Bland det mer intressanta med övernaturliga inslag i litteraturen är vilka miljöer författaren väljer. Vad är det vi tycker är riktigt otäckt? Det växlar förstås under historiens gång.
Själv är jag mycket förtjust i en gammal science fictionskräcknovell om världens största dator. Jag har glömt vad novellen heter, men forskarna är omåttligt stolta över sitt verk, och slår på datorn för första gången under pompa och ståt. Någon har fått äran att ställa den första stora frågan, han (det här är femtio- eller sextiotal, tror jag, så klart att det är en han!) harklar sig och frågar sedan: ”Finns Gud?” Datorn svarar: ”Ja, nu.”
Alla forskarna ser på varandra och inser vilka katastrofala konsekvenser som kan komma av detta, och en av dem rör sig hastigt mot avstängningsknappen. Varpå en blixt förgör honom innan han hinner fram.
Rolig idé, eller hur? På den tiden var tekniken diffus och full av möjligheter, och delvis är den förstås det fortfarande. Men det är sällan tekniken hamnar i skräcklitteraturen. Oftast dominerar naturen och det förflutna, mörka skuggor och människans ensamhet. Det behöver inte nödvändigtvis vara ondska, det räcker med att det är okänt och skrämmande.
Självklart, förstås. Det är nedärvd skräck som skräcken förmedlar, rädslan när något plötsligt rör sig som kan visa sig vara farligt. Även om det inte är det mest troliga nuförtiden.
Men det intressanta är att skräcklitteraturen plötsligt ökar i omfattning just nu. Ökar behovet av fiktiv skräck efter en snabb samhällsomvandling? Så var det på 1800-talet, efter industrialiseringen. Är det samma sak för oss, nu när lugnet börjar återvända efter den stora datoriseringen?