Dagboken låg tillsammans med ett urblekt och omsorgsfullt ihopvikt spädbarnslinne.
Detta är en dagbok skriven av vår mor och svärmor Zofia Radzinowicz. Vi kallar den ”Fem dagar”. Vi hittade manuskriptet i en byrålåda efter hennes död 2007. Det låg tillsammans med ett urblekt och omsorgsfullt hopvikt spädbarnslinne. Dagboken var väl gömd bland andra till synes oviktiga papper. Zofia hade inte berättat för någon om dagboken, vilket inte var förvånande eftersom hon sällan talade om minnena från krigsåren.
Hon började berätta för första gången i slutet på 1990-talet när hon lät sig intervjuas för Shoah Foundation-projektet, initierat av Steven Spielberg. Tack vare detta har familjen fått veta hur hon och hennes man Anatol hade det under krigsåren, som de genomlevde i Bialystokgettot, nära den polsk-ryska gränsen. Det är dock först genom Zofias dagbok som vidden av det hon upplevt avslöjats. Dagboken består av kaotiskt nedskrivna tankar, oredigerat och i realtid. Dessa sidor täcker fem lösryckta dagar i april och maj 1944.
Här är bakgrunden. Lodz den 1 september 1939. Tyskarna har just gått till anfall mot Polen. Det unga nygifta paret Zofia och Anatol Radzinowicz bestämmer sig för att fly österut mot den ryska gränsen. Deras familjer väljer att stanna kvar – Anatols mor, Zofias föräldrar, bror och syster. Vägarna österut är fulla av flyende människor. Zofia och Anatol når Bialystok, en mellanstor stad alldeles vid gränsen. De känner sig säkrare här. Mer är hälften av befolkningen på 100.000 var före kriget av judisk härkomst. Det är en dynamisk stad med en stor textilindustri, ett rikt kulturliv och en etnisk mångfald.
Tyskarna intar Bialystok i september 1939 men lämnar samma månad över staden till Sovjetunionen som en del av Molotov–Ribbentrop-pakten. I juni 1941 ockuperar den tyska armén på nytt staden och alla judar placeras i ett getto. Bland dem Zofia och Anatol. De lyckas överleva tack vare att den tysktalande och välutbildade Anatol får arbete på ett tyskt företag. Men situationen ändras 1943. Gettot börjar utrymmas. Cirka 10.000 människor sänds till utrotningslägret i Treblinka. Den tyska ägaren varnar Anatol för att gettot kommer att likvideras. Anatol och Zofia går omedelbart under jorden. Den 16 augusti startar ett väpnat uppror rum som krossas. Cirka 30.000 människor sänds till Treblinka, Majdanek och Auschwitz. Inom loppet av några dagar inleder Gestapo likvideringen av Bialystokgettot.
Zofia och Anatol har tur. De tas om hand av Ludmila Baginska, en polsk änka med två unga söner. Hon gömmer dem på vinden i huset där hon bor i den ”ariska” delen av Bialystok. Zofia och Anatol är unga och utrustade med en stark livsvilja. Men lyckligt blir det inte.
En kort tid senare föds en son, Jerzyk, som Zofia tillfälligt lämnas till en ung polsk kvinna för att öka barnets chanser att överleva. För att vilseleda tyskarna döps pojken efter kvinnan. Jerzyk dör snart därefter, av allt att döma av undernäring. När Zofia börjar skriva dagboken den 23 april 1944 vet hon ännu inte om pojkens död. Inte förrän den 27 maj, så som hon skriver.
Orsaken till att hon först börjar skriva ned sina tankar är hennes man försvinnande. Anatol (kallad med smeknamnet Tolek) lämnar gömstället en kväll för att leta efter mat och återvänder inte, inte heller kvällen därpå. Zofia tror att Anatol gripits av Gestapo, vilket också stämmer, och att hon aldrig mer ska få se honom. Anatol överlever men det vet hon ännu inte. Zofias sorg är så gränslös att skrivandet blir det enda möjliga sättet att hantera den.
Zofias och Anatols familjer dog i koncentrations- och förintelselägren. Själva höll de ut på olika gömställen till den 27 juli 1944 då Röda Armén befriade Bialystok. Efter kriget återvände de till Lodz och fick två döttrar – Joanna och den två år yngre Malgorzata. Anatol, som före kriget studerade arkitektur vid det tyska universitetet i Prag, inledde en yrkeskarriär som en av Polens främsta filmscenografer och Zofia arbetade som ansvarig för teatersektionen inom kulturförvaltningen i bådas födelsestad Lodz.
De levde ett gott och intressant liv, och var en del av den assimilerade och sekulära polsk-judiska intelligentian. 1969 tvingades hela familjen att lämna Polen på grund av en antisemitisk kampanj. De emigrerade tillsammans med nästan hela den judiska folkspillran som blivit kvar efter kriget. Polen förlorade därigenom många framstående vetenskapsmän, kulturpersonligheter, artister, författare och intellektuella. De kom andra länder till godo, däribland Israel, USA, Kanada, Australien, Danmark och Sverige.