Det går inte att blunda för historien. Torbjörn Elensky gör ett nytt inlägg i Manifestdebatten.
Det är glädjande att lördagsmanifestets författare producerat ett appendix (12/9) som både stilistiskt och innehållsmässigt är stringentare än ursprungstexten. Ingen har något emot att man ålägger sig själv regler. Begränsningen kan vara högst fruktbar.
De myntar i sitt appendix uttrycket ”retromodernism”. Det är polemiskt menat, men på sätt och vis träffande. De har rätt i att det i dag inte är nyskapande att använda 1900-talsgrepp i sitt skrivande – men de har fel när de tror att dessa är något som enbart hör modernismen till, och att om man bara skakar av sig dem kommer det normala berättandet återigen att framträda och allt återgå till ordningen.
Däremot står det naturligtvis var och en fritt att tacka nej till alla de grepp, lekar, uppror och stilar som (på stadigt mångtusenårig grund) kom att prägla mycket av 1900-talets viktigaste litteratur.
Vi kan inte tänka bort ett århundrades historiska erfarenheter: krig, revolutioner, p-piller, rock och möten mellan kulturer. Och lika lite kan vi låtsas som om det inte var filmen som, under större delen av seklet, var det främsta berättande mediet, sett till genomslag och spridning. Hela modernismen blir helt obegriplig om inte film och foto tas med i betraktelsen.
Det går heller inte att blunda för hur den tekniska utvecklingen med television, datorer, datorspel och så vidare också i dag bidrar till att förskjuta skönlitteraturens position. Berättandet är givetvis grunden för all skönlitteratur, vare sig man berättar om liv, individer, folk, nationer, språk, idéer, teknologier, navlar eller allt tillsammans, som de viktigaste författarna oftast gör. Men det är inte en unikt litterär angelägenhet – bör det vara litteraturens unika angelägenhet?
Jag önskar appendixförfattarna all framgång i sitt fortsatta arbete. Personligen anser jag emellertid att den som tror att ett litet begränsat utsnitt ur litteraturhistorien, den borgerliga berättande 1800-talsromanen, med dess föregångare och efterföljare, är det i grund och botten ”normala”, har en extremt begränsad uppfattning om vad skönlitteraturen är mäktig i berättandets nya landskap.