Jag är troende och står för det.
Troende inte på Gud eller Bibelns ord. Inte troende på att Jesus är vår frälsare för att han lät sig torteras och avrättas för att förlösa våra synder.
Men jag tror på fiktionens kraft att fånga upp våra ständigt irrande medvetanden och göra oss till de tänkande varelser vi smickrar oss om att vara men alltför sällan är.
Berättelsen om Jesus lidande och död på korset är en berättelse som i två tusen år har spelat – och fortfarande spelar – alltför stor roll för alltför många människor och historiska avgöranden för att spydigt, punkt slut, avfärdas som en omfattande, hjärntvättande lögn.
Naturligtvis är det lätt att förstå de krassa kritiker som vräker förnuft och vetenskapliga rön över gudsfolket. De har lika rätt som nykterhetsförbunden som vill varna oss för att dricka alkohol eller nioåringarna i showpubliken som hojtar att trollkarlen har gömt kaninen i ärmen. Självklart har alla dessa ivrare helt rätt, men vi vill ändå helst be dem hålla käften och låta oss få ha våra pubkvällar och illusioner i fred.
Om man lyssnar på vetenskapen så står det klart att apostlarnas skildringar av Jesus lidande och död nog inte är särskilt korrekta. Minst sagt. Få två tusen år gamla vittnesbörd är särskilt korrekta. Den källkritiska analysen av skeendet i Jerusalem kring trettiotalet fördunklas dessutom av det faktum att det är frågan om andra- och tredjehandskällor filtrerade genom aggressivt ideologiska sentiment.
Men vilken berättelse det är. Avhängig en universell och mycket gammal mytologi av lidande, död och återuppståndelse men ändå lokaliserad och helt unik i detaljerna. Näst intill formfulländad i sina tydliga bilder, men ändå i kärnan så abstrakt, mysteriös och öppen för individuell tolkning.
Möjligen är det just därför den har överlevt och vuxit till en världsreligion med tusen och en mer eller mindre märkliga avknoppningar. Hade det varit frågan om ett enkelt budskap utan möjlighet att missförstå, så hade maskinen hackat och stått stilla på bara några år. Nu kan vi i stället se tillbaka på en framgångsrik tillverkningsindustri med oändliga spinoffprodukter och mängder av arbetstillfällen.
Äran tillkommer de pressekreterare vi kallar Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Tänk om vi bara haft en enda, auktoritativ evangelist. En hel del av spänningen hade försvunnit ur berättelsen då. Nu har vi fyra temperament, fyra olika texter om samma sak som inbördes käbblar om vad som är viktigast, vad som egentligen hände och varför.
Det femte hjulet under vagnen är de historiska fakta, som alltså nog så ofta styr åt motsatt håll.
Det mesta i passionsberättelsen kan förstås demonteras, stort som smått. Evangelisterna är till exempel oense om på vilken dag korsfästelsen skedde, men kommer i alla fall överens om att det var under påskfesten. Detta ifrågasätts av historien, eftersom några rättegångar absolut inte tilläts bryta den judiska högtiden.
Ibland finns paradoxerna till och med inom samma text. Markus vet således att rapportera om hur de tre kvinnorna vid graven blev så skrämda av det de såg, att de sprang därifrån och ”sade ingenting till någon”. Så slutar Markusevangeliet ganska abrupt med de springande vittnena. Senare har någon tillagt det så kallade oäkta Markusslutet, verserna 9–20, för att rädda hem poängerna.
Man kan med fördel läsa de fyra skildringarna av passionsdramat som fyra olika sätt att inleda den stora Planen att för det första etablera Jesus som Messias och för det andra sprida hans ord över jorden. Man får tänka på att Jesus vid tiden för sin död med sannolikhet var just så föraktad som han ville bli. Hans forna fans såg en dömd och skitig brottsling som förlorat kampen om makten, och det fanns gott om and-ra profeter att vända sig till.
Så de fyra evangelisternas uppdrag blir att visa hur lidandet och döden faktiskt var ett självändamål. Evangelierna är i allmänhet fulla av uppfyllda profetior som skall visa att Jesus faktiskt är Messias. I dag kan vi sitta och häpna över hur väl Jesus handlingar överensstämmer med det som spås i Gamla testamentet. Men varenda frilansande profet på den tiden hade GT i bakfickan och visste precis vilka tecken som måste uppfyllas.
Passionsberättelsen koncentrerar sig härvid framför allt på att ta Jesaja på orden. Jesaja, som ju talar om Herrens återkomst i form av en tjänare som skall bli fängslad, plågad och dömd för våra brott. Och det är just här som en av grundstenarna i berättelsen ligger. 700 år före Golgata låter Jesaja Herrens tjänare uttrycka sin fullständiga tillit för sin uppdragsgivare:
”När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. Han som skaffar mig rätt är nära.”
Men det är inte en man med ett ansikte hårt som flinta vi ser ensam i Getsemanes trädgård bedjande att få slippa. Det är inte en man som är säker på att inte bli sviken som (i alla fall hos Matteus och Lukas) på korset konstaterar att han blivit övergiven. I denna oförmåga att följa manus till slut, ligger passionsberättelsens storhet. Det insåg tydligen evangelisterna också.
Denna förnedring, dessa sår och smärtor, driver hur som helst i dag otaliga människor in i hänryckning och fröjd. Kristendomen har blivit den enda nu levande världsreligionen att helga människooffer.
Efter det dramatiska crescendot med förmörkad himmel över Jerusalem och templets förlåt som slits i bitar, blir uppståndelsen något av en antiklimax.
Nu tar pressekreterarnas arbete vid medan ämbetsmännen skickas ut att upprätta lokalkontor. Nu börjar det tunga arbetet med att redigera och renskriva en religion.