Domslutet Jacobellis v. Ohio 1964, där USA:s högsta domstol fastslog att den franska filmen ”Les amants” inte var ”obscen” och därför kunde visas på biograf, är berömt för domaren Potter Stewarts kommentar om att han själv hade svårt att definiera vad som är pornografi – ”but I know it when I see it”.

Formuleringen sammanfattar det svåra och subjektiva i bedömningen av var gränsen går mellan det erotiska och det pornografiska – mellan det konstnärliga uttrycket och det som enbart syftar till att tillfredsställa åskådarens eller läsarens lust.
Ett litterärt verk som i många år fick mig att grubbla över var den där gränsen egentligen går är Ulf Lundells roman ”Saknaden” från 1992.

”Saknaden” handlar om den 42-årige målaren Florian Douhan (namnet!), vars strul med alkohol och kvinnor gör att läsaren gärna ser honom som författarens alter ego – Lundell hade vid denna tid också börjat vara verksam som konstnär. På sin vindlande resa genom ett Sverige som numera leds av Carl Bildt (”denne självgode sprätt”) och där nynazismen visar sitt fula tryne, möter han Maria (”mycket vacker, mörkt halvlångt hår, bruna ögon, fylliga läppar”). Hon lever i ett kärlekslöst äktenskap med den havererade ex-yuppien Göran Kurtén (namnet!) och frigörs emotionellt och sexuellt av den virile konstnären.

Nej, hela den 550 sidor långa boken är förstås inte bara sex. Men i de scener där Florian får av sig jeansen glider romanen in i en språkdräkt som ... alltså, ni som är under arton kan sluta läsa den här artikeln nu.

Det första kärleksmötet mellan Florian och Maria äger rum en bra bit in i boken och är en jämförelsevis sedesam sexskildring. Vid det här laget har de träffats ett par gånger, stämningen har blivit laddad och läsaren förväntar sig förlösning: ”och jag hade tungan inne i henne och hon vred kroppen, höfterna och hon andades häftigt och hon kved och skrek till och hennes safter kom i min mun”. Notera hur Lundells avskalade språk och repetitiva användning av ”och” skapar ett monotont, dunkande flöde i texten, ett slags tunnelseende där rummet, tiden och omständigheterna försvinner och allt som finns är kroppen och njutningen.

Här befinner sig Lundell fortfarande, i mitt tycke, innanför litteraturens råmärken. En författare måste kunna skildra sex, även dess mer handfasta aspekter, utan omsvep. Men redan i nästa kapitel är det dags igen: ”hon tog ut den och slickade runt ollonet, ner längs undersidan och lät först den ena kulan glida in i munnen och sen den andra och sen vandrade hon uppför med tungan igen och min lem var sprängfylld och [...] hon höll om den när jag sprutade in i hennes mun och så förde hon in den igen och sög långsamt och drack säden tills mina knän vek sej”.

Nu börjar det vingla betänkligt nära den där gränsen. Språket ekar tomt, som i en ensam sexfantasi, upplyst av ett kallt sken. Huvudpersonen gör ingenting, han bara betraktar med reptilhjärnan. Att Lundell i ”Saknaden” tappar greppet om sina sexskildringar och låter begäret erövra det litterära uttrycket märks dels av scenernas onödighet (läsaren har vid det här laget förstått att Florian och Maria har ett härligt samliv och behöver knappast fler exempel), dels av deras variationsrikedom. Det är typiskt för pornografen att ständigt leta efter nya vinklar, ställningar, kroppsöppningar, på jakt efter ny stimulans. Samlagen i boken fyller till slut ingen annan funktion än den rent gratifierande. Vi vill se mer.

Och det får vi. En bunt sidor senare kommer en mer kortfattad sexscen (”vi knullade oss svettiga och hon masserade min pung”), som en andningspaus innan Lundell tar steget ut och begår något i svensk litteraturhistoria så ovanligt som en utförlig analsexskildring (”jag drev den in i henne in i henne och hon stönade ner i kuddarna och mötte mig med stjärten”), för att sedan avsluta med ett slags mjukfetischistisk bondagescen: ”Maria väntade på mej i långa svarta strumpor och svarta skor med höga klackar och svarta handskar [...] i ena handen höll hon fyra tampar vitt bomullsrep.”

När jag tittar i arkiven förvånas jag över hur erotiken i romanen inte tycks ha väckt någon uppmärksamhet. DN:s Torkel Rasmusson avfärdade visserligen romanen som pladdrig och schablonmässig men kommenterar inte ens sexet. Lundell var vid denna tidpunkt fortfarande en upphöjd författare och en svensk nationalklenod, som 1994 vann Stockholms stads Bellmanpris.

Problemen kom först senare. Hans nästa utgivna bok, samlingsboken ”Notbok. Ulf Lundell. Best of”, som kom 1998, sågades i DN av Karolina Ramqvist med formuleringen att hans fans inte behövde ha den att ”masturbera över”. Som svar på recensionen skickade Lundell ett beryktat hatbrev med sexistiska övertoner och så var fittstims­debatten i gång. 1999 kom romanen ”Friheten”, som fick Ulrika Milles och Moa Matthis att angripa Lundells kvinnosyn. Och romanen ”Värmen” från 2005 var full av attacker på den unga generationen feminister, ”alla Linnor, Belindor och Lindor”, och attackerade ”tristfittorna” i allmänhet.

Intressant nog används ordet ”fitta” aldrig i ”Saknaden”, som är skriven innan Ulf Lundells relation till kvinnor och sexualitet börjat undergräva hans position i svensk litteratur. I stället benämns könen ”lem” och ”sköte” i scener som är fria från ilska och revanschism, konsekvens och moral – vilket paradoxalt nog förstärker deras pornograficitet – som en sista ljum fläkt från 67-generationens sex­liberalism.

Vem är då Maria? Författaren ger själv en religiös och nationalistisk tolkning av figuren i sin live­skiva ”Maria kom tillbaka” från 1993. Innan låten ”Laglös” spelas hissas svenska flaggan på scen. Till den jublande publiken säger Lundell att flaggans färger är gula och blå ”för att det är Jungfru Marias färger” och förklarar att ”det var därför kvinnan hette Maria i min senaste bok! Hon var Sverige!” Tanken svindlar. Är det Sverige som Lundell, i Florian Douhans gestalt, älskar med i ”Saknaden”, i kärleksmöten på Gotland, i Jämtlandsfjällen, i Gamla stan?Är det landet han förför och pene­trerar? Folket? Mig?

”Saknaden” kan i så fall läsas som ett klimax på Lundells balansgång längs den vassa eggen mellan nationalromantik och nationalpornografi. Och jag måste ändå fråga: Kan en sådan översvallande, omättlig kärlek till ett land någonsin fullt ut besvaras?

Och är kärlek rätta ordet?