväganden som impulsen att döda uppstår hos honom. Han känner redan från början lust att döda pastor Gregorius.
Och Kerstin Ekman ställer en fråga:
– Stannar det vid det hjälpsamma barmhärtighetsmordet, eller vad man nu ska kalla det? Söderberg framställer ju Glas som en väldigt fin person som man får sympati för, trots att det han gör är så totalt förvrängt. Men kan inte den som har möjligheten inom sig att mörda, och maktmedlen, giftpillren, fortsätta och bli en doktor Död?
Kanske är det inte så underligt att just denna problemställning länge fascinerat Kerstin Ekman, hon som i början av sin författarkarriär kunde kallas deckardrottning.
Hon fick idén att skriva en roman på temat en dag i slutet av november 2004, mitt under arbetet med det som skulle bli essäboken ”Herrarna i skogen” (2007). Hon var ensam hemma på Villagatan och hon drabbades av ett ryggskott, ”ett helvetes ryggskott”, och hon blev bunden till sin säng. Eländes elände. Hon borde ju arbeta med sin bok om skogen. Det gick inte.
Men, som hon antecknade i sin dagbok:
”Mitt i alltihop har jag fått en idé. Men den är också ond. Den har legat och lurat förr och handlar om en läkare som tar doktor Glas till förebild. En som löper linan ut. Men jag ska inte störa mig själv med romanidéer nu. Jag kan ju i alla fall roa mig med den när jag har så ont och är värdelös för Skogen.”
Det som Kerstin Ekman roade sig med i sin smärta blev ett tjugotvå A 4-sidor långt synopsis till en roman, ett synopsis som hon lade åt sidan när hon tillfrisknat. Många av sina tankar kring ”Doktor Glas” fick hon anledning att återkomma till i en föreläsning inför Söderbergsällskapets tvådagarsseminarium om romanen ett år senare, exakt hundra år efter det att den hade kommit ut. Föreläsningen trycktes i förkortad version i Dagens Nyheter (20/11 -05).
Och nu har tankarna alltså blivit till ”Mordets praktik”, ett svar, en reaktion på ”Doktor Glas”. Eller kanske en lek med den av Hjalmar Söderbergs romaner som många anser vara hans mest fulländade.
Romanerna talar med varandra, som Kerstin Ekman uttrycker saken. Mordets teori ställs mot mordets praktik.
I Söderbergs roman börjar Tyko Glas skriva dagbok i rötmånadshetta i juni och slutar i början av oktober med att välkomna den snö som snart ska komma. I mellantiden har han finstämt skildrat sitt Stockholm och avslöjat mer än han anar om sig själv, ”skuggan som ville bli människa”. Framför allt har han mördat pastor Gregorius genom att släppa ned ett cyankaliumpiller i dennes vattenglas.
Den som skriver dagbok i Kerstin Ekmans roman heter Pontus Revinge. Det är betydligt svårare att känna sympati för honom än för Tyko Glas. Men även Revinge är läkare och en skugga av en människa. Även han är en mördare.
Revinge utför hälsokontroller på prostituerade, ”förfallna kvinnor i mestadels solkigt lintyg”. Besiktningar. Han verkar i en verklighet i början av 1900-talet som Tyko Glas kände till men inte behövde befatta sig med.
Han börjar skriva sin dagbok på juldagen 1905 av den enkla anledningen att han just läst ”Doktor Glas”, som hade kommit ut en månad tidigare. Romanen öppnar Pontus Revinges ögon. Han inte bara känner igen sig i Söderbergs romangestalt, han identifierar sig med honom.
I sin dagbok skriver Revinge att ”Doktor Glas” helt enkelt inte hade blivit skriven om Söderberg inte träffat honom, Pontus Revinge.
”Det är som om han sett in i mitt liv och mitt innersta där framtiden låg oförlöst. Det är bara det allra ytligaste han gjort om en smula. Och han kallade sin hjälte för Glas. Jag vet varifrån han fick det. Glasklar prosa. Så hade jag sagt om hans båda böcker när vi träffades på SHT. Jag anar numera hur författare få sin inspiration ur tillfälligheter.”
Under samtalet med Söderberg hade Pontus Revinge alltså berömt honom för hans romaner ”Förvillelser” (1895) och ”Martin Bircks ungdom” (1901). Vid ett senare möte hade Hjalmar Söderberg testat en idé om hur själva mordet i en planerad roman skulle kunna gå till.
Revinge hade gjort klart för författaren att död förorsakad av kaliumcyanid kan uppfattas som död genom slaganfall. Han hade också rekommenderat författaren att låta sin doktor vara närvarande ”när intagandet sker och att han själv utfärdar dödsattesten”.
Söderberg följde Revinges råd.
– På Söderbergsällskapets seminarium 2005 diskuterades det där med giftet som dödade pastorn. Jag minns att jag tänkte att just detta kan Söderberg inte ha vetat mycket om innan han skrev sin roman, säger Kerstin Ekman.
En tanke bakom hennes roman är alltså att Hjalmar Söderberg måste ha gjort lite research om den praktiska sidan av att begå ett mord även om han avsåg att skriva en roman om mordets teori. Plötsligt blir en figur som Pontus Revinge sannolik.
Och Kerstin Ekman får tillfälle att skildra en av sina eviga följeslagare i litteraturen. Hjalmar Söderberg dyker upp flera gånger i hennes roman, sedd genom Revinges både beundrande och kritiska ögon. Hon betecknar blygsamt sitt porträtt av Söderberg som ”väldigt skissartat och marginellt” men tillägger att hon hoppas att det är ”någorlunda vettigt”.
I sin roman lägger hon också försiktigt ut spår och hälsningar inte bara till ”Doktor Glas” utan också till andra av Söderbergs verk.
I Continentals matsal sitter ett ungt par vid kallnande te och kallnat rostat bröd, som Arvid Stjärnblom och Lydia Stille i ”Den allvarsamma leken”. Över ett mord i romanen vilar en doft av bittermandel, som i en av Söderbergs historietter. I ett fönster står Thorvaldsens Kristus, som i en annan historiett.
– Jag tycker faktiskt att Hjalmar Söderberg är en av våra stora språkkonstnärer, och han är det på ett oerhört subtilt och gåtfullt sätt. Denna ton … Du hör en röst som talar till dig. Men hur bär han sig åt, egentligen? Inga konstiga ord och inga våldsamma metaforer. Bara denna otroligt övertygande ton, som naturligtvis också lever väldigt mycket på det han väljer bort. Han är så sparsmakad …
Men i ett avseende tar Kerstin Ekman kraftigt Hjalmar Söderberg i örat. Det gäller Söderbergs sätt att återanvända romangestalten Tyko Glas i ett senare verk, ”Jahves eld” (1919), där ett middagssällskap diskuterar om Moses och Aron uppfann krutet och höll menigheten i skräck och vördnad genom explosioner från altaret.
– Av den tillbakadragne men maktmedvetne doktorn med lust och rätt att döda, han som vågar handlingen han längtat efter, har blivit en middagsätare och lättsam konversatör. En resonör som dessutom raljerar med Söderbergs egen röst, sade Kerstin Ekman i sin föreläsning inför Söderbergsällskapet.
I ”Mordets praktik” låter Kerstin Ekman Pontus Revinge uttrycka samma kritik i ett ilsket brev till Söderberg. Revinge anklagar Söderberg för att ha ”brutit den pakt mellan författare och läsare på vilken ett litterärt verks hela trovärdighet vilar” och för att ”ha gjort en gestalt med en tragisk resning till en smörgåsbordsätande bracka bland brackor”.
Den skiss till ”Mordets praktik” som Kerstin Ekman skrev när hon hade ryggskott blev liggande någon tid. När hon läste om den tyckte hon först inte att den var tillräckligt bra.
– Men sedan gav jag den väl en chans till. Jag skrev det där brevet som Revinge skriver till Söderberg om ”Jahves eld”. Så småningom insåg jag att jag skulle skriva hela historien i jagform, låta honom skriva dagbok. Och det var ju egentligen mycket naturligt för honom att härma Glas. Om man skriver i tredje person blir det ett slags bedömning, till och med fördömning. Men om man skriver i jagform får man en helt annan ingång. När en människa börjar skriva ”jag” och förklara sig känner läsaren sympati på något konstigt vis, även om den här Revinge är en ovanligt underlig typ. En ganska otäck person, skarpsynt.
”Mordets praktik” liknar ingenting som Kerstin Ekman skrivit tidigare, framför allt inte trilogin ”Vargskinnet” (1999–2003) med dess myller av händelser och personer. Än en gång har hon brutit sig ur det hon kallar ”det fåniga genretyranniet”.
– Den här gången ville jag skriva något reducerat. Jag tror att det har varit nyttigt för mig att få strama åt.
Nu arbetar Kerstin Ekman med en mer essäistisk historia, säger hon, utan att gå in på detaljer.
– Vi får väl se vad det blir.