Man kan se havet från köksfönstret i Pauline Wolffs rymliga lägenhet i Visby. En lämplig utsikt för någon som i tio år bodde på en husbåt i Stockholm. Nu bor Pauline Wolff sedan ett halvår tillbaka på Gotland. Till sommaren flyttar familjen in i ett eget hus utanför ringmuren.

Hon har just kommit hem från Waldorfskolan där hon tillfälligt vikarierar som lärare i tyska. Senare i kväll håller hon en kurs i improvisationsteater. Om ett par veckor kommer hennes tredje roman som heter ”Swede” och utspelar sig i Vilda Västern, en blodig hämndhistoria bland skandinaviska nybyggare och prisjägare på prärien.

Det låter som en anakronism – en nyskriven svensk västernroman. Pauline Wolff har redan fått frågan flera gånger: Varför skriver en kvinna om Vilda Västern 2009?

– Jag har många olika svar och brukar alternera mellan dem. Ett svar är att det var en utmaning att skriva en berättelse om män. Det är en väldigt manlig genre. En av få som kvinnorna ännu inte har erövrat – tänk bara på deckare och thrillers.

Hennes förra roman ”Vi är Luftens Drottning” handlade om kvinnliga luftakrobater i olika tidsepoker med förmågan att flyga. Att gå vidare med sheriffer, hästar, krinoliner och revolvrar med valnötskolvar är egentligen inget konstigt. Inte konstigare än att skrivande och improvisationsteater hänger ihop för denna egensinniga författare.

– Det är framför allt improvisationen som blandas in i skrivandet, säger Pauline Wolff. Jag säger improvisationen, för det är inte teatern som lockar mig utan just improvisationen.

Arbetet som författare är så otroligt ensamt och ingen bryr sig förrän boken är klar. Då är det jättekul att få agera i en grupp med medspelare och publik.

I ”Swede” får läsaren möta svensken Jan ”Swede” Anderson som i slutet av 1800-talet gjorde sig ett namn i Västern som legendarisk prisjägare, någon som fångar eller dödar efterlysta personer mot belöning. Det är människor i hans närhet som berättar, en teknik som Pauline Wolff ibland använder i sitt arbete med improvisationsteater: tre personer får i uppgift att framföra var sin monolog i tre delar. Slutresultatet ska bli att samma händelse berättas från olika perspektiv genom att deltagarna lyssnar på varandra och bygger vidare.

– Det är en romanteknik också. William Faulkners ”Medan jag låg och dog” är väl det mest storslagna exemplet där olika personer berättar om samma sak. Så har jag gjort i ”Swede”. Jag låter ett tiotal personer komma till tals och har utvecklat tekniken från att handla om samma händelse till att de beskriver samma person.

Den som improviserar arbetar dessutom ofta med genrer, ofta hämtade från filmen: buskis, skräck, tv-deckare, musikal och film noir. Genom att byta genre lämnar man gamla invanda roller och tar upp annan tematik. Som en västern om mod och hämnd.

”Swede” handlar om mod, mord och hämnd. Det är tre svenskättade systrar som bestämmer sig för att hämnas på Jan ”Swede” Anderson som bär på em mörk hemlighet.En långsam förfärlig hämnd som gör boken till en riktig rysare, mer ska inte avslöjas här.

– Egentligen är det systrarna som är hjältarna. Jag har gett dem manliga hjälteattribut. De är ständigt vaksamma, listiga och pratar inte med främlingar. Jag har tänkt på Clint Eastwood i de där spagettivästernfilmerna när jag gjorde systrarna. Den mystiska cigarrettrökande hjälten, som i ”För en handfull dollar” av Sergio Leone. Systrarna är ensamma och har ingen familj. Och de skyggar inte för våld.

Det står några cowboystövlar på skohyllan i lägenheten i Visby och hennes åttaåriga dotter har en ljusblå cowboyhatt. Annars finns inga synliga tecken på Pauline Wolff numera är något av en expert på 1800-talsrevolvrar och nybyggarnas vardagsliv. Fast småhästarna på golvet i dotterns rum visar sig vara ett nedärvt intresse för hästar och från början skulle det bli en hästbok, ett löfte till en barndomsbästis. Nu blev ”Swede” något annat, men hästarna finns där, nästan som egna karaktärer.

Som barn återvände Pauline Wolff hela tiden till Laura Ingalls Wilder böcker om det lilla huset på prärien, läste om dem upp till sena tonåren. Där finns detaljer som har kommit med i ”Swede”. För att få veta mer om vardagslivet har hon också läst dagböcker från nybyggare som berättar om umbäranden, om naturkatastrofer och ensamhet.
Men hon upptäckte också andra sidor.

– Jag ville skildra kvinnorna i Vilda Västern. Min föreställning var att det måste ha varit fruktansvärt att vara kvinna, värre än att vara man. Men det stämmer inte. Kvinnor var en bristvara så man blev troligen väldigt uppburen. I Västern kunde man också vara företagare och det gick att vara singel.

– Så det var inte bara äventyrare som sökte sig dit, utan också sådana som inte passade in i samhället. Homosexuella män var jättevanligt. I västernfilmer har de ingen framskjuten plats, utom i ”Brokeback Mountain”. Men den är betydligt mer modern.

Intresset för vilda västern verkar komma och gå. I ”Den amerikanska mardrömmen” lanserade Susan Faludi häromåret en teori om att det amerikanska hjälteidealet – 1800-talets pionjär som slogs mot de onda – aktualiserades på nytt efter elfte september.
Och det har kommit en del västernfilmer de senaste åren, som ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”. Pauline Wolff har tittat på både nya och gamla filmer, mest för att få en känsla för vapen och miljöer. Hon tillbringade också två veckor i Montana i nordvästra USA, för att titta på prärien och besöka hembygdsmuseer.

Annars har hon läst. Gamla pojkböcker från femtiotalet (”otroligt roligt, men det räcker med fyra fem stycken, de är så likartade”). Särskilt den amerikanska författaren Cormac McCarthy och hans gränstrilogi, mindre av Annie Prouxls Wyomingnoveller. Både McCarthy och Prouxl har en genomskådande blick och obeveklig grymhet som man hittar hos Pauline Wolff.

Om ”Swede” kan kännas lite kulissartad – på gott och ont – jämfört med dessa amerikanska västern­epos har den i gengäld ett skandinaviskt perspektiv som skapar närhet: utvandrarna, nybyggarna.

– I dag kommer folk till Sverige av olika skäl: ekonomiska, religiösa, på grund av krig. Det är precis vad svenskarna gjorde för hundrafemtio år sedan, de var fattiga och förtryckta av religionen. Men givetvis är det annorlunda att bjudas in för att kolonialisera en hel kontinent. Hela projektet är bisarrt: vi kolonialiserar en kontinent och gör den europeisk. Det har Amerika fortsatt att göra, men nu är det den amerikanska kulturen som ska spridas.

Det finns mycket att säga om ”Swede”. Om smutsen, hungern och sexualiteten som breder ut sig över sidorna, om det sagolika och övernaturliga som också får plats. Pauline Wolff har själv inte så mycket att säga om det; hon pratar hellre om hur improvisationsteatern har lärt henne att göra en historia spännande, som att leka med cliffhangers.

Hennes bok sticker verkligen ut. I tider av bästsäljande självbiografiska romaner och påhittade memoarer känns ”Swede” som en befrielse, en gestaltad berättelse med stor fantasi och historisk känsla.

– Det finns en ängslighet att det man skriver ska vara relevant för vår tid. Jag ser inte det som författarens primära uppgift, att spegla samtiden. Det kan vara det. Men jag är berättare, det är min uppgift. Vad jag sedan berättar kan vara en grekisk myt eller vad som helst. Det behöver inte handla om vår samtid för att säga något om människan.