Staten som skickade upp den första människan i rymden var ur stånd att hålla befolkningen med konsumtionsvaror ens av det oumbärligaste slag. Efter många hyllmeter om den sovjetiska militärstrategin och rustningsindustrin finns det nu en liten volym med femtio beskrivningar också av undermåliga och redan vid tillverkningen föråldrade sovjetiska vardagsvaror och några andra ”ikoner”, dokumenterade, illustrerade och med galghumoristiska kommentarer.
Urvalet i ”Made in Russia” (red. Micael Idov, Rizzoli) med den ironiska undertiteln ”Unsung icons of Soviet design” är brokigt och godtyckligt utan någon systematisering alls, men det går bra ihop med den outsagda djupare linjen: en dokumentering av olika sidor av sovjetisk vardag. Här får man en illustration till det absurda och plågsamma i sovjetiskt vardagsliv.
Reaktionerna hos läsaren blir mycket skiftande hos dem som upplevt Sovjetsamhället och för dem vilka detta är historia; till de senare hör bokens sammanställare och huvudförfattare Michael Idov, som var femton år när Sovjet 1991 föll samman och som lämnade sin hemstad Riga ett år senare Och en stor skillnad finns också bland dem som upplevde Sovjet in på egna skinnet, som min hustru Masja, Sovjetmedborgare de första trettio åren av sitt liv, och jag själv, ursvenske Staffan med ett års boende i Moskva och därutöver mer än sjuttio besök i Sovjet och Ryska federationen. Något utrymme för gullifierande av den absurda värld som Sovjet var har vi icke.
Den ”ostalgia” efter DDR som sägs förekomma i Tyskland är nog ironisk.
En dubbeltydig symbol för Sovjet är den lilla nätkasse som ihoprullad inte tog någon plats i fickan och fick namnet ”avoska”, översätt med ”tänk ifall”, underförstått tänk om det finns något oväntat att köpa – då gällde det att ha något att ta varan i. Butiken eller kiosken höll ju inte med påsar eller bärkassar. ”Avoskan” är för den äldre generationen evigt förknippad med varubrist och förödmjukande köande, men om den utmärkt formgivna nätkassen lanserats i dag skulle alla applådera.
Många av de ironiskt beskrivna företeelserna framkallar hos Masja reaktionen ”Vad gör man när det inte finns annat?”
När barnen eller farmor är sjuka, vad gör man? I den eviga sovjetiska avsaknaden av moderna mediciner tog man till den i väst övergivna metoden med koppglas. Läsaren vet kanske inte vad koppglas är. Det var i det här fallet inte fråga om åderlåtning, vilket koppglas också använts till.
Den vanliga metoden är att sätta fast flera upphettade glas till exempel på ryggen på den sjuke – när luften svalnar suger sig glaset fast och drar ut huden. En riskabel variant innebär att man hade en brinnande tuss inne i glaset, vilket sätts fast precis när den slocknar. Det gör ont, kan min fru vittna om efter många behandlingar. Resultatet blir enorma blåmärken och något slags ”djupmassage”. Ingen medicinsk effekt finns vetenskapligt belagd.
Sovjet tillverkade speciella koppglas i stora mängder.
Och senapsplåser och ricinolja var i flitigt bruk. Apoteken hade levande blodiglar på burk.
Vad gör man på landet när det är kallt eller när fjärrvärmen strejkar hemma i stan? Man tar fram det massproducerade värmeelementet ”Reflektor” med en oskyddad glödtråd framför en rund reflektor och mycket plast i konstruktionen. Den skulle garanterat ha varit förbjuden i Sverige. Men den fanns i hela Sovjet från Östersjön till Stilla havet. ”Beri tjto dajut”, sa man i Sovjet, antingen det gällde torftiga restaurangmenyer eller värmekällor i kalla utrymmen – ”ta det som finns”. Moderna värmefläktar med skyddad glödtråd var inte att tänka på.
Kanske ville man ha en kopp te fast man inte hade tillgång till spis? En enkel men garanterat också livsfarlig doppvärmare var lösningen. Det gällde att dra ur kontakten (det fanns ingen strömbrytare) och låta doppvärmaren svalna i teet innan man tog upp den. Doppvärmaren (kipjatilnik) fick ofta propparna att gå. Den var för det mesta tillverkad i SSSR men ibland i DDR. Varor från DDR, Polen, Tjeckoslovakien, som i västliga ögon också var föråldrade, hade ändå hög status i Sovjet.
Eller vad gjorde man i sommarkvalmet i Moskva när det inte fanns annat än de vådliga lemonadautomaterna, en kopek för sodavatten och tre för lemonad? Glaset man drack ur sköljdes via en fiffig anordning med vatten, ”så att bakterierna piggades upp”. Familjer på utflykt kunde någon gång ses med egna glas eller burkar, men det var sällsynt. Automaterna kom i produktion på 1960-talet, tidigare utportionerades mineralvatten och lemonad manuellt från små stånd som länge fanns kvar i landsorten. De vådliga dryckesautomaterna finns nu bara kvar i några få exemplar och återigen med manuell betjäning för lemonad och mineralvatten, och med något som inte fanns förr: engångsmuggar. Den stora massan automater för ”gazirovannaja voda” har sålts till Estland som skrot.
En äkta rysk företeelse som svagdrickan kvass såldes från små tankvagnar av en försäljerska som själv sköljde glasen. De gula tankvagnarna kom i bruk så sent som 1967, får man veta. De har kommit tillbaka som en del av den uppifrån stimulerade ryska nationalismen – denna äktryska dryck omnämns i skrifterna så tidigt som 989. Kvass är rätt gott men var bäst på flaska, ty i tankvagnarna hade man utspädd vara.
På 1930-talet byggdes en kanal från Vita havet (Beloje more) till det vittförgrenade kanalnätet för sjöfart mellan ryska floder. Det hugfästes med cigarretten ”Belomorkanal”, allmänt kallad Belomor och enligt boken ”antagligen det hemskaste som någon människa rökt utanför fångläger”. Nåja, så värst mycket hemskare än till exempel märket ”Röda stjärnan” (Krasnaja zvezda) var de väl inte. Det mycket slagkraftiga omslaget utformades av en konstnär som hette Andrej Tarakanov och ritades om när det hade byggts nya sovjetiska kanaler som fördes in på kartan på cigarrettförpackningen.
Vitahavskanalen är för övrigt ett av de många projekt som byggdes av fångar i Gulag. Solzjenitsyn har beskrivit en utflykt där han konstaterade att man inte såg några båtar i denna kanal som kostat otaliga människor livet, offren kan räknas i sexsiffriga tal. Det var inte det enda projektet med ett sådant öde.
De här två cigarrettmärkena var papyrosser, papprör där yttersta tredjedelen innehöll ”vad som föreföll ha sopats upp från golvet i en sedan länge övergiven tobaksfabrik”, skriver Michail Idov, som uppenbarligen har dåliga egna erfarenheter av märket Belomor.
Men märket Belomor finns kvar. Polisen vakar över tobakskiosker och slår till när de som köper Belomor inte är de vanliga fattiga åldringarna utan ungdomar från välbärgade familjer. Ty de petar ut tobaken och stoppar in sin marijuana i höljet.
En klassisk sovjetisk symbol var statyn av ”Arbetaren och kolchozkvinnan”, Rabotjij i kolchoznitsa, som gjordes till en världsutställning i Paris i slutet av 30-talet. De stod då vid den långa mittgången i sin balettpose (det var dansare som poserat) med hammaren och skäran i högsta hugg som om de var på väg i anfall mot nazityska paviljongen mittemot. Sedan dess har de kommit allra först i otaliga filmer från Mosfilm. Men konstnären bakom statyn, Vera Muchina, formgav också ett stadigt tolvkantigt runt dricksglas i tjockt gods, för en gångs skull inte någon undermålig konsumtionsvara. Det tillverkas än i dag i stora mängder och säljs på Ikea, hävar Idov, med stämpeln Made in Russia.
Det är så man inte nänns åka till närmaste Kampradpalats och titta efter.
Idyllisk tedde sig i utländska ögon den sovjetiska skoluniformen för flickor, med svart förkläde till vardags och vitt till helg – men det är lätt att instämma i vad Lara Vapnjar har att berätta i ämnet. Kläderna var tillverkade i ett opraktiskt och varmt brunt ylletyg som bara kunde kemtvättas. Då måste man sprätta loss garneringen och efteråt sy fast den igen, vita kragar och manschetter. Det ingick i en flickas uppfostran att kunna sådant, men Lara Vapnjar misslyckades alltid. I en skola i centrum av Moskva tolererades det som ett undantag att flickorna i de övre klasserna slapp uniformen. I skolor där man höll fast vid uniformskravet lade de äldre flickorna demonstrativt upp kjolen till halvhög lårhöjd.
Boken ”Made in Russia” innehåller ingenting om pojkarnas inte fullt så ålderdomliga uniform, som var gjord i lika otrevligt tyg. Men de behövde förstås inte sprätta loss och sy fast.
Kom ihåg att ingen ville ha alla de där hel- eller halvtaskiga varorna! påminner min fru. Uppfinningsrikedomen blomstrade. Efter mönster av Scrabble från väst (Alfapet, gamla tiders Wordfeud utan dator) gjorde man egna scrabble för hand – av radergummin. Det handlade både om latinskt alfabet och ryskt.
Bland bokens ”äntligen besjungna ikoner” finns senare bilmodeller, men jag saknar den ursprungliga Volgan, en rejälare skapelse som 1957 ersatte den egentligen lika ikoniska Pobedan.
Något som fascinerade utlänningar men inte finns i boken är rivkapsylen för engångsbruk på vodkaflaskor, halvlitrar och större.
På 70-talet introducerades ett ”kvalitetsmärke” som skulle stimulera till högre kvalitet. Inte blev det någon förbättring. Märket är en besynnerlig fyrauddig konstruktion och den stumma kommentaren från Sovjetmänniska var att härma märket, stå med benen isär, hålla ner huvudet och hjälplöst slå ut med armarna – ”förlåt,vi kunde inte bättre!”. Ett utslag av utvecklingen sedan Sovjet för tjugo år sedan föll samman: denna bok om gamla Sovjetryssland från ett amerikanskt förlag är tryckt i Kina.
Staffan Skott är författare och översättare.