De är anställda på en tidning i Rom, som grundats av en amerikansk miljonär på 1950-talet. De befinner sig mitt i den dagliga nyhetshetsen, deltar i det ständigt pågående projekt som går ut på att försöka beskriva verkligheten som den är just nu.

Samtidigt är de otidsenliga som dinosaurier. Ägarna har inte sett om sitt hus, har inte ens skaffat en webbplats där nyheterna lagts ut. Att tidningsdöden lurar bakom hörnet är uppenbart för alla som läser "De imperfekta", men de elva karaktärerna i boken vill inte, eller kan inte ta det till sig ännu.

– Från början var jag inte alls inne på att skriva om en tidningsredaktion. Men när jag väl började skriva insåg jag att det är en värld som många är nyfikna på och en värld som håller på att förändras så dramatiskt - för att inte säga vara på nedgång - att den är en fantastisk bakgrund för mina berättelser, säger Tom Rachman.

Han har själv en bakgrund som journalist, var i cirka tio år utrikeskorrespondent på internationella nyhetsbyråer som AP och redaktör på International Herald Tribune i Paris. Grunden till den intrikat uppbyggda romanen kommer från hans egna upplevelser, men han är noga med att påpeka att "De imperfekta" inte bygger på verkliga händelser eller personer.

– International Herald Tribune var inte alls så dysfunktionell som den redaktion jag skriver om. Jag använde mig bara av atmosfären från den världen.

Vid det här laget har "De imperfekta" sålts till 25 länder. De journalister som Tom Rachman träffat världen över ställer i princip samma frågor - alla med stort fokus på papperstidningens framtid.

– De som spår papperstidningens död har förmodligen rätt. Men för nyheter finns det inget slut, nyhetsförmedling kommer alltid att finnas, även om det görs i olika format.

Vanliga läsare däremot är mer intresserade av livsödena i boken; av den ålderstigne utrikeskorrespondenten Lloyd Burko som blivit omsprungen av yngre, hungrigare förmågor, av den olycksdrabbade Arthur Gopal som skriver tidningens dödsrunor, av den italienska diplomathustrun Ornella de Monterecchi som läst varje nummer sedan 1976 – varje artikel, varje liten notis – i en takt som gör att hon nu befinner sig på den 23 april 1994.

Gemensamt för dem alla är en vag känsla av utanförskap. De flesta av dem är yrkesmässiga betraktare, som valt att leva sina liv långt ifrån de länder de vuxit upp i. Det är en erfarenhet som Tom Rachman också känner igen sig i. Han är född i London, men växte upp i Kanada och har i vuxen ålder flyttat runt mellan olika europeiska städer.

– Jag drogs till att arbeta utomlands eftersom jag redan hade den där känslan av kulturell oreda i mig. Jag var intresserad av andra platser eftersom jag inte hade någon plats som jag kunde kalla min egen. Jag var en person som flöt omkring utan att ha ett ankare att lägga till med, säger han.

Sedan ett år tillbaka lever han i London igen - men betvivlar att han kommer att stanna där för gott. I hans kringflackande liv har kärleken till litteraturen varit en stabilare kraft, redan som mycket ung visste han att det var författare han skulle bli. Journalistiken blev en sorts skola i skrivandet och en möjlighet att få uppleva främmande länder och kulturer.

Om Tom Rachman tvivlar på papperstidningens framtid är han mer optimistisk om bokens.

– Bokens beskaffenhet är verkligen ganska otrolig: Man kan tappa den i en vattenpöl och ändå fungerar den. Jag tror att det finns mer liv i boken än i tidningen. En mer oroväckande fråga är om folk kommer att fortsätta att läsa långa skönlitterära berättelser? Kommer de att ha koncentrationsförmåga och disciplin nog att ägna timme efter timme åt att läsa böcker.