Nu har vi demonstrerat igen här i Berlin. Den 10 september samlades lärare, föräldrar och löst folk på Alexanderplatz och gick till Gendarmenmarkt. Vårt krav var mer bildning i skolsystemet.
Bildning, sa Ellen Key, är det man har kvar när man har glömt allt man fått lära sig. Men det förutsätter en förtrogenhet med kulturen och historien, baskunskaper som de flesta tyskar vill att deras barn ska få.
Det är inte första gången jag demonstrerar under parollen ”mer bildning”. När jag började på Humboldtuniversitetet försökte studenterna (förgäves) stoppa det likformande europeiska högskolesystemet, Bolognareformen. Den gången samlades tusentals vid Röda rådhuset och skanderade: ”Vi vill ha mer bildning!”. Det var lite som i Vreeswijks ”I natt jag drömde”. Jag fick nypa mig i armen.
Smaka på B-ordet. När hörde ni det senast? I Sverige tillhör ”bildning” samma eftersatta grupp som, säg, ”nationalkanon”, ”klassiker”, ”historiemedvetande” eller ”tradition”. Termer för den civilisationsprocess som traderar det förgångna in i nutiden.
För mina studenter var detta helt neutrala begrepp och inga fy-ord. Historiemedvetande är A och O för ett folk som inte vill göra om sina fäders misstag (krig, totalitära system). Tyska klassiker hade de såklart läst i skolan. Nu ville de läsa svensk litteratur. De hade växt upp med Astrid Lindgren, ätit köttbullar med lingon på Ikea och plöjt svenska deckare (som oavsett innehåll saluförs med ensligt belägna röda stugor på omslagen).
Det är ett pinsamt faktum att det finns fler studenter som studerar svenska på den tyska högskolan (närmare 4.000) än det finns skolelever som väljer tyska som B- eller C-språk i vårt land. Inom skandinavistiken, som finns på 13 tyska universitet (och i Wien, Zürich och Basel), är svenska det största ämnet. Men det är en obesvarad kärlek. För trots att Tyskland är Sveriges största handelspartner, så misstror svensken reflexmässigt allt tyskt (utom möjligen den billiga ölen).
Ändå är våra länders historia sammanflätad. Vi kristnades av Ansgar från Bremen, vi reformerades av Martin Luther. Under medeltiden var vi en del av handelsmonopolet Hansan. Det är hjärtskärande att se hur Schwedenpommern, avträtt av Sverige 1815, ännu vårdar minnet av den goda ”svensktiden”. Decennierna kring 1900 räddade sig författare som Strindberg, Ola Hansson och Vilhelm Ekelund till Tyskland undan den svenska inskränktheten. Weimarrepublikens Berlin lockade till sig många som i likhet med Karin Boye ville leva ut sin homosexualitet. Efter kriget fick DDR:s ideologiskt styrda, ”klasslösa” skola stå modell för Stellan Arvidson när han skapade den svenska grundskolan. I dag vimlar Berlin av svenska konstnärer, författare och unga wannabes. Det kommer säkert att på sikt förändra svenskars snorkiga bild av Tyskland.
Tyskarnas beundran för Sverige som jämställdhetens och modernitetens paradis på jorden har liten verklighetskontakt. Men den kan förklaras med utopifaktorn: Sverige uppfattas som ett bättre – och möjligt – Tyskland. Efter tre år i Berlin skulle jag vilja hävda att det förhåller sig tvärtom: Tyskland är i många avseenden, inte minst bildnings- och kulturpolitiskt, ett bättre Sverige. Det är nämligen, håll i er, ett kulturland. Och det handlar inte bara om att Tyskland har 80 offentligt finansierade operahus som spelar 52 veckor om året.
Det är exempelvis otänkbart att en tysk kulturminister hellre skulle vilja heta underhållningsminister med motiveringen att K-ordet ger fel vibbar (invandrarkulturer). Likaledes skulle regeringens senaste kalkoninitiativ på kulturområdet, att långtidssjukskrivna ska röja kring runstenar eller digitalisera ”kulturarvet”, enbart väcka löje.
I Tyskland tar man kultur på största allvar. Tidningarnas kultursektioner är ljusår från våra ”Kultur och nöje”-bilagor. Recensioner och kulturartiklar är långa och genomarbetade, med spartansk bildsättning. Underhållningsindustrin får sitt utrymme på annan plats i tidningen. Man kokar inte killingen i dess moders mjölk, för att citera en regel ur Gamla testamentet.
Och vidare: Tysklands sätt att hantera hela sin historia är exemplariskt. Bara i Berlin finns över dussinet museer och minnesplatser som skildrar Tredje rikets förbrytelser. I teve vittnar varje vecka överlevande från koncentrationsläger och krigsskådeplatser. Också representanter för de i krigets slutskede 14 miljoner fördrivna tysktalande får numera berätta om sina lidanden som barn. Man förstår att nuet inte kan upplevas till fullo utan kunskap om det förgångna.
Den programmatiskt oskyldiga nationen Sverige vill hellre leva tidlöst och strunta i historien så att den inte begraver nuet (Nietzsche). Konsekvensen är förödande. Jämför de två historiska museerna i Berlin och i Stockholm. ”Tysk historia i bilder och vittnesmål” i Berlin behandlar 2 000 år och ”Sveriges historia” i Stockholm presenterar de senaste 1 000 åren.
Båda utställningarna är läckert formgivna och uppbyggda kring symbolladdade föremål. Men i Berlin finns ett vuxentilltal i redogörelsen för historiska fakta, som kompletteras med specialvisningar för skolklasser. Alla uppmanas att själva fundera kring vad den ”tyska identiteten” var och är. I Stockholm skrivs ideologiskt korrekta svar på besökarens näsa. (”De tre rikena styrs av drottning Margareta, medeltidens mäktigaste individ i Norden. Unionen är ett tidstypiskt försök att skapa ordning ur kaos – men det är en ordning på herremännens villkor, inte på folkets.”) Hemsidan erbjuder korta texter med faktafel, och som grädde på moset uppmanas man att klicka på årtal som utlöser twitterlustigheter: ”1361 Slaget om Visby. Aj, aj, aj.”
I tyska tv-debatter talar verkliga experter till punkt. De är inte valda enligt grundkursen i mediedramaturgi (en för, en emot, en skojig). Påfallande är frånvaron av flamsighet, såväl i kultur som i politik, där alla åsikter får komma till tals. Demokratin kräver hela spektret av politiska uppfattningar, det har tyskarna lärt sig den hårda vägen. Det enda som inte tolereras är antisemitism.
Okej. Handen på hjärtat så kan min förälskelse i den tyska offentligheten också ha att göra med att den inte är svensk. Och att tysk feminism av i dag liknar det svenska 70-talets, med dagisutbyggnad och konkreta rättvisefrågor på agendan. Kvinnobilden är seriös, inte vulgär och banaliserad (utom i Bild-Zeitung). Den civiliserade artigheten (ingen du-reform i sikte) fungerar som ett socialt kitt mellan människor med olika bakgrund och olika åldrar. Också femtio- och sextioplussare bemöts som individer, även kvinnor. Det tackar jag i min kvällsbön Angela Merkel för.