Tre våningar längre ner glider fordon i en ström mot FDR Drive, bitiga jänkare och gula taxibilar av den nya bulliga japanska modellen. Lutar man sig nära intill fönstret och tittar till vänster ser man East River glittra ett hundratal meter bort.
Plötsligt hörs ett nynnande. Det är overkligt som en dröm. Det kommer närmare. Jag vet det inte då, men jag kommer att vänja mig vid det där förströdda gnolandet. Det betyder att Margot närmar sig, efter att ha varit i väg och pratat med någon av sina medarbetare. Hennes fotsteg hörs inte, de sugs upp av de tjocka mattorna.
Nynnandet är som en osynlig fjäril, den kommer aldrig till ro, den virvlar omkring som den vill, den är helt och hållet sin egen.
Margots kontor ligger på tredje våningen i ett svart kontorshus på Första avenyn.
På skylten i korridoren står det, under FN-symbolen: Office of the Special Representative of the Secretary General on Sexual Violence in Conflict. Suite 333.
Vid något tillfälle säger jag skämtsamt till en av Margots medarbetare att det torde bli en jobbig förkortning, men medarbetaren höjer knappt på ögonbrynen utan svarar med en radda bokstäver.
FN är (ö)känt för sin byråkrati och sitt förkortningsraseri – eller vad sägs om UN/CEFACT (United Nations Centre for Trade Facilitation and Electronic Business), eller UN/ISDR (United Nations International Strategy for Disaster Reduction)?
Men efter några dagar rinner förkortningarna och akronymerna ur en, ”NGO” hit och ”MONUSCO” dit, man vänjer sig vid allt.
Sedan mars 2010 är Margot generalsekreterarens särskilda representant för att förhindra konfliktrelaterat sexuellt våld.
FN har förstås tidigare engagerat sig mot de massvåldtäkter och sexuella övergrepp som blivit ett allt vanligare vapen i krig och konflikter. Men 2010 utfärdade generalsekreteraren ett mandat för frågan (ett ”mandat” är enligt Wikipedia ”ett långsiktigt internationellt uppdrag”).
Som vapen betraktat är våldtäkter enkla, billiga och effektiva. Såren efter en våldtäkt syns inte lika påtagligt som när man fått benet bortsprängt av en trampmina. Men de finns där. De läker långsamt, om de någonsin gör det.
Angreppet slår direkt mot samhällets ryggrad. Mot mödrarna som fostrar barnen, lagar maten, hämtar vattnet. Knäcker man mödrarna faller hela bygget samman. Det här vet förövarna. Därför är vapnet svårt att låta bli.
Det är en tisdag i november. Margot kommer in och sätter sig vid skrivbordet, tar på sig sina svarta Diorglasögon och går igenom mejl. Hon ser liten ut vid skärmen.
Hon har fått en förfrågan från en nystartad pratshow om att vara gäst. Hon frågar vad jag tycker om programmet, och jag säger att det inte är något vidare.
Hon säger att hon gillar Skavlan, och att en av hans yrkeshemligheter är att han överdriver sina reaktioner på gästernas berättelser och ser lite mer förvånad, förskräckt eller förtjust ut än vad som är ”naturligt”.
Mattias kommer in med några papper och visar henne. Medan hon ögnar igenom dem står Mattias med huvudet böjt och betar av några mejl i sin Blackberry.
Mattias heter Sundholm i efternamn och är utlånad till Margots kontor från EU, helt frivilligt eftersom Margot och Mattias trivs så bra tillsammans. Innan dess var han presskille på UD. Han är född i Örebro, han har alla säsonger av ”Vita huset” på dvd och är alltid sobert klädd i mörka kostymer, men noga med att bryta av det grafitgrå med ett par grälla, ungdomliga strumpor.
Ibland hörs ett pling från Margots mobil.
Ibland en avlägsen duns från en pärm eller en mapp som läggs ner på ett bord någonstans där ute.
Mattias får sina papper och går.
I dag ska Margot träffa Colombias och Sri Lankas FN-representanter.
Det är ett intrikat diplomatiskt spel som pågår.
Margots kontor håller på att ställa samman en rapport som ska överlämnas till generalsekreteraren i januari nästa år.
Rapporten kommer att handla om konfliktrelaterat sexuellt våld, som den tungvrickande termen lyder, och som snart nog rinner häpnadsväckande smidigt ur munnen.
Och alla länder ... fasar är kanske mycket sagt, men de vill ogärna hamna på Margots lista.
Det är naturligtvis pinsamt. Det är en skammens lista. En skitlista. Det visar att man inte har koll på läget för fem öre, och att banditgäng löper amok i landet och skövlar och skändar precis som de vill.
Det diplomatiska spelet börjar med att Margot och hennes medarbetare bestämmer möte med exempelvis Colombias FN-representant.
De promenerar dit genom ett rensopat Manhattan där folk är klädda för bissniss och järnhårda förhandlingar medan man ler brett och är säker under armarna och mintig i munnen.
Margots medarbetare under just den här exkursionen heter Shree och Tonderai. Shree kommer från Malaysia och på helgerna thaiboxas hon och jobbar frivilligt i soppkök och spelar bingo med ensamma pensionärer. Margot tycker att det är bedrövligt att Shree är singel och gör ständiga försök att para ihop henne med intressanta män – men hon är alldeles för kräsen. Tycker Margot åtminstone. Också Mattias råkar titt som tätt ut för chefens försök att jaga rätt på en lämplig partner.
Tonderai har en pappa från Zimbabwe och en mamma från Ukraina, men han tillbringade sina första åtta år i Sverige. Hans mamma bor fortfarande kvar och jobbar på ett engelskspråkigt dagis vid Stockholms universitet. Hans svenska är stapplande men korrekt. Han bor i Brooklyn med sin fru och femåriga dotter och han cyklar till jobbet varje dag. Han är lågmäld, artig och knivskarp.
Precis som Shree jobbade han tidigare åt FN för att hjälpa barnsoldater, eller som kontoret heter, Office of the Special Representative of the Secretary-General for Children and Armed Conflict.
Tonderai har stått ansikte mot ansikte med de yttersta fasorna. Han har suttit i Sierra Leone och försökt fånga blicken hos treåringar som fått sina händer avhuggna av rebellstyrkor. Han har sökt upp befälhavare och fört direkta förhandlingar med dem, och förmått dem att avstå från att rekrytera barnsoldater, och det är inget befälhavarna har gått med på för att de är godsinta människor som plötsligt kommit till insikt om det moraliskt fördärvliga i sin hantering, utan för att Tonderai suttit där med sin mjuka, nästan feminina diktion och förklarat att om du inte går mig till mötes kommer FN att se till att dina pengar fryser inne på bankkontot och att ditt pass blir ogiltigt och du kommer att vara dömd att åka omkring här i dammet i din förbannade jeep och inte ha någonstans att ta vägen med dina krigsbyten.
Ungefär.
Margot går igenom taktiken med Shree och Tonderai under promenaden. Vad de ska ta upp under mötet, och hur de ska ta upp det.
Sen är vi framme vid Colombias FN-kontor på 57:e gatan, det står en stor palm nere i entrén och vi blir välkomnade av en elegant donna som visar oss uppför en spiraltrappa och in i ett sammanträdesrum som ser ut som sammanträdesrum plägar se ut, stort bord, galonstolar, något slags whiteboard vid väggen.
Efter en stund kommer ambassadören in i rummet, han har slips och manschettknappar och genomträngande blick bakom de sköldpaddsbågade glasögonen.
Han hälsar på alla. Margot och ambassadören byter artigheter.
Liksom de flesta andra FN-högdjur betygar ambassadören sin respekt för Margots arbete och försäkrar att han gör vad som helst för att hjälpa henne.
Margot å sin sida tackar för hans tid och försäkrar att hon är övertygad om att Colombia gör vad de kan för att förhindra sexuellt våld och att de vänder på varenda sten för att hitta dem som utövar det ...
Artigheter, artigheter, artigheter. Du är bra. Vad bra, jag tycker du är bra också. Fram och tillbaka, fram och tillbaka, som en välmenande pingismatch över sammanträdesbordet. Margot och ambassadören är rummets självklara huvudpersoner. Shree och Tonderai och den eleganta donnan lyssnar och antecknar. Om Margot undrar någonting vänder hon sig till sina medarbetare och bjuder in dem i samtalet. Men det skulle aldrig falla dem in att harkla sig och påpeka någonting. Det är inte så det går till.
Och långsamt, långsamt börjar något annat smyga sig in i samtalet.
Margot, Shree och Tonderai vet att sexuellt våld utövas i Colombia från alla håll, från Farcgerillan, regeringsstyrkorna och de paramilitära förbanden, och de vet att minst hälften av alla kvinnor som rövas bort utsätts för våldtäkt, att gerillan försöker ta kontroll över prostitutionen för att dra in pengar till rörelsen och att det förekommit att milisförband tvångssteriliserat kvinnor eller tvingat dem att springa nakna genom byarna för att förnedra dem.
Ambassadören, å sin sida, gör naturligtvis allt för att svepa in alltsammans i dimbankar och allmänna resonemang, och leda samtalet så långt bort från Colombia som möjligt.
Man vill ju inte hamna på Margots skitlista. Som bekant.
Så han undrar förstås, hur utbrett är egentligen det ”konfliktrelaterade sexuella våldet”, och vilket är Margots mandat? Hur definierar man det?
Det är inte första gången frågan är på tapeten. Inte sista heller. Det inbjuder till ibland hätska diskussioner. För hur vet man när det sexuella våldet är konfliktrelaterat? Eller postkonflikt-relaterat?
Syftet med mötet är att ge Colombia en chans att ge sin syn på saken, hur stora problem de har med konfliktrelaterat sexuellt våld och vad de gör åt saken.
På så sätt kan de inte komma efteråt och döma ut Margots rapport och säga att den är osann och osaklig och ifrågasätta hennes källor.
Nu får de chansen att berätta hur det ligger till. Och om de är ovilliga att ge Margot den information hon efterlyser kan hon gå vidare och söka den på annat håll.
Det är viktigt att följa formerna till punkt och pricka. Annars kan slipade representanter för de berörda länderna alltid tugga sig fast vid eventuella formella fel som har begåtts för att slippa prata om innehållet: det konfliktrelaterade sexuella våldet.
Samtalet bränner aldrig till, utan hålls i så kallad vänskaplig anda. Ambassadören ställer några frågor. Det är allt. Margot ser noga till att få med sig några löften från ambassadören.
Vi tar avsked av honom. Den eleganta donnan följer oss nerför spiraltrappan.
– Är det väldigt kallt ute? frågar hon konversabelt och mönstrar Margots rejäla blå täckkappa med något som liknar avsmak.
Ute på gatan börjar Margot, Shree och Tonderai att prata upphetsat om vad som nyss hände.
Medan Shree och Margot slinker in i en modebutik som har utförsäljning försöker Tonderai att sätta mig in i några av komplikationerna.
Margot måste sätta press på ambassadören, och antyda att hon vet så pass mycket om det konfliktrelaterade sexuella våldet i hans hemland att det inte är någon idé för honom att slingra sig.
Men hon kan inte heller antyda för mycket, eftersom de organisationer i Colombia som förser Margot och hennes kontor med information – så kallade NGO:s, vilket står för Non-governmental Organizations – måste skyddas från repressalier.
De måste kunna göra sitt jobb i fred, vilket, antar jag, redan är svårt nog.
Upphetsningen hos Margot, Tonderai och Shree visar sig bero på att ambassadören inte hade stämt av med sitt UD där hemma inför mötet med Margot, vilket ledde till att han tillstod lite mer än vad de hade förväntat sig, och lovade fler konkreta åtgärder än vad de hade hoppats på.
Nu handlar det bara om att göra det bästa möjliga av den oväntade öppningen.
Det som vi kallar ”instinkt” kanske är summan av våra erfarenheter, och den väg dessa samlade erfarenheter pekar ut åt oss; den inre röst som vägleder oss i våra val, den svårfångade känsla som får oss att tacka ja till det ena och nej till det andra, som får oss att stanna och prata en stund med en viss människa men inte bry oss särskilt mycket om en annan.
Vi reflekterar inte över instinkten medan den vägleder oss. Men efteråt? När man har snart fyrtio års politiskt arbete att titta tillbaka på?
–I det här FN-jobbet känner jag att jag får använda allt jag har lärt mig. Att allt kommer till nytta. Jag kan prata med presidenten i Kongo, och jag vet hur han tänker och vad han behöver höra. Jag får använda min förmåga till kommunikation, att nå fram i medierna, att leda ett team. Jag får använda mitt nätverk. Och om det leder till att jag kan se till att få fast några skurkar känns allting meningsfullt.
– Men jag har å andra sidan alltid tyckt att det jobb jag gör är det roligaste hittills. Det enda jag upplevt som ett totalt misslyckande var när jag var kulturminister, i mitten av 90-talet.
– Jag har alltid haft en sån respekt för kulturen. Jag lärde mig läsa tidigt. Vi hade inte mycket böcker hemma hos oss, men när jag var liten bodde vi grannar med några ogifta systrar som hade sagoböcker hemma, och jag var där jämt och satt i deras knä och bad dem läsa för mig. Så läsande blev för mig tidigt förknippat med något som var både spännande och hemtrevligt.
– Och när jag gick i gymnasiet tog vi bussen till Umeå och såg ”I väntan på Godot”. Det förändrade mitt liv. Det öppnade en ny värld.
– Förmodligen hade jag en orealistisk bild av vad det skulle innebära att vara kulturminister. Att få vistas bland alla dessa skapande människor ...
– I stället mötte jag så mycket missunnsamhet, småaktighet och ankdammsmentalitet. Jag minns när jag försökte inrätta ett system med kulturrådgivare, där jag skulle ha ett slags ambassadörer från varje konstnärligt område, folk som kunde guida mig in i sin värld och förklara sina speciella villkor och berätta vad de behövde.
– Det tog hus i helvete. Alla som inte fick bli rådgivare var helt rasande. Jag minns att Jan Myrdal ringde och skrek att Kulturdepartementet hade blivit något slags ”bögdepartement”. I bakgrunden stod Gun Kessle och hejade på honom.
– Det där med kulturrådgivare var kanske en naiv idé. Men det fanns inget illasinnat med det, allt var öppet redovisat och rådgivarna var de bästa av personer. Men de fick nästan ta emot dödshot. Efva Lilja, som var rådgivare inom dansen, fick utstå de mest fruktansvärda saker.
– Ingenting dög riktigt. Allt blev fel, vad jag än gjorde. Jag minns ett tal jag höll på Göteborgs filmfestival. Jag måste nästan gömma ansiktet i händerna när jag tänker på det ... En av mina medarbetare hade skrivit ett alldeles utmärkt tal där hon gjorde en ambitiös analys av ”Lejonkungen”, som gick på biograferna då, och funderade över varför den var så framgångsrik.
– Det var meningen att det skulle vara lite annorlunda. Att vi skulle ge dem något som de verkligen inte hade väntat sig. Men det var dödstyst i lokalen. Där stod de där svartklädda människorna och stirrade på mig.
Margot tystnar och skakar på huvudet.
– Nej, det blev aldrig bra. Det var som om de kände på sig att jag inte var en av dem. Att jag kom från ett annat håll. Och då gick de till anfall.
Också såna här dagar har sitt slut. Förr eller senare går solen ner också över Manhattan.
Staden börjar glittra, den hänger på sig sina finaste juveler, eller sina yppersta imitationer av de finaste juvelerna, eller kanske bara något smäckigt som den köpte av en hålögd pakistanier som står med händerna i fickorna på någon av Broadways tvärgator och säljer kinesiskt lullull för 3:95 med priset skrivet på en kartongskiva ... huvudsaken är att det glittrar.
Eller som Lydia Wallström sa till sina döttrar när de var i tonåren och hade dåligt självförtroende för att någon finne lyste röd på kinden när fredagen närmade sig:
– Gå snabbt och le mycket så ser ingen att du är ful.
Klockan är sju på kvällen. Jag har suttit på hotellrummet och skrivit rent dagens anteckningar. Nu börjar kvällspasset. Mitt hotell ligger i korsningen 45:e gatan och Madison Avenue. Jag går ut på gatan och promenerar i nordvästlig riktning.
Över gata efter gata, uppför aveny efter aveny.
Långsamt blir kvarteren avspändare, mysbyxigare, och bortåt Åttonde och Nionde avenyn börjar man se människor som visar spår av ett civilt liv, de har en frysande hund i koppel, de bär på en halvt genomskinlig påse med en purjolök som sticker upp en slafsig stjälk över kanten.
Margot bor på sextionde gatan, mellan Nionde och Tionde avenyn, i ett höghus några kvarter från Columbus Circle.
Huset är en så kallad ”doorman building”, och denne dörrman står i en liten reception till vänster om ingången.
En dörrman brukar vara presentabelt klädd i mörkblå kavaj eller något slags uniform med guldrevärer. Han – för det är alltid en han – brukar vara förbindlig och stålhård på samma gång.
När Margot berättar om dörrmannens verksamhet låter hon både imponerad och förfärad, som så ofta när hon beskriver amerikanska förhållanden och företeelser.
– Egentligen behöver man aldrig lämna byggnaden. Folk lämnar ner sina skjortor till killen på morgonen, sen kommer tvättfirman och hämtar dem, tvättar och stryker, lämnar tillbaka dem i receptionen och sen är det bara att ta hissen ner och hämta dem.
– Samma om man beställer mat från någon restaurang. Ibland kommer det ett bud med en stor galonväska som han lägger på disken, och väskan innehåller en massa kartonger med pizzor till folk i huset.
Dörrmannen tar emot post, pizzor och polare till husets invånare.
– Mrs Wallstrom in 39M, please, säger man.
Och antingen är man väntad, och Margot har ringt ner och varskott dörrmannen, och då säger han:
– Go right ahead, sir.
Eller också har hon glömt att varsko honom, och då lyfter han luren och ringer hennes hemtelefon, och när hon svarar säger han:
– Good evening madam, you have a visitor ...
Sen lägger han en hand över luren och ser på mig med rynkade ögonbryn.
– Bengt, säger jag. – Ben, säger dörrmannen i luren. Han skulle ha kunnat fråga efter mitt namn tidigare. Men då hade han behövt göra sig omaket att lägga det på minnet. Man får inte vara dum. I synnerhet inte om man är dörrman. Jag antar att dörrmännen förfogar över någon form av beväpning. Men jag tvivlar på att jag skulle få svar om jag frågade honom. Margot bor alltså på 39:e våningen, i en tvårummare med utsikt över norra Manhattan, Central Park, och till vänster, New Jersey. Utsikten är så maffig att det nästan är löjligt.
Lägenheten är Ikeamöblerad, från golv till tak. Margot brukar skämta om att den skulle kunna vara ett showroom. Det ligger något i det.
Färgerna är fortfarande klara, hörnen vassa, ytorna släta. Passa på och njut medan det varar. Det är under en högst begränsad tid Ikeamöblerna behåller sin oemotståndliga blandning av exklusivitet och funktionalitet.
Egentligen påminner Ikeamöbler om snittblommor, eller färsk frukt. När de väl börjar åldras går det fort. Soffbordet börjar säcka ihop i mitten, sofföverdraget blir solblekt och solkigt och när man en gång drar ut en byrålåda aningen för häftigt blir det en spricka i laminatet och den porösa spånfyllningen tittar fram. Och sen är det kört. Sprickan kommer att bli större. Skruven som man så finurligt fick på plats med en enda vridning med specialnyckeln kommer obönhörligen att falla ut, och ingenting kommer att få den på plats igen eftersom det bara finns spån där innanför laminatet, det är som att försöka skruva fast någonting i sand.
Margot öppnar med ett leende.
Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.
Men det är något med det där leendet. Det ser ut som om ansiktet inte riktigt är redo. Det får mig att undra hur hon såg ut för två minuter sen, innan jag knackade på dörren, när jag fortfarande stod i hissen och såg hur siffrorna på displayen ovanför alla knappar räknade fram femtonde, tjugonde och tjugofemte våningen och jag gäspade för att bli av med locket i öronen. Jag undrar vad hon tänkte på och hur hon såg ut.
Kanske läste hon. Hon läser mycket och är alltid nyfiken på tips om nya böcker och man behöver inte truga henne för att hon ska ta emot böcker till låns eller skänks – men det är ömsesidigt, det är lika självklart för henne att låna ut böcker, det är som om hon accepterat att böcker flyter fram och tillbaka och att de på något sätt är allas egendom, som snäckorna på stranden.
Kanske satt hon med laptopen uppfälld och lyssnade på P 1 eller ”Klingan” i P 2, kanske kollade hon mejlen eller skypade med någon av sönerna.
Det är så de håller kontakten; telefonsamtal på dagarna och ett längre samtal på Skype till helgen.
Margot beskriver skypandet med Erik och Viktor som avspänt och vardagligt. Erik kan ta upp gitarren och spela en snutt för henne. John Mayer, eller något han har skrivit själv. Viktor kan visa en tröja han har köpt. Hans flickvän Linnea kan sticka in huvudet framför datorns kamera och säga hej.
Hennes man Håkan är inte lika road.
– Det är samma när han pratar i telefon, säger hon. Han är mer kortfattad.
Korridorerna i Margots hus ser ut som på ett hotell. Inga namnskyltar eller prydnader på dörrarna. Möjligen kan en inplastad tidning ligga där dörrmattan skulle ha legat.
Margots dörr ligger i slutet av korridoren. Jag knackar. Det hörs inga steg där innanför. Rätt vad det är sticker hon fram ansiktet i dörröppningen. Jag går in och hänger av mig ytterkläderna i Ikeagarderoben.
– Vill du ha något att äta? – Nej, tack, det är bra. – Eller kanske ett glas vin? – Nej, tack.
– Men kaffe eller te då? – Ja, en kopp te kanske. – Jag har olika sorter här ... Margot rotar fram olika tepåsar som hon håller fram. De har lite hälsostuk. Smaker av ingefära, bär, citron. Jag väljer ingefära och står sen vid det ödsliga matbordet med plats för sex personer och de höga tomma stolarna, och jag ser ut över havet av ljus och huskroppar och strålkastare från bilar som segar sig fram där nere eller står och pustar ut framför ett trafikljus.
– Jag har lite pizza som blev kvar efter ett möte häromdagen, vill du att jag ska värma på den?
– Nej tack, jag är nöjd. – Men tänk att du ska vara så svårbjuden ... Margot brukar säga att hon är så lik sin pappa. Att hon kan hejda sig när hon får syn på sin spegelbild i ett skyltfönster, och tycka att hon är en kopia av honom.
Men det är inte särskilt svårt att höra Lydias röst heller ibland.
Margot ställer ner tekopparna på bordet och sätter sig tillrätta i vilstolen. Hon brer ut en pläd över mellangärdet och duttar den till rätta.
Intervjun kan börja.
När jag berättat för människor att jag skriver en biografi om Margot Wallström finns det några frågor som ständigt återkommer: Vad hände mellan henne och Göran Persson? Kommer hon någonsin att bli aktuell som partiledare för Socialdemokraterna. Och, om inte – varför inte?
Naturligtvis ställer jag frågorna.
Jag ställer dem i den skarpt röda Ikeasoffan på 39:e våningen på Manhattan, med Margot i vilstolen framför mig, och tekoppen på golvet och intervjubandspelaren som hon envisas med att lägga på det bågformade armstödet så att den dallrar till vid minsta rörelse; jag ställer dem på slamrande lunchrestauranger längs Första eller Andra avenyn medan jag jagar köttiga matrester med tungspetsen; jag ställer dem i motorbullret på inrikesflyget och jag ställer dem i framsätet på familjen Wallströms Toyota medan vi susar fram mellan frostbitna värmländska åkrar; jag ställer dem på ett fik vid Sergels torg när Margots kompis Claes Hultling knökat sig ut i sin rullstol, och innan en okänd chilensk beundrare kommer fram och vill ta bilder och få autograf.
Jag ställer frågorna gång på gång.
Efter ett tag känner jag mig inte ens obekväm eller dum eller trögfattad längre. Jag inser att jag helt enkelt får fortsätta ställa frågorna tills jag tycker mig ha fått svar på dem, och om jag fortfarande inte fattat varför hon inte vill bli partiledare, då beror det på att hon inte lyckats förklara det på något bra sätt, och om hon inte lyckats förklara det på något bra sätt kan det bero på att det inte är riktigt glasklart för henne heller.
– Om du har det här ämbetet, om du är Sveriges statsminister, då har du ett speciellt ansvar att uppträda värdigt och liksom fylla den rollen.
– Ingvar Carlsson kan vara den mest spralliga människan privat och sitta och supa med oss en kväll eller ringa och ägna sig åt practical jokes. Men man kunde vara säker på att när vi hade regeringssammanträden, då var han landets statsminister och gick aldrig ifrån den rollen. Han uppträdde värdigt.
– Han lät alla prata, och sen sammanfattade han. Göran hade först en lång utläggning, sen tittade han på klockan och sa: Nä fan, nu har vi ont om tid, nu får ni vara korta.
– När jag var kommissionär i EU och han kallade mig till lunchen på Sagerska var det viktigt för honom att först sätta mig på plats inför allihopa, att fråga mig hur mycket jag tjänade eller säga något elakt om mina chefer eller medarbetare i Bryssel.
– Han gillade att trycka till folk, bringa dem ur fattningen. Han kunde vara extremt elak. Han var väldigt intresserad av att skvallra om folk och samla på sig information. Sen spelade han ut den när han tyckte att det var lämpligt.
– Han kunde gå fram till en medarbetare som var svårt bakfull och spänna ögonen i honom och säga: Din pappa var präst va?
Margot berättar andra exempel. Hur Göran kunde skämta om folks vikt, och sätta fingret i magen på motståndare och säga: Dig ska jag ta itu med senare.
Ändå har jag svårt att se någon riksbuffel framför mig, bara en arbetsledare som mänskligt nog grips av en viss svindel där uppe i tornet och som mer eller mindre desperat söker kontakt med de gamla arbetskamraterna under honom, med hjälp av en fumlig skämtsamhet som han blivit alldeles för mäktig för, men han vägrar inse det.
Hur var det nu han uttryckte det? Aldrig ensam, alltid ensam.
Men Margot är kallsinnig till den sortens förklaringar.
– Jaha, tough luck då. Då är det bättre att söka sig till någon sorts terapi. Jag orkar inte med det där spelet. Om du har en sån post måste du förstå att du inte befinner dig i ett kompisgäng. Ingvar Carlsson visste när man kunde tjabba vid kaffeautomaten och när man inte kunde det.
Men varför sa hon inte ifrån? Blir det inte beklämmande ofta så runt makthavare, att ingen vågar ifrågasätta dem öppet? Däremot står alla runt omkring och noterar varje felsteg och varje klantighet i det tysta, och så fort chefen lämnar rummet börjar man tissla och tassla sinsemellan ... såg du vad han gjorde? Hörde du vad hon sa?
– Jo, jag skulle nog ha markerat mycket tidigare var gränsen går och vad jag tolererar. En uppriktig ilska hade nog burit långt. Det är ju till ens nackdel att man är uppfostrad till att vara snäll. Flickor speciellt. Man får inte gräla och skrika och vara arg. Sånt sitter ju väldigt djupt inom en.
– Förmodligen sätter man en sån ton eller sätter sig själv i respekt på ett tidigt stadium. Men det är svårt att komma in och göra det efter ett tag.
– Ja, varför gör vi inte det, varför sväljer vi allting och går vidare? Ofta handlar det ju bara om att våga, att ta steget. När Göran och jag var på valturnén -98 hade vi med en kvinna som var assistent på partistyrelsen. Hon hade ingen makt att tala om, men hon hade en helt annan attityd till Göran, hon tog ingen skit från honom över huvud taget. Nu får du väl ge dig, fräste hon, vad är det för djävla gnäll? Och det hade han inga problem med.
– Jag hade Odd Engström som ett slags samtalspartner under de här åren, en väldigt klok kollega. Han menade att när man lever under den här pressen tar det fram ens bästa och sämsta sidor. Och jag tror att också jag bitvis har varit både svår att leva med och ha som kollega. Man är alltid stressad, man är hela tiden ute på den vassa eggen, man kan helt enkelt inte hantera alla situationer klokt och eftertänksamt.
– Och det är klart att det är ensamt. Det kunde hända att han ringde olika kolleger när han satt ensam på Harpsund under helgerna, bara för att prata, utan något egentligt ärende.
– Odd hade några egna förklaringar till Görans beteende, att han säkert tog igen på dem som kallat honom olika öknamn när han var liten och tjock och kanske lite udda. Och när man kommer till en position när man kan ta re- vansch, då kanske man gör det, även om man inte själv inser att det är det man håller på med.
– Men jag tycker inte att man behöver psykologisera alltför mycket heller. Man har ju ändå ansvar för sina handlingar. Det är inte att kräva något omöjligt, att man uppför sig hyfsat och inte håller på och djävlas med folk.
– Göran och jag har så mycket gemensamt, och vi har haft en hel del kul ihop också. Men det var något som gick förlorat under de där åren. En glädje. Jag vet inte. Jag tyckte att det bara var ett tjuv- och rackarspel alltihop.