När den brittiske författaren Bali Rai växte upp läste han Enid Blytons Femböcker som ren science fiction. Internatskolebarn som åkte till havet på skollovet fanns inte i hans nedslitna storstadsvärld av rasmotsättningar och kriminalitet.

Men världen i Femböckerna var sagor, oavsett varifrån man kom. Jag satt i mitt svenska sextiotal och läste förundrat om hedar och havsbad, grottor och smugglarligor och spännande cirkusliv. Deras värld har aldrig funnits annat än i önskedrömmen.

De fyra barnen och hunden Timmy ger sig ut på fotvandringar, husvagnsturer med hästar, de hyr stugor, tältar och sover under bar himmel. De är alltid ensamma, i bästa fall med en vimsig lärare som sällskap, och då oroar de sig mer för honom än han för dem. Som små vuxna, som om de har uppnått myndighetsåldern utan att någon störande pubertet någonsin kommit emellan.

Barnen ingriper rådigt så fort några oegentligheter uppstår. Hallå där min gode man, vart ska ni ta vägen med de där juvelerna? Seså, stanna här och invänta konstapeln. Varpå skurken skummar av raseri och kanske en kort stund lyckas ta de fyra barnen till fånga: haha, nu kommer ni allt att få sitta där! En bra stund! Värre än så blir det sällan, och hunden Timmy brukar ila till räddning. I förbifarten noterar Blyton ett och annat kok stryk som något annat barn råkar ut för, vilket möts med ogillande. Den som agar sitt barn är ingen bra människa.

Numera är det svårt att överse med de välputsade medelklassbarnen som förnumstigt läxar upp alla som inte ser ut som de eller lever som de. Ett litet engelskt imperium, ständigt på marsch för att kolonisera den lägre stående omvärlden.

Ändå älskar jag fortfarande mina gamla Femböcker. Det där eviga sagolandet var så vackert. Ingenting blev någonsin farligt utan bara spännande. Och världen gick bara att förändra till det bättre.