Jag ser på twitter att Maria Sveland blir hånad för att hon i en text om att bli politiskt deprimerad (9/2) jämför dagens europeiska samhällsklimat med 1930-talets: den djupa ekonomiska krisen, rasismen, nationer på randen till konkurs.
Det mörka och turbulenta 30-talet gav oss också Sveriges unika statarromaner av författare som Moa Martinson och Ivar Lo-Johansson, och som ett tidens tecken är det en genre som känns lätt att använda igen. Thomas Bannerheds succédebut ”Korparna” från förra året går att läsa som en modern statarskildring, och i sin recension (31/1) av Eija Hetekivi Olssons debutroman ”Ingenbarnsland” kallar Malin Ullgren den för en statarroman för vår tid.
Mäh, är det inte väl musealt, en tvångsrekrytering av det nyskrivna?
Jag läser om första delen i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska svit, ”Analfabeten” från 1951, som handlar om femtonåriga Ivar på väg ut i livet på 20-talet, omgiven av föräldrarnas vissnande drömmar. Deras livsmål – ett jordbruksegnahem efter trälandet som statare – infriade inte längtan efter oberoende. De blir skuldsatta på egen mark där åkrarna är små som bersåer, omgivna av sten och sly, där man inte kan överleva utan andra arbeten också.
Miira i ”Ingenbarnsland” lever i 80-talets miljonprogram utanför Göteborg, och hennes finskfödda föräldrar är inte livegna som Ivars. Men de betalar likt dem sina liv med sina kroppar, som är deras enda kapital. När pappan blir fastighetsskötare och familjen får en ny, ännu mindre lägenhet och Miira börjar trappstäda, är de fast i ett beroende som har feodala drag.
Båda författarna berättar om förlusterna som ett fattigt liv utan större möjligheter att ta sig ur det innebär. Mest handlar det om självkänsla, den som Miira slåss för att behålla, med både Pippi Långstrump och Lisbeth Salander som skyddsänglar, och som Ivar ser sin mamma erövra först sent efter ett helt liv som slav.
Men också om språk. Den som lyder order tänker inte fritt, för då blir allt svårare. Ivar Lo-Johanssons gestalter pratar korthugget och trankilt frågande, enda självständigheten göms i det som liknar en sarkasm. Hetekivi Olsson använder ett språkregister som är brett och kroppsligt, Miiras föräldrar fnyser ”höh” eller ”no höh” och i det ryms insikten om vad som är möjligt att prata om.
Men allra mest handlar det om att överleva, ta sig därifrån. Den litterära fattigdomsskildringen, förortsromanen, statarromanen, handlar om priset för att några ska lyckas i en värld där barn lever extremt farligt. Miira har inga syskon, men ser ”hittebarn” och ”ungpundare” leka med döden. Ivar har en frånvarande äldre bror och en trasig familjehistoria full av tidigt döda, skadade och sjuka barn. ”Det kan se ut som en tablå över en degenererad släkt. Men jag tror inte den var det. Den stora sjunkprocenten beror helt enkelt på att man på grund av fattigdom inte hade tid att vakta barnen, när de var små.”
Det är evolutionens lag längst ner i klassamhället: sjunkprocenten.