Cirkeln sluter sig, till en nolla. Och en nolla till. Och en nolla till. Och...
Midnatt på digitaluret. Midnatt på mobiltelefonen (jag tror att jag köpte min första för ungefär tio år sedan). Midnatt som råder över flytande kristaller och kretskort, vilka i sina logiska grindars binära tillvaro inte känner några nyanser. Antingen är det dag eller natt; antingen på eller av, ett eller noll, ljus eller mörker, gott eller ont, vän eller fiende, med oss eller mot oss, inne eller ute, fågel eller fisk, halal eller haram, ja eller nej.
Tvärtemot förutsägelserna skedde inga katastrofer vid millennieskiftet på grund av datorer som inte kunde hantera mer än två siffror i årtalet. Man kunde tro att denna icke-händelse skulle ha lärt oss något om hur mycket "experter" som uttalar sig i medierna är värda, men: nej.
Eller hade de rätt? Kanske gick världen i själva verket under och vi lever i en alternativ, aningen mer parodisk, verklighet. En där alla är experter. Där varje nolla uttalar sig inför en publik som kan mätas - och mäts - med hjälp av lagom många andra nollor.
Kanske kom katastrofen med fördröjning. De äggformade nollorna kläcktes och decenniets mest kongeniala symbol, Bush, föddes (born again) i det Äggvita Husets allra mest ovala rum. George dubbel-noll Bush. Agent med rätt att fela; vald med knappt noll rösters majoritet.
Fågel Bush landade i Sverige, Göteborg, i juni 2001. Han stannade bara en dag, men landet har sedan dess inte riktigt varit sig likt. Den lokala vänsterrörelsen självdog.
Den lokala högerrörelsen, som bestod av färre men minst lika stora nollor, överlevde. Åtminstone fram till FRA-lagen och finanskrisen - och Bush var förstås en smula medskyldig till båda.
Till och med Bush själv självdog till slut. Och drog med sig sitt parti i fallet. Saker jämnar ut sig. All den tid jag lagt på att detaljstudera decenniets amerikanska politik på diverse webbsajter känns redan bortkastad på historiens icke källsorterade soptipp. Jag kunde lika gärna ha studerat låt oss säga 1800-talets första decennium. (Och det gjorde jag ju också, i en historisk roman. Men det visade sig omöjligt att inte ge mina svenska krigarkungar drag av Bush Så är man slav under sin samtid.)
Vad skall vi kulturskribenter göra när vi inte längre kan skylla allt på Bush? En av alla dåliga saker med Bush var att han fick sina motståndare att överta sin egen binära logik: en enkel uppdelning i gott och ont, men med omvända förtecken. Det krävs ingen större talang eller kunskap för att kunna uttala sig om politik på sådana grunder.
Varje nolla uttalar sig. Om man kan bli USA:s president utan att egentligen ha några som helst kvalifikationer, då är allt möjligt. Man kan till exempel bli litteraturkritiker utan att vara särskilt intresserad av att läsa böcker. Man kan bli författare utan att kunna skriva. Med mera.
Det finns en annan sida av det. När nollan är normen, då framstår plötsligt allt därutöver som ett remarkabelt fenomen. Har du någon gång läst en bok betraktas du av omgivningen som en bildningsgigant. På det har jag själv byggt min anspråkslösa kultur- och mediekarriär, vilken helt sammanfaller med decenniet. Okej, den har gått upp och ned. Jag har som kritiker kunnat följa bildningens först nedgående och sedan uppgående dagsnotering på den fria opinionsmarknaden
Men saker jämnar ut sig.
Stockholmsbörsen gick på tio år först upp 200 enheter, sedan ned 250 enheter, sedan upp 250 enheter, sedan ned 200 enheter. Varje liten rörelse framstod en kort stund som mycket betydelsefull. Men summan är noll.
Cirkeln sluter sig som en konjunkturcykel. Som ett par parenteser. Bara ett decennium i mängden, men ett sällsynt självcentrerat, ett som skådat i sin high-tech-navel och ätit sig mätt på sin egen långa svans. 00-talet var tiden då folk publicerade sina memoarer i realtid, eftersom de skulle framstå som komplett ointressanta om man dröjde ens ett decennium med dem. Att innan decenniet ens tagit slut tro sig kunna peka ut dess typiska drag är i sig ett exempel på samma närsynthet. Mitt sätt att sätta mig själv i centrum av denna beställda text gör den också tidstypisk.
Här, snarare än där. Nu, snarare än då. Jag, snarare än du. Det fanns en tro på en autentisk nollpunkt i jag-här-och-nu:et. Dess religion predikades av bland andra Sigge Eklund, som först såg ljuset i bloggandet, sedan i Lars Noréns dagbok.
Mer autenticitetskult: innerstaden hade förötts av ironi, och vi sökte oss i stället till den autentiska förorten som vi ville ha autentiskt skildrad av autentiska förortsbor. I Amerika ville man ha en autentisk lantlig amerikan som president. Inte nån tönt som kan svåra ord.
Bland alla märkligheter från Bush-eran är kanske den mest talande en intervju från 2004 där en av presidentens medarbetare avfärdar journalisten Ron Suskind med att sådana som han tillhör "vad vi kallar den verklighetsbaserade gruppen", där man "tror att lösningar framträder ur ert omdömesgilla studium av en urskiljbar verklighet". Men: "Det är inte så världen fungerar längre. Vi är ett imperium nu, och när vi handlar skapar vi vår egen verklighet."
Och under 00-talet var varje människa sitt eget lilla imperium, skapande sig sin egen lilla verklighet utifrån sin egen nollpunkt, sin egen perspektivlöshets origo. Inte sällan med en mer aggressiv än diplomatisk utrikespolitik gentemot andra individer.
En vän frågade: "Kommer det att finnas hopp i din artikel om samtiden?" Jag svarade: "Hopp? Du menar sånt där som Barack Obama talar om? Jag vet inte. Jag har inte skrivit slutet på artikeln än." Och inte heller slutet på decenniet.
Men nåja, inte ens i USA kunde nollan i längden hållas eller Bushreceptet upprepas för evigt.
Så låt oss hoppas - att vi återupptäcker nyanserna. Tillvarons analoga karaktär. Den ogooglade historien.
Låt oss hoppas att vi slutar dividera med nollor. Och att Ground Zero slutligen kommer att bebyggas.