På en ny sajt presenteras nyskriven litteratur på ett annorlunda sätt. Först ut är författaren Lotta Lotass projekt ”Redwood”. Till vykortsbilder berättar hon om de uråldriga träden. DN:s Ulrika Milles läser och förundras.
Författaren Lotta Lotass ”Redwood” handlar om de redwoodträd som är som levande fossiler i vår värld. Träd som växte på norra halvklotet redan för miljoner år sedan, som kan bli 115 meter höga, ha en bas på över 20 meter, en bark som är 30 cm tjock, och bli 2 200 år gamla. Evighetens enorma timglas.
”Redwood” är första bidraget i serien ”Autor eter” som föreningen Autor, löst knuten till utbildningen litterär gestaltning i Göteborg, ger ut på sin sajt. Tanken är att presentera nyskrivna texter av författare.
Lotta Lotass text/bildverk har utvecklats och förgrenat sig under senhösten och vintern, men är ännu inte klart. När publiceringen av ”Redwood” kommit till drygt hälften kommer verket ”Hemvist” – baserat på vykortsbilder av mentalsjukhus i USA – att publiceras på samma sätt, följt av ”Kraftverk”. En rädslans trilogi om övermod, galenskap och politik, ett sakta växande verk om tid.
Nätpubliceringen är mindre ett formexperiment än en återupplivning av en gammal form: följetongen. Det känns kanske otidsenligt när man kan ladda ner hela säsonger av tv-drama på en gång, men också strängt vilsamt. Någon annan styr doseringen, när man inte kan skynda vidare läser man lika noggrant som när man är instängd med gårdagens tidning.
”Redwood” handlar om hur man fällde de enorma träden för drygt hundra år sedan. Lotass skriver om trädet så att det tycks spränga sig fram ur urtiden och samtidigt bli ett vittnesbörd om modernitetens födelse. Texterna ligger bredvid vykortsbilder, i blekta färger eller svartvitt, som alla vittnar om människans möte med det ”oerhört stora, obeskrivligt stora”. Överallt män som sträcker upp armarna över fällda träds årsringar, tåg som drar timmer i en oändlig kedja mot horisonten, män som allvarligt tar plats i riktskäret de gjort på träden – stort som ett rum, på en bild ryms en häst.
Ett enda träd kunde ge virke till hotell och kägelbanor. Därför liknar Lotass texter psalmverser som besvärjer och hyllar den mänskliga makten. Hon använder sig av skogshuggarnas autentiska brev och berättelser. Hennes förmåga att skriva som inifrån hjärnbarken på sina litterära gestalter gör att vi verkligen kan följa det plågsamma uppbrottet från vidskeplig vördnad för träden till rusig exploatering. Att ge sig på så gamla levande varelser är inte bara farligt och svårt, utan nästan hädiskt. Tusen års tid i backen, för att bli ett dansgolv.
När jag flyttar mig runt i Lotass verk känner jag mig hopplöst analog: Skriv ut det här till en bok! Men när? Jag vet inte när verket fullbordas, det kan alltid fortsätta, årsring efter årsring: jag måste hålla det under uppsikt.