Biblioteksböckernas doft och vad ska man läsa av Paul Auster?
Biblioteksbokens distinkta doft
Hur kommer det sig att det doftar så hemtrevligt om äldre biblioteksböcker? Och vad är det för en doft, egentligen? Mögel? Damm?
Petter L
Få saker har en sån distinkt men ändå svårfångad doft som äldre biblioteksböcker. De luktar liksom syrligt av ättika och gammal långkalsong, och det underliga är att så många tycker om det. Så mycket att det till och med gjorts en parfym med namnet ”In the Library” för den som vill gå genom världen och osa gammal bok.
Egentligen är det inte så konstigt att en viss lukt uppstår. Böckerna har tummats av ett hisnande antal läsarhänder, de har skumpat runt världen i malätna koffertar, de har långsamt jäst till sig på folkhemska köksbord i ångorna från fläsk, matbröd och korv. ”Åh”, tänker man när man sticker näsan i dem och sniffar, ”jag blev just upphånglad av farfar.”
Men kan det också vara så att de gamla böckerna är mer aromatiska i sig själva? Jag rådfrågade Janis Kreslins, 1:e bibliotekarie vid Kungliga bibliotekets forskningsavdelning: ”Gamla böcker är ju 100 % Kravmärkta” svarar han. ”De är sydda i stället för limmade, deras skinn är som ett par riktigt vassa Texas-stövlar. Hur luktar det hos en äkta skomakare? Ganska hänförande.” Men nya biblioteksböcker luktar sällan hänförande. Bilderböckerna är allra värst, de stinker inte sällan spya. Möjligen kan det spåras till bilderbokens grälla bläckfärger, men troligare är att skulden ligger hos den kroppsvätskesprutande läsarskaran.
Paul Auster för nybörjare
Min pojkvän mobbar mig för att jag aldrig läst något av hans favoritförfattare Paul Auster. ”Det är allmänbildning”, säger han. Men var ska jag börja? Auster har ju skrivit så fruktansvärt mycket.
Rådvill
Låt mig gissa. Din pojkvän är i trettionioårsåldern, har lågmäld flintskalle och lite för tajta konserttröjor från nittiotalet? Kylen full av Brooklyn Lager? Säger saker som ”Siri Hustvedt är bara en blek kopia av sin man” medan han kliar sig på pungen med sin Iphone? Dessa ljushyllta pojkgubbar med Cinemateket-kort är Paul Austers svurna svenska fotsoldater. Låt dig inte skrämmas, de menar inget illa. Paul Auster var deras första litterära bromance, nu har de svårt att gå vidare. Ska man vara riktigt elak kan man säga att Paul Auster är finkultur för dem som inte riktigt gillar finkultur, ungefär som rockbandet Kent är indiepop för dem som inte förstår sig på indiepop.
Men precis som Kent har klämt ur sig några fantastiska refränger har Auster faktiskt gjort en del riktigt bra böcker. Jag skulle – snarare än att slentriantipsa om den söndertjatade New York-trilogin – rekommendera ”Månpalatset” (1989), en oavlåtligt spännande roman fullknökad av Austerska stilgrepp och teman, där hans berättarskicklighet verkligen kommer till sin rätt. Läs den, och säg sen åt din pojkvän att börja köpa konserttröjor i storlek large.