Självlysande
juli Pappersväggar, genomlysta
i det skoningslösa
solskenet

av nylon

Egendom
är de dödas
sopor

Önskar jag mest
av allt: En bästa kompis
skriver en pojke
i en bok, i en annan
stad Han vet
inte Fred på jorden
måste man skriva

Han är en hållplats, skärvor
av repigt glas Han hittar
sig inte Långt borta, i en annan stad
vacklar en kropp, och letar
också, efter sitt liv Det var
om att låta det röra vid
det … ändlösa … förmiddagsljuset
är stilla som marmor, sparvsvärmar
klättrar i ett stålnät, små ludna
möss, grå materia, hjärnceller, de virvlar ut

i testbildsdammet, ur högtalare
kvittrar
modemet

Nyckeln ligger under krukan
på baksidan

Han läser om en av koderna, Lucifer,
som användes på nätet Han springer
längre och längre ut, utan
att röra sig
Han vill ju
försvinna Han läser
om de nya koderna, med öppna
nycklar
Kvantnycklar Kroppar hasar
i sanden, framför
muren Breda läppar
säras, tomma, och säger
hans namn, och sjunker
in i murens material av åldrad
kod, föråldrade
nycklar, och utplånas,
vålnader,
de sparas,

framträder
på nytt,

butiksskyltar
flimrar
i sommarkvällen,

spruckna
amforor,

stämpeln
sattes mot metallstyckets
övre sida, och präglingen skedde med
ett hammarslag –

Första gången polisen tar honom
är han vuxen, han
skriker
fuck the law

Smärtreaktionerna flyttar
sig framför de spruckna
cementväggarna

Då finns det ingen
första gång Musklerna är uppträdda
på linjer, och på
sugrör, och är fulla
av trötthet, skador, och koncentrisk
smärta, sång, och de rör
sig, och rörs, i pavlovsk
utvidgning, som töjs
ut, hud, den arbetar,
med skönhet, släthet,
lag, med eld, den brinner Han är
solfläckar i ögonen Han faller ihop
i den heta
askan Grå moln bolmar
mellan husen Djuret

utvecklas från ett flockdjur
som vargar och råttor
till ett djur
som eldar, som getingar,
termiter, korall …