Jenny Lindh är bibliotekarie på Bibliotek Plattan i Kulturhuset, Stockholm. Mejla dina frågor till Jenny: litteratur@dn.se
Hej bibliotekarien, jag har precis blivit lämnad av min kille och är jätteledsen. Finns det något jag kan läsa för att må bättre?
”Anna”
Som latinet säger: In litteris consolatio, i böckerna har jag min tröst.
Jag önskar att jag hade förstått det, det där året efter mitt livs värsta dumpning. Det år jag tillbringade fossilerad i min skabbiga tv-soffa med händerna krökta som klor runt mobilen, avtryckarfingret ständigt sysselsatt med hämndlystna sms. Det år jag skrev hundratals mejl på dejtingsajter, och fick särskrivna avvisanden tillbaka. Jag grät, jag förbannade. Och blev kär i varenda en.
Hoppas du masar dig till bokhyllan i stället. Du verkar ju redan ha insett att böcker, till skillnad från nätdejting, faktiskt är tröst. Och trösterikast av allt är böcker om avgrundsdjup misär.
Nej, det är inte så konstigt som det låter. När en kvinna känner sig ful, vad gör hon? Tar en fika med sin finniga väninna. På samma sätt är det med litteraturen, det finns alltid någon eländig typ som har det värre än du. Tänk bara på Euripides Medea, eller Stig Saeterbakkens kärleksdesperado Aksel i romanen ”Lämna mig inte”. Raskolnikov naturligtvis, eller den stackars, stackars Anne Frank. Och glöm inte Cormac McCarthy. Vad är väl din ödsliga, kalla dubbelsäng mot atomvintern i ”The road”? Du lär knappast frysa ihjäl, som hon med svavelstickorna.
Okej, tröst kan komma ur annan läsning också. En av de där miserabla soffdagarna tog datorbatteriet slut och jag petade irriterad fram en bok som legat och skavt mot axeln i några månader. Boken råkade vara poeten Wislawa Szymborskas ”Utopia”, som jag håglöst bläddrade i tills jag fastnade på sidan 55, där dikten ”Jag tackar” stod. Lättnaden jag upplevde var ögonblicklig. Där, i trettiosju glasklara rader, förklarade den knastertorrt hyperintelligenta Szymborska att trösten inte finns hos dem man älskat, utan hos alla dem man inte älskat. Hon tackar dem och säger: ”De vet inte själva hur mycket de bär i sina tomma händer.” Genialiskt. Jag smällde ihop boken, stoppade avtryckarfingret i fickan och steg upp.