Visst är Tranströmer en svensk författare. Men betyder det att hans verk har varit instängda i den svenska litteraturen? I själva verket tillhör han sedan länge världslitteraturen – det flöde av litteratur som färdas mellan länder och språkområden. Han lär nu vara översatt till 60 språk. Det finns skäl att gräva sig ner genom den siffran för att se några mönster i hans vägar ut i världen.
Efter debuten i bokform med 17 dikter (1954) började Tranströmer snabbt översättas till andra språk. De första språk han tolkades till var engelska (1954), tyska (1957), danska (1960), serbokroatiska (1961), spanska (1961), ungerska (1964), isländska (1965), franska (1966), italienska (1966), lettiska (1967), holländska och rumänska (1968). I miniatyr speglar uppräkningen bredden i spridningen av Tranströmers verk framöver. Fram till 1990 var han översatt till 30 språk, och 10 år senare var antalet uppe i 48.
Ofta var det fråga om strödikter i tidskrifter och antologier, men inte sällan innebar det början på långvariga kontakter med enskilda tolkare och introduktörer. Som Staffan Bergsten påpekar i Tomas Tranströmer. Ett diktarporträtt (2011) var säkert Tranströmers många litterära resor viktiga för att utveckla hans kontaktnät.
Poesi är sannolikt den genre vars spridning är svårast att mäta statistiskt – några översatta dikter (eller t.o.m. bara en) i en litterär tidskrift kan på sikt få ett litterärt genomslag som en bästsäljare på romanlistan inte är i närheten av. För en diktare med ett så komprimerat författarskap som Tranströmer kan redan antologin och tidskriften ha en stor betydelse i andra länder. Ändå representerar utgivning i egna böcker en annan slags och mer permanent litterär närvaro inom ett språkområde. Om de är i bokform är det lättare att hitta författarens verk i bibliotekens kataloger och bokhyllor, i antikvariat och bokhandelns kataloger.
Om man räknar sådana ”egna böcker” i översättning (diktsamlingar eller antologier av Tranströmer) består stapeln snart av många volymer. Och redan från början var han med på de litterära världsspråken. År 1969 publicerades urvalet Gedichte, och året efter kom i USA Twenty Poems, tolkade av Robert Bly – en av Tranströmers viktiga introduktörer på världsarenan (Bly låg även bakom exempelvis Night Vision, utgiven i England 1972). Under sjuttiotalet kom böcker av Tranströmer också på interlingua (1973), danska (1976) och ungerska (1979). Sitt breda internationella genombrott med egna böcker utomlands fick Tranströmer runt 1990 när han tolkades till franska, polska, spanska (1989) och kinesiska (1990) – varefter har följt översättningar till exempelvis japanska (1999), arabiska och hebreiska (2003).
Redan för omkring trettio år sedan var Tranströmer ordentligt etablerad på engelska – det kom åtskilliga nya volymer av honom, till och med nyöversättningar av somliga diktsamlingar. På engelska utgavs han de första decennierna flitigast i USA (sju titlar 1970 till 1987), men det kom också samlingar av honom i England (fyra stycken 1972 till 1987) och Irland (1984, 1985). Allt omgavs av en svärm av tolkningar till engelska i tidskrifter och antologier – Tranströmers bibliografi förtecknar ett sextiotal poster på engelska bara fram till mitten av 1970-talet.
Att vara så etablerad på engelska – vars ställning bland världens språk är så viktig att språket har kallats ”hypercentralt” – innebär inte bara möjligheten att nå engelskspråkiga läsare, utan också att chansen att översättas till andra språk ökar. Tranströmer är också mycket riktigt utgiven på de språk som kan anses litterärt centrala.
I samband med ett pågående projekt om det litterära Nobelpriset har min kollega Anna Gunder tagit fram en lista över världens sexton ledande litterära språk (urvalet bygger på en sammanvägning av språkens lingvistiska, ekonomiska och kulturella styrka). Allra viktigast bland dem är engelskan, och därefter kommer en grupp om fyra språk: tyska, franska, ryska, spanska. Tranströmer hade utkommit med egna böcker på fyra av de fem ledande språken redan 1989; med ryska 1997 fanns verk av honom på alla fem. Av de övriga elva språken har han utkommit med egna böcker på nio, och 1997 hade han ute egna böcker på hälften av de sexton språken (däribland alltså de fem viktigaste).
Statistiken ter sig imponerande. Men vad innebär den gentemot andra Nobelpristagare? Jag lånar åter en måttstock från Anna Gunders preliminära resultat. Hennes analys av ett urval av tio Nobelpristagare mellan 1954 och 1995 visar att de flesta av dem var översatta till många språk redan innan de belönades. Ändå kan få av dem tävla med Tranströmer, särskilt om man begränsar sig till de sexton centrala språken.
När Hemingway fick priset 1954 var han året innan utgiven på fjorton av de sexton språken. För Saul Bellow (1976), var motsvarande siffra tolv, för Saint-John Perse (1960) och Seamus Heaney (1995) vardera nio. Eyvind Johnson (1974) hade böcker utgivna på sex av de sexton språken året innan han tilldelades priset. I jämförelse med det är Tranströmers fjorton språk ett påfallande högt antal. Det överträffas inte av någon av pristagarna i Gunders urval.
Siffrorna måste förstås ses med viss distans. Nobelpriset är inte en belöning i någon internationell popularitetstävling, ingen utmärkelse till den författare som har översatts till flest språk, eller har högst upplagor. Enbart antalet språk mäter inte litterärt genomslag. Och statistik över egna böcker fångar bara delar av översättningens intrikata ekosystem, där andra faktorer är böckers omfång, upplaga och förlagets betydelse.
Ändå ger uppgifterna ovan perspektiv på Tranströmers litterära profil, fångar en dimension i hans litterära betydelse som många nog har anat, men inte urskiljt helt. Visst har Tomas Tranströmer varit en central del av den svenska litteraturen i över ett halvt sekel. Men samtidigt är han också något annat – en författare inom världslitteraturen som råkar skriva på svenska.
Bibliografiska uppgifter har hämtats ur de två omfattande tryckta bibliografier som Lennart Karlström har ägnat Tranströmer (de täcker tiden fram t.o.m. 1999), dels ur Kungl. Bibliotekets databas Suecana Extranea, som förtecknar översättningar av svensk skönlitteratur till andra språk. Anna Gunders pågående projekt redovisas under 2012 i en bok med den preliminära titeln "The Nobel Effect".