Den engelska miljödebattören Mark Lynas har vissa likheter med en profet. En profet siar om framtiden, ofta i apokalyptisk språkdräkt. När Lynas skriver om framtiden blir formuleringarna ibland domedagspoetiskt slagkraftiga:
"Solen kommer att förmörkas av blygråa moln som täcker området medan ett fint duggregn av lätt aska faller från himlen."
"Ett nytt oigenkännligt landskap föds. I bäckenets djupaste delar, där man en gång bara hörde ljudet av ylande apor och prasslande löv, stiger en klagande vind."
"Plötsligt går regnet, havet och vinden knappt att skilja åt utan kombineras till ett moras av vatten och våld."
"Byggnader jämnas med marken, människor förbränns till aska där de står, eller görs blinda och döva av explosionens styrka."
De nästan bibliskt klingande citaten är hämtade ur hans nya bok "Sex grader - vår framtid på en varmare jord" (recenserad i DN 3/8 av Dan Jönsson), där Mark Lynas skildrar de förändringar som planeten sannolikt kommer att genomgå för varje grad som jordens medeltemperatur höjs.
Här finns förstås också en avgörande skillnad från profetian. Profeten förmedlar ett budskap från Gud. Mark Lynas hämtar sitt budskap från vetenskapen.
Hans första bok "Oväder" (2004) var en reportagebok från smältande glaciärer, växande öknar och sjunkande öriken. Det var den första populärvetenskapliga skildringen av klimatförändringarna och blev för många en väckarklocka i likhet med Al Gores film "En obekväm sanning".
"Sex grader" bygger i stället på tiotusentals vetenskapliga artiklar som han tröskat igenom under ett par års tid på Oxfords bibliotek ("Årstiderna kom och gick nästan utan att jag märkte det").
När vi möts i en hotellobby nära mässan är han försenad eftersom hans två småbarn trilskats på morgonen.
- Min son Tommy gillar att leka med bilar. Han är väldigt olik mig, säger han och drar på munnen.
Jag frågar hur han värjer sig mot etiketter som domedagsprofet eller olyckskorp.
- Visst, det finns inget nytt i tanken att vår generation tror sig vara den sista, att en stor våg ska komma och svepa bort allt liv. Det är bara att se på syndafloden i Bibeln, eller Uppenbarelseboken, eller den amerikanska messianismen. Tidigare har miljörörelsen haft en tendens att överdriva de faror som lurar runt hörnet, av strategiska skäl, och därför är det många i dag som har svårt att tro på att vargen verkligen kommer.
- Vi måste vara på vår vakt mot att bli sammanblandade med alarmisterna. De scenarier jag målar fram i boken grundar sig på empirisk analys, det gör inte domedagsprofeternas visioner. Medier har också en tendens att publicera skräckhistorier, eftersom de säljer lösnummer på det. Bieffekten blir att folk tänker: "Vänta nu, de utlovade en katastrof - var är katastrofen?"
Det centrala budskapet i "Sex grader" är att människan måste begränsa jordens temperaturhöjning till 2 grader. Annars riskerar så kallade positiva återkopplingsmekanismer - exempelvis sibirisk metangas som frigörs då tundran tinar - att försätta jorden i ett tillstånd av okontrollerad temperaturhöjning. Förra veckan presenterade FN:s klimatpanel en studie som menar att det nu är "very unlikely" att världen ska klara 2-gradersmålet.
Mark Lynas hänger inte läpp för det.
- Saker händer mycket snabbare på det politiska fältet just nu. I Storbritannien har vi till exempel fått en debatt om folkvalda politiker verkligen bör åka på flygresor under semestern. Det hade aldrig hänt för bara sex månader sedan.
Det stora hotet mot klimatet utpekar han som slöhet: människors ovilja till förändring. Han jämför den mänskliga reaktionen inför klimatförändringen med en socialpsykologisk studie. Enligt studien blev folk blir mindre benägna att ingripa mot ett brott som sker på öppen gata ju fler människor som befinner sig på gatan: Alla tänker att någon annan ska ingripa först.
Det finns alltid någon som har större bil, flyger oftare eller en näringssektor som släpper ut mer koldioxid än den man själv tjänar pengar på. "Ingen vill betrakta sig som dålig eller ond, så omoraliska handlingar måste förklädas med intellektuellt självrättfärdigande", skriver han.
- Men jag är ändå optimist. Historien lär oss att det sällan blir så illa som vi tror att det ska bli. Min gissning är att vi kommer att ha tur. Just innan skutan sjunker kommer vi att sjösätta livbåtarna. Människan har en stor överlevnadsinstinkt, säger han och påminner om en historia som skildas utförligt i "Oväder". Under en bestigning av ett berg i Anderna hamnade han i ett deliriskt utmattningstillstånd och var nära att lägga sig ner och frysa ihjäl, men räddades, som han beskriver det, av en närmast djurisk överlevnadsinstinkt.
Nu reser han sällan. Till bokmässan har familjen färdats först med båt till Norge, och sedan tåg. En viktig lösning på klimatproblemen, menar Lynas, ligger i att upptäcka värdet i det lokala livet. Hemma i Oxford har han en kolonilott där han odlar lök, potatis och jordgubbar. Ett klimatvänligt liv utan bil, flygresor, lyxshopping eller importerade matvaror kanske låter torftigt. Mark Lynas håller inte med. Han har uppmätt sitt eget koldioxidfotspår till 2 ton per år, att jämföra med det brittiska genomsnittet på 10 ton.
- Ändå har jag en hög livskvalitet. Det gäller att skapa sig en lokal geografi. Jag gillar till exempel att veta vilka som bor i varje hus när jag tittar uppför gatan jag bor på. Jag kan få hjälp med barnpassning av mina grannar eftersom jag lärt känna dem. Handlar man i en lokal affär i stället för att ta bilen till en köplada får man också tillfälle att småprata och skvallra lite med folk man möter. Och tänk bara på hur mycket bättre hälsa folk skulle må av att cykla mer, säger han.
Skeptikern invänder kanske att den där lokala geografin inte låter särskilt glamourös. I en tid impregnerad av livsstilsreklam och konsumistiskt självförverkligande råder det akut brist på drömmar som inte är oljeskadade. Jag frågar om han funderat på att - som uppföljare till sin aktuella dystopi - skriva en klimatutopi, ett slags klimatrörelsens svar på 1800-talets socialistiska utopier?
- Inte en chans, säger han och skrattar. Folk skulle hata den! Högst fem procent av alla möjliga läsare skulle uppskatta en sådan bok. Jag tror det är farligt för miljövänner att presentera utopier. Min egen, högst privata utopi är att människor ska dansa runt i skogen och vara lyckliga. Men att vara djupekolog är lite grann som att vara katolik: det är något man håller tyst om.