”Kyrkan räddade bara ’rätt’ judebarn”, skriver DN 27/8 på sin förs-tasida med anledning av ett långt utdrag på kultursidorna ur Elisabeth Åsbrinks nyutkomna bok ”Och i Wienerwald står träden kvar”. I ingressen heter det: ”Den svenska statskyrkan ville gärna rädda judar undan förföljelserna i 30-talets Europa. Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet, inte så mycket till liv som till kristendom.” Rubriken är ”Barnen som var räddning värda”.
Vi vill bemöta dessa påståenden.
Den unge judiske Otto U kom i februari 1939 till Sverige med en barntransport arrangerad av Svenska Israelsmissionen i Wien och blev senare vän med Ingvar Kamprad. Åsbrinks bok bygger på 500 kärleksfulla brev till Otto från föräldrarna, innan de dog i nazisternas läger. Det var en fasansfull och för Sverige också skamlig tid som det är viktigt och nödvändigt att granska och påminna om. Men av ett angeläget, tragiskt dokument om en ung flykting drar författaren långtgående spekulativa slutsatser om dem som räddade hans liv.
Att ”samla själar” till kristendomen med dopet som villkor för att förföljda skulle räddas undan nazismen var helt främmande för hjälparbetarna i Wien. Åsbrink blandar fakta med fiktion i en så negativ bild som möjligt av dem. De tillvitas en syn på judendom och kristendom som de inte hade. Deras motiv för att rädda liv förvrängs.
Ledare för arbetet i Wien var den svenske prästen Göte Hedenquist, vår far. Församlingen bestod i huvudsak av kristna av judisk börd, som kommit till Wien från Tyskland efter Hitlers maktövertagande och ökande judeförföljelser. De var alltså redan ”omvända”. När Österrike annekterades 1938 utökades församlingen med wienare som utestängts från sina kristna kyrkor och församlingar. Efter kristallnattens bränder av synagogor kom även mosaiska bekännare.
Läget förvärrades snabbt. På alla sätt försökte man hjälpa dessa människor. Man samarbetade med den judiska utvandringsbyrån så länge det var möjligt. 1940 ströps alla möjligheter att utvandra. Då hade drygt 3 000 kristna, mosaiska bekännare och konfessionslösa räddats till andra länder. Föräldrar som inte kunde komma i väg försökte ändå rädda sina barn. Några transporter där såväl döpta som odöpta barn ingick ordnades till andra länder, bland annat Sverige.
Åsbrinks research är ambitiös men ensidigt färgad. Hon ser bara det som passar hennes egna slutsatser. Bland källor uppger hon Hedenquists egen bok, ”Undan förintelsen” (Verbum 1983), men återger inte det som motsäger hennes teser. Han skriver bland annat:
”Vi gjorde aldrig någon skillnad på judar och icke-judar i vår församling i Seegasse. Småningom blev dock Seegasse huvudsakligen en gemenskap mellan evangeliskt kristna av judisk börd. Men ganska många judar av mosaisk bekännelse eller ’konfessionslösa’ fann vägen till oss” (s 60). Vidare: ”Något jag lärde mig i Seegasse var att aldrig på något sätt pressa våra gudstjänstbesökare att överge sin judiska tro, om de hade någon sådan. Jag förstod att hänsynen till föräldrarna måste respekteras bland ungdomarna och att ej den yttre nöden som kanske drev dem till oss skulle få bli orsaken till att man svek sin religiösa tro. Jag brukade säga till dem ibland att jag inte ville eller kunde omvända dem till kristendomen i en tid då många kristna kyrkor och deras medlemmar inte visade sina bästa sidor utan ofta uppträdde antisemitiskt” (s 63).
Den som nazisterna klassat som jude måste för att få lämna Nazi-Tyskland uppvisa en inbjudan med uppehållsgaranti från inreselandet. Hedenquist reste till olika länder för att utverka sådana papper. I Sverige var motståndet mot flyktingar stort. Hitler både fruktades och beundrades. Regering, myndigheter, även kyrkan, ville ogärna stöta sig med honom och riskera den svenska neutraliteten. Pastor Birger Pernow fick tillstånd för drygt 100 barn att komma hit, däribland Otto U. Men att placera barnen var mycket svårt. Pernow skriver: ”Vi var infamt påpassade av hemmanazisterna.”
Myndigheterna i Wien kunde när som helst dra tillbaka barnens utresetillstånd. Detta är delvis bakgrund till breven mellan Pernow och Hedenquist, som Åsbrink citerar.
För barnens skull undvek Pernow medierna. Det skrevs ändå. En kvällstidning fejkade en intervju med Pernow, som fick hatbrev, bland annat med ett nerblodat foto av honom själv med underskrift ”Judebarnsimportören Pernow”. Inga urval av barn utifrån om de var döpta eller inte gjordes på Seegasse. En person av judisk börd var för nazisterna ändå alltid jude.
Nazi-Tysklands kyrkor förträngde/bortförklarade att Jesus var jude. Men på Seegasse aktades judendomen, Jesu religion, förstärkt av det institut för judisk forskning och litteratur med föreläsningar och samtal mellan judar och kristna, som låg i huset. Föreståndaren Hans Kosmala hade flytt till Wien när det ursprungliga i Leipzig bränts ner av nazisterna. Kosmala och Hedenquist gav ut tidskriften Aus zwei Welten (Ur två världar) där representanter för både judendom och kristendom medverkade. Nazisterna ansåg den projudisk och beslagtog den efter några nummer. Kosmala flydde med sin familj till England.
Efter kriget togs dialogtankarna upp igen. Diakonissan Greta Andrén, medarbetare på Seegasse, Kosmala och Hedenquist tog initiativ till Svenska teologiska institutet i Jerusalem, som med israeliska rege-ringens tillstånd öppnades 1959. Där möts alltjämt företrädare för olika religioner i samtal och kunskap om varandras tro. Hedenquist kom att ägna hela sitt liv åt att närma kristendomen och judendomen till varand-ra (se alla hans böcker på Libris).
En korrekt beskrivning av Hedenquists insatser i Wien under nazi-tiden måste ges utifrån hans hela livsverk, inte utifrån ett begränsat och ensidigt urval dokument.
Läs Elisabeth Åsbrinks svar här.