Fråga: Tack för en underbar spalt! Men en bekännelse: Jag är förlorad i chick-lit-träsket, men är inte redo för CLA (chick lit anonymus) utan vill fortsätta in i den rosa dimman. Vill dock försöka upprätthålla min fasad av kulturell bildning. Därför är min fråga till dig, o allvisa bibliotekarie: Var hittar jag den smaskiga kärleksboken som ser ut att vara skriven av Kafka, men mellan sina pärmar gömmer mörka män med grop i hakan som med sina starka armar sveper iväg den sköna, men självständiga, kvinnan?

Maria

Svar: Bästa Maria. Tack själv för din fråga, så välformulerad att den direkt avfärdar en fördom: att läsning av så kallad populärlitteratur gör en korkad. Ditt beslut att fortsätta hetsäta sockrad romantik i en bokvärld full av manligt myndiga smakdomare – den typ som drabbas av akut håravfall vid blotta åsynen av ordet ”läppstift” i prosa – tyder på ryggrad.

Typiskt kvinnliga genrer har alltid hamnat långt ner på den litterära statusstegen. Under artonhundratalets början ansågs faktiskt romanen vara en kvinnlig litteraturform i sig, enklare och mer känslostinn än den mer avancerade lyriken och essän, och potentiellt förgörande i sin förtrollande fiktion. Gustave Flauberts klassiker ”Madame Bovary” skildrar just detta, hur den sysslolösa borgarfrun Emma förlorar sig i kärleksromaners förljugna eskapism och på grund av dem dör en sorglig arsenikdöd.

Sedan dess har romantikböcker levt ett rikt liv vid sidan av den ”vanliga” litteraturen, lästa, älskade – men ständigt bort­fnysta. ”Tantsnusk!” brölade Jan Myrdal och syftade på 1980-talets flärdromaner av Sidney Sheldon och Shirley Conran. ”Ytlig konsumism!” mässar vi robotlikt i dagens bokhandel framför den glittriga hyllraden med chick-lit.

Och varför skriver jag det här? För att jag ber dig fundera över om du ens VILL dölja din lust till de glamourösa grovhånglens prosa. Du är för jösse namn inte Emma Bovary, du är bara såld på breda bringor.

Kanske blir slutsatsen att din finlitterära fasad är värd att upprätthålla. Har du lurat en hel värld att du får hårda bröstvårtor av Willy Kyrklund är sanningen allt för kostsam att röja, varpå du måste bejaka ditt janusansikte och läsa böcker som förenar såväl stereotyp heterosexuell romantik som högkaratigt kulturellt kapital. Du ska då omedelbart införskaffa ”Lily Dahls förtrollning”, Siri Hustvedts drömska berättelse om en ung servitris som svärmar för en farlig tavelmålarhunk, frustande av animal magnetism. Därefter kan du övergå till Milan Kunderas ”Varats olidliga lätthet”, en svettig klassiker i avdelningen kanoniserat konstnärsstånkande. Lägg till Sigrid Combüchens prisade damroman ”Spill” som utöver att vara obehagligt välskriven också innehåller en av svensk litteraturs finaste sexscener (s 329–337), och du har tre högbrynta bokvänner som ditt skenväsen kan leva länge på.

Men – och det skall sägas – du är långt ifrån ensam. Behovet av att dölja lågstatusläsning är så stort att man numera kan köpa fejkade omslag för att maskera skämmiga böcker, utbudet på nätet spänner från avancerat fuskiga vetenskapstitlar till självironier som basunerar ”This is NOT a trashy vampire novel”.

Och apropå ironi berättade en bekant hur han under en tågresa nyligen hamnat mitt emot en väldressad mediaman, vars reselektyr överraskande bestod av smaskboken ”Hollywoodfruar”. Åtminstone såg det så ut. För plötsligt krängde tåget till, boken drattade i golvet, och ur omslaget rullade – James Joyces ”Ulysses”. Vi läsare har onekligen många rädslor, och för vissa är den största rädslan av dem alla att verka pretentiös.